Oförskräckt om fascismen – men varför jaga enkel formel?

16 juni 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur

Handlar fascismen bara om ideologi? Är det ultranationalismen man bör koncentrera sig på? Håkan Blomqvist läser Henrik Arnstads Älskade fascism, men tycker inte att Arnstad lyckas visa att detta stämmer, eller att partier som Sverigedemokraterna kan betecknas som fascistiska, rent vetenskapligt. Men boken är infallsrik och tankeväckande, ett utmärkt bidrag till den väsentliga diskussion om de reaktionära ideologiernas återkomst som måste föras idag.

KULTUR. Först ska sägas: Henrik Arnstads bok Älskade fascism är en välskriven, idérik och uppmanande bok, ja ämnet till trots bitvis rolig. Blandningen av genrer som reportage- och facklitteratur möjliggör en bred läsekrets, pedagogiska förklaringar av termer och akademiska teorier bidrar ytterligare.
Arnstad lyckas däremot inte underbygga sin huvudtes: att fascism ytterst bör definieras som ideologisk, folklig ultranationalism och att, utifrån denna definition, ett parti som svenska Sverigedemokraterna bör betraktas som fascistiskt, inte då som ett skällsord, utan rent ”vetenskapligt”.
Arnstad tänker sig att dagens ”forskningsfront” kring fascism står hyfsat samlad kring historikern Roger Griffins fokus på ”ultranationalism” som den gemensamma ”mytiska kärnan” hos olika fascistiska rörelsers ideologi. Den så kallade ”kulturella vändningen” inom samhällsvetenskaperna från 1990-talet har, menar Arnstad, vederlagt äldre förenklade synsätt från både vänster och höger som tonade ned ideologins betydelse för fascismen. När marxister talat om fascism som storkapitalets verktyg och liberaler om galna folkförförare har båda sidor, menar denna forskningsinriktning, underskattat ideologins betydelse och dragningskraft. Arnstad understryker också att hans bok just behandlar fascismen som ideologi, ingenting annat.

Men redan här installerar sig ett systemfel i undersökningen som i själva verket brett behandlar fascismen inte bara som ideologi utan som samhällsfenomen. Ja, Arnstad illustrerar själv det otillräckliga i att behandla fascismens idéer – för att inte tala om att i sin tur reducera dessa idéer till extrem nationalism genom – att flitigt gå långt utöver den ideologiska sfären. Motsägelsefullt tar han avstånd från försök att med ”checklistor” pricka av vilka fenomen som bör ingå i karaktäriseringen av en fascistisk rörelse: våldet, diktaturen, ledarkulten osv. Men misslyckas med att förklara varför reduceringen av checklistan till en enda punkt vore mer klargörande.
Han tvingas själv – i försöken att artbestämma olika rörelser – tillföra alltfler element. Francos anhängare var, menar Arnstad, snarare reaktionärt konservativa än fascistiska då de inte byggde på folklig massmobilisering. Radikalitet, alternativ modernitet, maskulinitetsdyrkan, kulturbiologism… i Arnstads observanta och bitvis slående historiker över 1900-talets olika fascismer växer listan över såväl ideologiska ingredienser som sociala faktorer som just tillsammans konstituerade det fascistiska fenomenet. Ja, det framstår rent av som en gåta varför Arnstad letar efter en reducering av dess ideologiska och sociala komplexitet till det närmast futtiga ”ultranationalism”.

Kanske är denna onödiga reduktionism ett uttryck för ren vetenskaplig iver att finna lökens kärna. Men varför skulle just fascismen, till skillnad från andra samhällsrörelser, konstitueras runt en enda kärna? Tyvärr tror jag det har att göra med jakten på en enkel formel för att karaktärisera främlingsfientliga partier av Sverigedemokraternas typ. Det vill säga ett försök att med historien som verktyg finna konstanten som förklarar fenomenet. Eftersom Sverigedemokraterna, Sannfinländare med flera saknar så många, ja rentav de flesta, av 1900-talsfascismens tillhörigheter, måste åtminstone någon gemensam nämnare kunna skymta – om vi här har att göra med motsvarande fenomen. Och då tycks vad Arnstad benämner den kulturbiologistiska nationalismen plus, i Sverigedemokraternas fall, könsbiologismen utgöra den bruna tråden.
Men det är den bara i en mycket ohistorisk betraktelse. Denna typ av nationalism, en etnonationalism med språk, kultur och släktskap som avgränsande och sammanhållande kitt, utgjorde ju samhällelig överideologi öster om Rehn och på våra breddgrader fram till andra världskrigets slut – ja, gör det på många håll än i dag. För att inte tala om föreställningen om den biologiska bestämningen av könens kulturella och sociala rollfördelning. Dessa idéer var ingen produkt av fascismen men inkorporerades som radikaliserade och ideologiska element i dess politiska aktivism.
Den bakvända historiska analysen tenderar tyvärr att snudda vid just det som Arnstad vill undvika; fascismen som ”skällsord”, när han som bevis behandlar tidigare högst etablerade och långt bredare idépaket som idag avvisas av många. Varken demokrater i allmänhet, liberaler eller ens socialister uppfattade för femtio år sedan etnonationalism eller könsbiologism som rent förkastligt – än mindre som fascistiskt. Tvärtom har etnonationalism länge tjänstgjort som också en radikal, ja inte sällan revolutionär, demokratisk kraft mot imperialism och nationellt förtryck. Och kamp för kvinnors rättigheter fördes under nära hundra år ofta med den biologiska olikheten som argument för att omsorg, familjefrågor och fredssträvan skulle in i politiken.
En viktig potential för riktningar av Sverigedemokraternas typ är just den historiska närheten till det ”nationalmedvetande” och de könsuppfattningar som alldeles nyss var så dominerande. En Sverigedemokrat behöver bara sträcka sig efter en skolbok eller ett uppslagsverk från 1950- och 60-talet för att få sin världsbild bekräftad.

