Klockan 08.45 ska jag vara i Ojnareskogen

15 juni 2013

Förstasidan, Krönika

Jag kommer ihåg förra sommaren.
Jag kommer ihåg ett kvällsligt möte med Ojnareaktivister nära deras tältläger vid Bunn på norra Gotland. Hur nattsvalkan var på väg upp ur den fuktiga jorden efter en dag av sol. Hur skönt det kändes att det var just så, att det fanns människor som kommit för att skydda skogen med sina kroppar. Skydda en skog som stannar i nästan varenda människa som möter den.

Jag kommer ihåg hur kampen intensifierades. Kommer ihåg hur det var att sitta på redaktionen med ansikte och hjärta fullt av tårar medan ögonen flög över ord om att skogsmaskinerna börjat skövla i Ojnareskogen, om en ditskeppad polisstyrka som skulle skydda storföretaget Nordkalks inhyrda skogsavverkare Mellanskog mot barnfamiljer, äldre människor, unga miljöaktivister.
Kommer ihåg hur plågsamt det var att vara på avstånd.
Att inte klara av det en sekund till.
Att boka biljett till ön.
Att komma till skogen.
Att prata med människorna.
Att se skövlingen.
Att se poliserna i full kravallmundering. Se poliser som inte ville vara där och poliser som inte visste vart de skulle titta, som inte kunde se demonstranterna i ögonen.
Att med hjärtat i halsgropen och tårarna precis därunder vara en del av händelseförloppet. Se människor bilda kedja framför maskinerna. Se maskinerna stanna upp. Få beskedet att Mellanskog drog sig ur i väntan på Högsta domstolens beslut.

Delseger efter delseger. Allt det arbete som människor under flera års tid gjort för att försöka rädda den unika alvarsmarken i Ojnareskogen, grundvattnet och sjön Bästeträsk undan det finska storföretaget Nordkalks kalkbrottsplaner – allt det arbetet inte förgäves i och med förra sommaren.

Och kampen för natur och människor vidgades. En bussresa i hjärtat för alltid. En bussresa utanför tiden, genom ett höstligt Sverige, hela vägen från Gotland till Kiruna och tillbaka på tre dagar, för att knyta samman Ojnarekampen med samernas kamp mot gruvexploateringen i bland annat Kebnekajse-Sjaunja obrutna fjällandskap och Kallak, i Jokkmokks kommun.

Så kom Högsta domstolens beslut om inhibering – en partiell prövning av ärendet. Ojnareskogen och dess förkämpar fick andrum. Under tiden stärktes banden mellan gruvmotståndare i Sverige och i andra delar av världen. Samtidigt har Alliansen under det gångna året lanserat sin nya mineralstrategi – gruvboomen är ett faktum och Sverige framställs som Europas råvaruskafferi. Och industrilobbyn vilar inte i sin bearbetning av riksdag och regering för att göra lagarna ännu mer frikostiga.

Så kom sommaren igen. Och i norr rapporterar tidningarna om att polisen förbereder sig för ”slaget om Kallak”. Det handlar om ett område i Jokkmokk där staten har gett Jokkmokk Iron Mines (en del av det brittiska storföretaget Beowulf Mining) tillstånd att provbryta i sommar med start 10 juni. Utan hänsyn till att Jokkmokks kommun hittills är gruvfri och innehåller både nationalparker och världsarvet Laponia.
Samebyar, turismföretagare och naturvänner motsätter sig brytningen, dels för att den hotar deras näringar, dels för att Luleälvens vatten riskerar att förorenas. Liksom förra sommaren i Ojnareskogen, samlas nu människor i Kallak för att skydda området.

Och en morgon mitt i alltihop kommer ett meddelande från Högsta domstolen. Klockan 08.45 den 18 juni tänker de ge besked om det avgörande beslutet i miljömålet ”T 3158-12”. Miljömålet som rör Ojnareskogen. Miljömålet som i princip avgör norra Gotlands framtid. Där råder redan vattenbrist och större delen av expertisen är överens om att det omfångsrika brottet kan komma att få allvarliga konsekvenser för både grundvatten och färskvattentäkten Bästeträsk.
Men, som föreningen Skydda Skogen skrivit på sin hemsida: ”Så länge skogen står kvar är inte slaget förlorat”.
Detsamma gäller i Kallak.
Detsamma gäller där det inte finns skog men finns andra naturvärden, andra näringar, annat vatten, andra människor att skydda.
Om morgonen den 18 är det samling i Ojnareskogen. För fest eller fortsatt kamp, beroende på innehållet i domstolens besked.

Emma Lundström

Tips och råd:

Den som känner för att bli lite inspirerad kan på nätet klicka sig fram till SVT Play, K Special och den strålande dokumentären Siri Derkert – jag var omöjlig. Om den mångfacetterade konstnärinnan som föddes 1888, som hade en kritisk och skarp blick för sin samtid, som dansade på Nalen på äldre dar och hade en mycket stor och djupgående känsla för rytmen i allt. Och som inte tyckte om ordet ”bra” när det gällde konst. Filmen går att se till och med den 23 juni.

Den som känner för riktigt bra läsning och ännu inte har plockat upp Jonatan Safran Foers Extremely Loud and Incredibly Close (Extremt högt och otroligt nära) har kanske möjlighet någon fin sommarmorgon. Om andra världskriget, 9/11, om att förlora en pappa, att förlora en älskad, att vara vilsen, att hitta hem.

Den som känner för att gå ut i massiv protest för att visa sitt stöd för något, kan göra det för människorna som kräver förändring i Turkiet. Eller för det grekiska folket, som har blivit av med sin statliga public service. Vilket är helt bisarrt och inte går att smälta. 2 656 anställda, nu utan jobb.
En regering som stänger ner de statliga radio- och tv-kanalerna har förbrukat allt förtroende, är inte demokratisk, bör avsättas omedelbart.

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.