Glädjebeskedet i Ojnareskogen – en milstolpe i miljökampen

Först var det som att alla stannade upp och höll andan en smula, som att det inte riktigt gick att tro att det var sant, sedan utbröt glädjejublet och omfamningsyran. När beskedet om att Högsta domstolen drar tillbaka tillståndet för Nordkalks kalkbrott i Ojnareskogen på norra Gotland, och låter ärendet prövas på nytt i Mark- och miljödomstolen, nådde alla de som samlats på plats i skogen för att ta emot beskedet var det som en kollektiv utandning efter all oro och undran. Men skogens framtid är fortfarande oviss, och kampen för mark, vatten och långsiktig hållbarhet, istället för kortsiktig vinst, är inte på långa vägar slut. Det märktes på det fortsatta samtalet i skogen.

Blåelden sprakar längs vägkanterna. Smällglimmen vajar i den lätta vinden. Det är torrt i markerna och tranorna har ropat till varandra under de nattblåa morgontimmarna. Vid lägret i Bunn, det som förra sommaren var samlingsplats för alla som ville skydda skogen, är stämningen hög, champagnen har plockats fram, och jordgubbarna. Skogen har fått ännu ett andrum, ett långt.
Och Mark- och miljööverdomstolen har fått veta att de gjort fel när de gav Nordkalk tillstånd att bryta förra sommaren, att de uppenbarligen inte har Högsta domstolens förtroende i frågan, eftersom målet Ojnareskogen/Nordkalk nu går tillbaka till Mark- och miljödomstolen – som flera gånger har sagt nej till Nordkalks planer på ett 170 hektar stort kalkbrott i den känsliga natur- och vattenmiljö som Ojnareskogen och sjön Bästeträsk är. Domstolen ska pröva fallet i sin helhet. Med särskilda hänsyn till de båda Natura 2000-områdena. Och till områdets känslighet i övrigt. Inte alls ”tillbaka på ruta ett” som en av gotlandstidningarna skriver dagen efter, utan vidare, med kunskap om allt som inte har gått rätt till i de rättsliga gångarna – om jäv och andra oegentligheter.
”En sammanhållen tillståndsprövning av alla de effekter som täktverksamheten kan få på de skyddade områdena”, läste Ojnareaktivisten Orvar Lorimer Olsson nyss och hurraropen ljungade i luften.

Det är ett lyckobesked för alla som kämpar för skog, mark och vatten i hela landet.
Tårar och leenden blandas. Alla tackar varandra huller om buller för att inte ha gett upp. Hälsningar dimper in på folks mobiltelefoner. Sakta men säkert går det in att det är sant.
– Tiden är för oss. Tiden är på vår sida, och nu finns det bara en väg och den leder framåt, för Ojnare, säger Ojnarekämpen Britta Calamnius och rösten bryts samtidigt som hon ler med hela ansiktet.
– Det känns så skönt att vi har kunnat påverka, man vågade ju inte tro på någonting förut, det kändes som att alla besked som kom var falska, men nu, nu känns det bra, jag känner mig glad, fast det är lite dämpat, säger Linn Wagenius som i höstas for upp till Kiruna med budkavlen från Ojnareskogen för att knyta kontakter med samerna som kämpar för Kebnekaise-Sjaunja obrutna fjällandskap och för Kallak i Jokkmokk.

– Förhoppningsvis är det bra, det betyder ju att de måste göra det på riktigt, och även om miljölagarna måste ändras, så ska de nu åtminstone döma efter de miljölagar som finns. Nästa steg är att förändra miljölagarna så att de blir bättre, säger Orvar Lorimer Olsson som var i skogen större delen av förra sommaren och som fortsatt att jobba för den under resten av året.
– Det här gör att man fortfarande kan tro att det har en poäng att jobba med demokratiskt arbete, säger han och skrattar. Han ska fira midsommar i skogen. Sedan funderar han på att resa till Kallak, men bolaget som fått tillstånd att provborra där ska ännu inte ha kommit igång och en större kraftsamling för platsen kan komma att ske först i början av juli.

