Istanbul: Geziparken blev frihetens symbol

20 juni 2013

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Taksimtorget i Istanbul

 

Över hela Turkiet protesterade människor mot polisövervåldet i Geziparken, Istanbul.  Flera fackföreningar kallade till generalstrejk i måndags. Industriarbetarnas DISK, de offentliganställdas KESK, samt läkare, tandläkare, ingenjörer och arkitkekter ligger bakom uppmaningen. De vill ha stöd för ett mer ”jämlikt, fritt och demokratiskt” Turkiet.  Sungur Savran är på plats i Istanbul och ommenterar här händelseförloppet under helgen och vilka återverkningarna kan bli på turkisk politik.

Efter dagar av tvekan och förhandlingar beslöt regeringen till sist att evakuera Taksimkommunen, där tusentals tältade i Geziparken och tio­tusentals kom in varje kväll. Polisen attackerade parken 15 juni, och efter att ha evakuerat använde man tårgas och den nya uppfinningen vattenkanoner med någon kemikalie tillsatt eftersom vattnet brände huden på alla som träffades, raserade tälten, sjukstugan, köken och biblioteket som hade installerats.

Men att en motståndshärd krossades betydde att tusen andra sköt upp. Runt om Istanbul och i många andra städer strömmade människor genast spontant ut i tusental, ibland i tiotusental och började ropa de gemensamma parollerna från det två veckor gamla upproret. Den främsta var förstås ”Överallt Taksim, överallt motstånd!” Man ropade också ”Skuldra vid skuldra mot fascismen!” (inom den turkiska vänstern är det tradition att kalla alla sorters förtryckande regimer ”fascistiska”) och ”Avgå, regeringen!”

Tiotusentals kom från arbetarkvarteren på båda sidor om Istanbul, den asiatiska och den europeiska sidan, och ockuperade trafiklederna. Närmare ett tusental gick över huvudbron över Bosporen som förbinder Asien och Europa. Istanbul har nu blivit en båge av kamp och motstånd som sträcker sig över 80 kilometer i en stad med cirka 14 miljoner invånare. Till och med i de finare kvarteren i innerstan förekom demonstrationer och kastrullkonserter.
Polisens strategi var helt enkelt att skydda Taksim med omgivningar. Det blev en hederssak för dem att rädda ansiktet genom att inte släppa fram de protesterande nära torget, som har varit hett omstritt i fjorton dagar. Det är därför de har öst tonvis av peppargas över de folkmassor, som liksom den vi befann oss i var några kilometer från torget och trängde igenom polisbarrikaden, medan de inte ens lyckades nå de stora grupper som skar av trafiken i de stora genomfartslederna och tågade till gryningen.

Men också i närheten av Taksim förekom ibland stora folkmassor. Den vi befann oss i nådde vid en punkt 10 000-strecket. Men den kvävande effekten av oupphörligt flödande tårgas och svedan från det kemiskt tillsatta vattnet fick till följd att många gav sig iväg med tiden.
Men det förekom ett ögonblick av största betydelse. Geziparken har befunnit sig i uppmärksamhetens centrum för omvärlden under dessa två veckor, med sin sköna atmosfär av frihet och gemenskap. och så var det också, eftersom denna erfarenhet innebar att tiotusentals ungdomar för första gången fick uppleva det fina i gemenskap.

Men varken omvärlden eller för den delen alla i Turkiet visste att den turkiska polisens avskyvärda sätt att hantera massdemonstrationer fortsatte på andra platser. Ett exempel var Gazikvarteren i Istanbul, ett arbetarklassdistrikt där majoriteten är aleviter (en religiös minoritet som räknar tiotals miljoner, även om det exakta antalet är okänt). Det låg också ironi i namnen Gezi och Gazi. Det märkliga ögonblicket inträffade när vår glesnade skara förra natten fick stöd av en mängd människor som kom från Gazi och ropade: ”Håll ut Gezi, Gazi är på väg!”
Och Gazi mötte Gezi i samma våldsspiral!

På andra ställen i Turkiet gick folk ut på gatan så fort de hörde vad som hade hänt i Geziparken. I huvudstaden Ankara, i Izmir, landets tredje stad på den egeiska kusten mittemot Grekland, i Adana och Bursa, textil- och metallcentra, och i den stora semesterorten Antalya vid Medelhavet, överallt samlades folkmassor på de stora torgen. Men polisens inställning skilde sig, från att helt avstå från våld i Izmir och Antalya till extremt våld i Adana.

