Irans nye president: Kan han uppfylla sina löften?

18 juni 2013

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

▶ Jordskredsseger för den ende ”moderate” presidentkandidaten
▶ ”Valresultatet ett stort bakslag för Irans högste ledare Ali Khamenei”
▶ Hassan Rouhani lovade motarbeta arbetslöshet, släppa politiska fångar

Tiotusentals iranier tog på lördagen till gatorna i huvudstaden Teheran och andra städer för att fira den moderate kandidaten Hassan Rouhanis jordskredsseger i presidentvalet. Många ropade slagord till stöd för reformisternas förre presidentkandidat Mir Hossein Mousavi som sattes i husarrest efter det omdiskuterade valet 2009 och krävde att politiska fångar ska frias.
Även om Hassan Rouhani, tidigare medlem i centrala statsinstitutioner som Expertrådet (utser högste ledaren, ej att förväxla med Väktarrådet), inte är den typiske reformisten, har hans valkampanj de senaste veckorna alltmer lutat åt reformisthållet. Han har lovat att politiska fångar ska friges, att sanktionerna ska lyftas genom samarbete med omvärlden och att det ska bli en friare atmosfär i landet.

Få trodde att han hade en chans att vinna och med en sådan stor marginal i första omgången för ett par veckor sedan. Löften att motarbeta arbetslösheten och stigande matpriser ska inte underskattas som förklaring till den våg som lyft honom till presidentposten. Samtidigt har de konservativa kandidaterna (fem!) varit splittrade under hela valkampanjen medan reformlägret lyckades enas bakom Rouhani och förmå den andra reformkandidaten Aref att dra sig tillbaka.

Valresultatet är ett stort bakslag för Irans högste ledare Ali Khamenei som siktade på att hitta en lojal konservativ ja-sägare i den nye presidenten. Vid det förra valet utannonserades den konservative Mahmoud Ahmadinejad som vinnare under haglande anklagelser om valfusk och våldsamma gatuprotester. Han betraktades från början som Khameneis gunstling och under deras gemensamma ledning sattes många oppositionella i fängelse, inklusive Ahmadinejads motkandidat Mousavi som sattes i husarrest.
Några år senare började dock president Ahmadinejad kapa åt sig alltmer makt och erodera högste ledarens makt, vilket ledde till konflikter mellan presidentens läger och Khameneis lojala anhängare. De inbördes konflikterna blev som en spegelbild av de internationella kontroverser som följde Ahmadinejad varhelst i världen han for på besök. Med utspel om Förintelsen och Israels existens och en i övrigt konfliktsökande retorik blev Ahmadinejad världsberömd, och gav i många iraniers tycke Iran ett dåligt namn och ökade den ekonomiska och diplomatiska pressen på Iran.

Repressionen mot oliktänkande, den hårdnande pressen från moralpolisen och de förödande sanktionerna med stigande matpriser och arbetslöshet som effekt var något många iranier hade tröttnat på. Missnöjet har det senaste året blossat upp i spontana protester, till exempel bland småhandlare i Teheran-basaren i höstas och bland bönder i Isfahan-provinsen i våras.
Samtidigt har antalet strejker ökat. Saken har inte blivit bättre av att regimen mitt under brinnande ekonomisk kris valt att frikostigt stödja Syriens president Bashar al-Assads hopplösa skyttegravskrig mot oppositionen. Regimen kan inte vara helt omedveten om denna utveckling och händelserna i arabvärlden, den vet att en upprepning av valet 2009 denna gång skulle vara förödande för de styrande och att man därför måste släppa på tyglarna och svälja Rouhanis seger med god min.

Samtidigt är det knappast någon iranier som vill se en liknande situation som den i Syrien i Iran, vilket vissa befarar regimen kommer se till att det blir i händelse av folkligt uppror. Därför sätter de sitt hopp till Rouhani trots att han inte är en oppositionell i ordets rätta bemärkelse. Hur många av de förändringar han utlovar som kommer att kunna genomföras vet ingen i nuläget. Klart är att det inte kommer vara alldeles enkelt att förvägra folket den förändring som de så tydligt röstat för och uttryckt på gator och torg under former som varit helt otänkbara de senaste åren.
En regim som vill överleva måste kunna få bukt med arbetslösheten, sanktionerna och missnöjet så som Rouhani har utlovat. Det är något som talar för att någon form av förändring kommer att ske under Rouhanis presidentskap. Om det är förändringar som bäddar för ännu större förändringar till frihetstörstande iraniers fördel återstår att se.

Arash Hakimnia

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.