Därmed tror jag att Arnstads fascismdefinition i själva verket riskerar att skymma vidden av den globala motreaktion vi står inför – och var den äger rum.
Arnstad visar övertygande hur äldre fascism överlevde in i efterkrigstiden för att bidra till nya politiska projekt i ny kostymering efter kalla krigets slut. Och dessa projekt är nog så skräckinjagande, vare sig de benämns fascistiska eller ej. Men av större betydelse i den lössläppta kriskapitalismens epok efter den så kallade ”realsocialismens” fall, är vad som kallats ”historiens återkomst”. Det vill säga den globala renässansen för äldre motsättningar och ett hårdnande klassamhälles hierarkier, tänkesätt och styrsystem. I avdemokratiseringens, de ökande klyftornas och den sociala förtvivlans spår svämmar tidigare tänkesätt tillbaka som genom en historisk backventil: religionens, nationens, traditionens, släktens och det starka ledarskapets ideal (för att inte just nu tala om monarkins) återtar plats där sekularitet, internationalism, ökad jämlikhet och demokratisering nyss framstod som eftersträvansvärd norm.

Har man lust kan man naturligtvis lite otvunget kalla denna tendens för ”fascistisering” – mellankrigsfascismen utgjorde ju den mördande spjutspetsen mot den arbetarrörelse och vänster som bar upp jämlikhetsförsöken. Och begrepp kan förstås mutera och få nya betydelser. Arnstad brottas själv med detta genom termer som ”neofascism”, ”ny form av fascism” eller ”uppdaterad fascism”.
Men att då definiera just Sverigedemokraterna som fascistiskt blir ganska inskränkt. De återflöden av idéer och praktiker vi står inför har betydligt mäktigare bredd och djup än Jimmy Åkessons gruppering. När välfärden nedrustas och miljoner kvinnor i Europa tar över den obetalda omsorgen om sina anhöriga, när Brysseltrojkor avskaffar demokratiska val, när de välbeställdas gated communities fylls av avdragsgillt och lågavlönat tjänstefolk och när arbetarklass åter görs till råvara, då gödslas de ideologiska föreställningar som länge var tillbakaträngda i hela det borgerliga samhället. Men dessa tillhörde inte bara fascismens idéer som snarare utgjorde deras destillat för att motivera kampinriktade massmobiliseringar och sociala hit squads mot vänstern i bred mening.

Istället för att reducera fascismen till en nedkokad ideologi om ultranationalism kunde den ideologiskt förstås som denna radikaliserade häxbrygd av 1900-talets motreaktion i ytterst svåra kris- och krigstider. Och istället för att jaga etiketter på Sverigedemokraterna genom att söka isolera någon av brygdens ingredienser, kan förslagsvis partier av den typen betraktas som förebådare av den ideologiska klimatförändring som dagens motreaktion i vår egen djupa kristid bär med sig. Och som, om det vill sig riktigt illa, kan utkristallisera sociala stridsformationer av klassisk fascistisk typ i frontalangrepp mot solidariska samhällskrafter.
Det gör inte partier av Sverigedemokraternas typ mindre viktiga att bekämpa – men motverkar tunnelseenden som förväxlar stormsvalan med själva stormen.

Arnstads Älskade fascism lyckas alltså inte visa att fascismen kan förstås bara genom ideologi eller att ideologin kan reduceras till ultranationalism. Inte heller att partier som Sverigedemokraterna därigenom ”vetenskapligt” bör betecknas som fascistiska.
Däremot visar Arnstad vilken komplex ideologisk dekokt mellankrigsfascismen representerade – och hur viktiga ämnen därifrån lyckades överleva nederlaget för att göra sig till en del av vår egen tids långt bredare motreaktion mot den globala jämlikhetens ideal och strävanden.
Arnstads infallsrika och oförskräckta diskussion ger både aha-upplevelser och väcker starka invändningar – på så sätt utgör den ett utmärkt bidrag till den akuta diskussion vi måste föra om de reaktionära ideologiernas återkomst i vår tid.

Håkan Blomqvist

Läs också Håkan Blomqvist:
Feldoserat recept mot fascismen

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.