– Nu kan man fortfarande ha lite tilltro kvar till rättsstaten, för den var på upphällningen där ett tag, säger Christer Jonasson som också kämpade i skogen förra sommaren, lagade mat åt lägerborna och hjälpte till med det som behövdes. Han och hans fru bor i Bungenäs halvårsvis:
– Det här är ju en stor händelse i Sverige. Att ett miljömål går så här långt, och att miljön vinner över ett stort, stort, stort kapitalistiskt företag, det har ju aldrig hänt förr, och det måste ju ge bra bränsle åt de andra kamperna som pågår i Norrland, säger Christer Jonasson.
– Det är också ett tecken i tiden, att mer eller mindre alla i samhället börjar känna att man kan inte helt ignorera miljön, det kommer mer och mer, och vi måste nånstans inse att de sista hundra åren har vi kört fel, inflikar en annan Ojnarevän, Micke Seid.
Det kommer mer information om domen. Det hurras ännu mer.

Fältbiologen Maria Tranvik tycker att det känns både bra och konstigt:
– Jag vet inte hur glad jag kan vara. Men jag är väldigt glad. När vi pratade om det för ett par dagar sedan så tänkte vi att det bästa som kan hända är att det blir en väntan till, och det är ju det som har hänt.
Hon har också planer på att åka till Kallak.

Det blir lite uppsamling med spontana tal. Nils-Erik Norrby talar om Föreningen Bevara Ojnareskogen som arbetat aktivt för skogen sedan den rättsliga processen startade 2005.
En bil svänger och parkerar och Lisa Wanneby kliver ur och berättar att hon kommer direkt från ordförandena i föreningen, Olov Söderdahl och Kristina Bohman Söderdahl, som precis sitter vid sitt köksbord och läser domen. År ut och år in har de tampats med de rättsliga dokumenten, formulerat överklaganden, försökt påverka EU att agera:
– De är överlyckliga hemma i köket!
Nils-Erik Norrby påpekar att ingenting är slut i och med domen:
– Nu tas den här processen om så det gäller att vi alla tar ett djupt andetag och funderar över framtiden. Hur vi ska hantera den, och hur vi ska engagera oss i den här frågan framöver. Men vi tar midsommar först!

Bonden och Ojnareaktivisten Nisse Karlström kliver fram och säger att det är fantastiskt det som har hänt:
– Jag har känslan av att det här kommer att gå vägen, hela vägen ut, och jag hoppas att ni har det också. Och för lantbrukarnas del så tror jag att dom måste vara riktigt glada, för det är en förödande sak för dom om vattnet blir dåligt eller försvinner.
Lisa Wanneby berättar om hur hon av journalisten och miljöaktivisten Sofia Bothorp fick reda på vad som höll på att hända i Ojnareskogen redan 2005:
– Det enda jag tänkte då: det här kan inte vara sant, det här sker inte i Sverige, sedan fick hon revidera sin uppfattning och hon talar med stor värme om det arbete som Föreningen Bevara Ojnareskogen har gjort, och framförallt då alla skriverier som Kristina Bohman Söderdahl gjort i föreningens namn.
– Utan det arbetet hade vi inte stått här idag.
Vi hurrar för Kristina.

Lisa Wanneby och Sofia Bothorp har ordnat begravningståg för Ojnareskogen, de har målat sig röda på hela kroppen och sprungit genom Visby. Och när beskedet om att Mark- och miljööverdomstolen gett Nordkalk tillstånd kom förra sommaren, då stod de och grät på Donners plats i Visby.
– Då tappade vi liksom fotfästet och orkade inte mer, säger hon och rösten bryts när hon fortsätter:
– Men då fanns det dom som orkade. När andra hade gett upp, när vi hade gett upp, då kom Fältbiologerna, och Skydda Skogen, och en massa människor som bor här. Och så blev det här lägret till. Så började liksom kampen och den spreds i hela Sverige. Och nu står vi här, vid en superviktig milstolpe. Och det enda jag kan tänka på är helhet. För förutan en fantastisk skylt där det stod ”Kalla det Änglamarken eller Ojnareskogen om du vill” under demonstrationerna, utan matservice till lägret, utan att någon kunde snickra, eller sjunga, eller spela, eller trolla, eller dansa, eller vad vi nu än gjorde…hade inte vi gjort det här…tillsammans…bildat en helhet…talat om den här helheten…fotat…filmat…det här hade inte varit utan OSS. Alla är lika viktiga. ALLA har haft en avgörande betydelse för att det här blev möjligt, och utan det hade inte jag fått stå här idag och säga det jag gör. Så jag måste faktiskt säga ett stort tack till er, för att jag har fått det.
Det applåderas och skrattas och gråts och tjoas.

