Imogen Cunningham: Det började i en vedbod

07 juni 2013

Förstasidan, Konst, Kultur

Flygande dansare, naturens intrikata mönster, nakna kroppar och nära-inpå-porträtt. Ett av sommarens gratisnöjen i Stockholm kan vara att ta rulltrapporna upp till Galleri 3 i Kulturhuset i Stockholm och ta sig en titt på den amerikanska fotografen Imogen Cunninghams bilder. Emma Lundström har provat på.

Vissa bilder säger mig ingenting alls. Andra tittar mig rakt i ögonen. Vissa bilder är bara stilistiskt snygga, andra vill beröra. Oftast är det människoporträtten som får ögat att fastna, vilja stanna kvar en stund, gå närmare. En slags nyckfull precision i fångandet av en känsla, ett uttryck.
Belysningen i galleriet är lite skum. Bilderna ofta små. Måste stå nära. Det blir som ett pärlband av intryck med ett mörker runtomkring. Bild, efter bild, efter bild. 170 verk. Första större presentationen av fotografen här i Sverige.

Imogen Cunningham föddes i Portland, Oregon, 1883. Bestämde sig tidigt för att bli fotograf och för att arbeta utanför hemmet. Ovanliga beslut för en kvinna på den tiden. Ännu mer ovanligt kanske för en ung kvinna som växte upp på en bondgård på landsbygden. Men familjen verkar inte ha varit en som helt följt det givna mönstret.
I kortfilmen som finns att se i början av utställningen mumlar fotografen kommentarer till bilder. När en bild av den då mycket gamle fadern dyker upp, berättar hon om hur han var humanist och teosof – han tyckte inte att den kristna religionen hade gjort mycket gott för världen. Familjen gick aldrig i kyrkan. Fadern klagade förvisso över Imogens yrkesval, att hon nöjde sig med att bli en simpel fotograf när hon nu hade utbildat sig så mycket, men samtidigt var det han som byggde om en gammal vedbod till att bli hennes första mörkrum.
Imogen sparade pengar och fick ihop till 15 dollar, det som krävdes för att kunna beställa en korrespondenskurs från Pennsylvania.
1901 började hon fotografera själv.

En naken kvinnokropp liggande bland maskrosbollarna – redo att släppa sina frön – på en äng. Inget märkvärdigt idag. Vi är vana vid naket. Ingen blir av med sin ära och redlighet för ett nakenporträtt. Men när Imogen Cunningham fotograferade sig själv där på ängen, 1906 – i samband med att hon studerade vid University of Seattle, Washington – var det ämne för skandal. Ännu mer skandal när hon – troligen som första kvinna att göra just detta – fotograferade en naken man vid en sjö. Bilderna är sköra. Mannen får vara liten och ihopkrupen. Det är vackert. Vilsamt. Ensamt. Men omvärlden kallade det omoraliskt och fördömde verken. Imogen Cunningham var helt enkelt för provokativ. Ändå gjorde hon som andra, träffade en man – också han fotograf, gifte sig, fick tre barn (ett par tvillingar) på två år. När hon därför inte kunde lämna sitt hem och sin trädgård på lång tid fick hon en vän att ta dit ormar som hon kunde fotografera.
Det blev en hel del blommor också. Hon var hobbybotanist.

Men i det mumlande pratet till kortfilmen säger hon att hon inte har lust att prata om blomsterbilderna. Hon ogillar att det är hennes bild av en magnolia som fortfarande visas på Museum of Modern Art, ogillar att det är den bilden människor köper. Verkar tycka att det är konservativa dumheter, konservativa konsumenter.
Ändå var det blomsterbilderna som banade vägen för framgångarna. Blommorna, och en solig eftermiddag 1931. Då tog hon 90 fotografier av den moderna dansens nya stjärna, Martha Graham, i starkt solljud. Bilderna fick Hollywoodmagasinet Vanity Fair att höra av sig.
Imogen Cunningham skrattar åt att de verkade tro att det bara var att titta över på ett möte från Oakland, att det låg nästgårds. Men det blev många uppdrag för tidningen. Stjärnor och presidenter. Trevligast av dem alla var Spencer Tracy.
Den som stannar på näthinnan är den av Gertrude Stein, frånvänd och tillvänd på samma gång. Exponeringstrick som får psykologiska undertoner.

Orden om Imogen Cunningham: lekfull, provocerande, modernistisk och surrealistisk. En kritisk betraktare av urbaniseringen.
Vardagsbilderna från New York City har guldkorn i sig. Som en, som aldrig tidigare visats offentligt, av en gata med två små flickor och två män. Närvaron. Mitt i livet. Mitt i en tanke, en rörelse. Gatan vattenfylld. Det har regnat, regnar? Och mannen som sover under Queensborobron 1934. De två medelålders kvinnor som delar en fikastund.
Tidsanda.
Och hela tiden också dessa nakna kroppar. Mest som former. Avsexualiserade. Många händer. Fokus på ett lillfinger i en bild om något annat. En kvinna som står böjd över sin kropp, väcker obehagskänslor, undran. Ett porträtt av Frida Kahlo från 1931.
Rättframt. Ofta avslappnat. Bilderna på föräldrarna hemma på gården känns närmast. Mor med mjölkhinken gillar hon själv mycket. Liksom den av föräldrarna och en ko. Bilderna hemifrån påminner om Västerbottenskildraren Sune Jonssons sätt att fånga vardagsögonblicken på landsbygden.

I en av texterna om henne står det att det som karaktäriserar Imogen Cunningham var en stor fascination för varje persons särprägel och tanken att varje enskilt ögonblick förändrar individen.
”Allt jag vill göra är att leva”, säger Imogen Cunningham mitt i sitt mumlande till filmen vid ingången. De sista åren av sitt liv ägnade hon åt att fotografera gamla människor. Bilderna finns i boken Over Ninety som kom ut efter hennes död. Imogen Cunningham blev 93 år gammal. Hon önskade fortfarande sent i livet att en dag göra en riktigt bra bild. Det är bara att hoppas att hon dog med känslan av att ha gjort det.

Emma Lundström

Imogen Cunninghams fotografier visas i Galleri 3 på Kulturhuset i Stockholm till och med 8 september.

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.