Kulturspaning – ett konstaterande av det rådande läget

Lyssnar på radions kulturnyheter en helt vanlig sommarmorgon. Där meddelas att det europeiska näringslivet inte gärna umgås med det svenska, eftersom det svenska inte bryr sig om kultur och humaniora utan bara vill snacka pengar och sport, och spela golf.
Det rapporteras sakligt och med största allvar. Det är inget skämt.
Och det är inte heller så konstigt.
Inte med tanke på att de estetiska ämnena har blivit ickeobligatoriska i och med senaste skolreformen.
Inte med tanke på den idag ofta nedvärderande synen på de humanistiska ämnena som icke tillväxtvänliga; som ekonomiskt lättviktiga i ett samhälle där allting hela tiden värdesätts utifrån möjligheterna att göra vinst.
Inte med tanke på att även bibliotek börjar läggas ut på entreprenad.

Det rapporteras vidare om hur det statliga Tillväxtverket försökt gifta ihop näringsliv med kulturliv utan större framgångar. Kulturlivet tål inte det ekonomiska sättet att tala om allting, att kontakter ska knytas, inte för själva utbytet, utan för den eventuella vinsten som kan göras på det.
Näringslivet förstår inte varför kulturen är viktig överhuvudtaget.
Lite komiskt är att Tillväxtverkets satsning började 2009, samma år som de estetiska ämnena blev ickeobligatoriska.
Radion meddelar att projektledaren för Tillväxtverkets satsning, Klas Rabe, framhåller hur ”viktigt det är att få näringslivet att förstå kulturens vikt för att regeringens satsningar ska lyckas. Och för att alla helt enkelt ska tjäna mer pengar på det”.
Kulturens värde som PR-funktion alltså? Inte dess egenvärde? Inte dess inneboende förändringskraft?
Kulturen och humanioran ska med andra ord också tillväxtanspassas om den ska ha ett värde. Svenskt näringsliv bör lära sig prata om teater och filosofi, inte för att det kan vara bra för deras mentala utveckling, utan för att de kan tjäna på det.

Nej, näringslivets syn på kultur och humaniora är inget sensationsartat, bara ännu ett symptom på samhällssjukan i Allianssverige: att allting är till salu, att allting är kapitaliserat, att allting blivit ekonomi. Våra gamla, våra unga, våra tankar, våra hela liv.
De vanliga nyheterna rapporterar att vårdbolaget Sensia har begärt sig i konkurs. VD:n förklarar att det beror på att ”de marknadsmässiga förutsättningarna för att driva primärvård har försämrats”. Han menar att ersättningen från Landstinget försämrats, Landstinget menar tvärtom.
I Kalmar, Hultsfred, Sundsvall, Boden Luleå, Piteå och Skellefteå försvinner vårdcentraler. Tiotusen människor måste listas någon annanstans. De är inte siffror. De är på riktigt.
Men vården är utlagd på entreprenad och måste gå med vinst, liksom skolorna, kunskapen.

Vad detta gör med ett samhälle, vilka konsekvenser det får för det demokratiska bygget och för vår syn på varandra, går det att säga väldigt mycket om, och det mesta har redan upprepats tusen gånger och en gång till, utan att makten har öppnat sina öron.
Ett är i alla fall säkert: vi lever ganska farligt om vi fortsätter på den inslagna vägen. Om vi fortsätter att låta bänktid, betyg och marknadsanpassning vara viktigare än möjligheterna till kravlöst kreativt uttryck och ett verkligt, humanistiskt samtal.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.