Med all säkerhet försiggår frenetiska möten på högsta nivå i Ankara. Regeringen, ledningen för säkerhetstjänsten, polisen, höga militärer väger sannolikt för och emot när det gäller krigslagar och undantagstillstånd. Dessutom är säkerligen sprickorna inom den härskande klassen på väg in i den centrala makten. En koalition mot Erdogan har dykt upp i alliansen mellan republikens president Abdullah Gul med rötter i AKP, vice premiärminister Bulent Arinc, också en tungviktare i samma parti, och Kemal Kilicdaroglu, ledare för Turkiets självutnämnda socialdemokrati. Den sistnämnde är också den främste kemalisten, det vill säga från det sekulärt-nationalistiska partiet. Det partiet, som många sektorer inom vänstern gillar högt, försöker låta ångan gå ur rörelsen, trots att de påstår sig stödja den.

Premiärminister Tayyip Erdogan har troligen begått sitt livs största misstag. Hans uppblåsta självförtroende har återigen förmått honom att fatta ett dumdristigt beslut. Ledarna i de organisationer som handplockats av regeringen som representanter för revolten var beredda att lägga ner rörelsen. Men de var tvungna att gå försiktigt fram för att inte fotfolket skulle göra öppet uppror mot kapitulationen. De behövde bara en dag för att minska ner hela Taksimkommunen och högst en vecka för att upplösa den. Men Erdogan hade planerat ett möte i Istanbul 16 juni där han ville framstå som segrare. det är antagligen den främsta faktorn bakom polisrazzian i Geziparken.

Inställningen i vänsterns olika delar till fortsättande eller upplösning av Gezi park-kommunen är intressant. För bara en vecka sedan hade de handplockade representanterna för rörelsen lagt fram en lista med krav, många av dem otroligt minimala formuleringar av helt legitima klagomål. Ett exempel räcker. Ställda inför polisens brutala metoder, däribland civilklädda personer beväpnade med spikklubbor, ungefär som syriske Bashar Assads Shabiha eller egyptiske Hosni Mubaraks Baltadjis, krävde representanterna bara att några provinsguvernörer skulle avsättas, som om det inte vore inrikesministern som bar ansvaret för denna brutala och skamliga politik.

Men trots bristerna i de ursprungliga sju kraven visade de sig vara ytterst värdefulla jämfört med vad representanterna gick med på till slut. Erdogan föreslog helt enkelt en folkomröstning om framtiden för Geziparken och en intern utredning vad gäller överdrifter från polisen. Med tanke på hur den turkiska polisen och armén har lyckats utreda sina egna brott (ett och ett halvt år efter Uludere-Roboski-massakern då 34 kurdiska bönder bombades till döds av turkiskt flyg har inte en enda person åtalats) är löftet om en intern utredning ett skämt! Ändå accepterade representanterna detta och bestämde sig för att lägga ner. Detta var otroligt med tanke på att inte ett enda av de ursprungliga kraven hade tillgodosetts, och att rörelsen inte hade förlorat sin styrka.
Men i det ena stormötet efter det andra i Geziparken kallade de självständiga ungdomarna som var rörelsens ryggrad regeringens eftergifter löjliga och vägrade att flytta på sig. Ledningen beslöt då att välja en kringgående metod för att lägga ner rörelsen. De var klämda mellan två omöjliga alternativ och manövrerade genom att påstå att de höll ut medan de försökte pressa livet ur rörelsen. Också denna retorik var för mycket för Erdogan. Det blev krig.

Denna revolt har inget motstycke, genom sitt breda inflytande, det djupa raseri som låg bakom, och självförtroendet och modet hos de vanliga människorna, där många knappast hade någon tidigare politisk erfarenhet. Om tillströmningen och kampviljan från söndagsnatten fortsätter är det inte bara Erdogans utan hela regimens framtid som står och väger.
En oerhört viktig faktor är att Disk, den mest progressiva fackliga centralorganisationen för industriarbetare och Kesk, den mest vänsterinriktade av de offentliganställdas centralorganisationer, tillsammans har utlyst generalstrejk och uppmanat sina medlemmar att gå ut på gatorna och protestera.
Den turkiska revolten går nu in i ett nytt stadium där kampen under vissa omständigheter kan få mera klasskamps­karaktär och övergå till revolution. Men den kan också krympa till en enkel proteströrelse och gradvis dö ut den närmaste tiden. Även om det skulle vara fallet kommer återverkningarna på turkisk politik, på arbetarrörelsen och vänstern säkerligen att bli avsevärda.

Sungur Savran
(16 juni 2013)
Översättning Gunvor Karlström

Artikeln är från The Project, E-bulletin från Socialist Project, Kanada. Artikelförfattaren Sungur Savran verkar i Istanbul och är en av redaktörerna bakom tidningen Gercek (Sanning) och den teoretiska tidskriften Devrimci Marksizm (Revolutionär marxism), båda på turkiska, samt websiten RedMed.

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.