– Igår skickades en JO-anmälan in rörande polisinsatsen i skogen här i höstas. Där vi påpekar att det dels har använts övervåld, att poliserna inte kände till vad som skulle göras här och att Nordkalk inte hade sina tillstånd riktigt klara. I stort sett är det så att vi anser att polisen har gjort sig skyldig till medhjälp till miljöbrott. Den anmälan nådde JO igår, säger Katharina Bjerke som också menar att polisen stoppade aktivisterna från att använda sin demonstrationsrätt, bland annat genom att stänga vägar, och genom desinformation från dialogpoliserna.
Återigen hurrarop.

Efter talen säger Lisa Wanneby om domen att bättre än så här kunde det inte ha blivit rent juridiskt:
– Jag tycker också att det visar på de hål i lagrummet som finns och det tycker jag är viktigt att fokusera på. För vi har hela tiden sagt, att om man inte kan skydda en tilltänkt nationalpark, med så pass många rödslistade arter och en sån fantastisk natur som är världsunik med alla de här endemiska arterna som det har pratats så mycket om, intill Natura 2000-områden, och samtidigt i tillrinningsområdet till en sjö där man ska ta ut vatten, om man inte kan skydda det så kan man inte skydda någonting. Och det är den stora poängen idag, att juridiskt så är det här en väldigt viktig seger för miljö- och naturvård i Sverige. Det går alltså inte att göra på det här sättet. Det är en viktig lärdom i framtida processer. Jag tror att Ojnareskogen och den här kampen kommer att bli en milstolpe i svensk juridik. Det är ett av de viktigaste miljömålen i vår tid. Och det har Högsta domstolen, äntligen, tagit fasta på.
Hon tycker att det är två segrar, dels engagemanget och opinionsbildandet, dels juridiken:
– Tillsammans blir det jättestarkt. Hur de ska få igenom detta nu, det ser jag som en total omöjlighet. Det här är så principiellt viktigt för Sverige och för naturskyddet. Det är en viktig signal till industrin: satsa inte i naturskyddade områden. Vi har kanske kommit fram till i Sverige idag att man inte kan lägga gruvor överallt, att det faktiskt finns platser vi måste undanta, hur värdefulla fyndigheter det än finns på platsen. Att skydda mark och vatten för kommande generationer, det är signalen, och det är fantastiskt.
Det positiva beskedet för Ojnare tror hon kommer att leda till att mobiliseringen för Kallak kommer att få fart. Själv planerar hon att åka dit så fort hon får möjlighet.

Förbikörande tutar glatt för att visa sympati. Det börjar bli dags för picknick en bit in i skogen där skuggan ger en smula svalka från den hettande solen. Linn Wagenius har hört att domstolen var enig i sitt beslut:
– Nu måste ju folk som varit kritiska mot oss äntligen förstå att det rättsliga faktiskt inte har gått helt rätt till.
– Om inte vi hade stoppat det här, då hade hela skogen varit skövlad, säger Katharina Bjerke som menar att de fortfarande aktuella åtalen, mot bland andra Daniel Heilborn, borde ogillas i och med beskedet från Högsta domstolen, eftersom demonstranterna skyddade något som behövde skyddas och handlade i nödvärn när poliserna försökte föra bort dem från området som Nordkalk ville avverka.

Termosar, mackor, frukt och kakor packas upp. Det utbringas ett fyrfaldigt leve för Ojnareskogen. Plötsligt kommer Richard Hellgren med sin dotter. Han skulle egentligen ha lämnat henne på dagis i Visby men fortsatte köra mot skogen istället. I höstas var han en av dem som initierade och organiserade resan med budkavlen från Ojnareskogen till Kiruna, budkavlen som sedan fortplantade sig som ett nätverk över hela landet och knöt samman de olika kamperna. Han har fortfarande inte riktigt smält beskedet:
– Men det känns fantastistkt. Också för all fortsatt kamp. Jag tror att det blir som förnyad styrka.
Hydrologen Bo Olofsson skriver och hälsar att ”det är en seger för kunskapen”.
Så kommer ett annat besked. Katharina Bjerke läser högt från en bärbar dator:
– Nordkalk får inte utöka sitt nuvarande kalkbrott vid Klinthagen, nära Storungs. Det ligger för nära bostäder.
Lycka igen. Brottet i Klinthagen är inte tillnärmelsevis så stort som det som planerades i Ojnareskogen. Men det är ändå en chockartad upplevelse att komma fram till och blicka ut över. Och det ligger inte heller särskilt långt från det föreslagna nationalparksområdet.

Glada tillrop avslöjar att Kristina Bohman Söderdahl och Olov Söderdahl är på ingång. Kristina bär domen i famnen. Hon är så glad:
– Vi hade ju aldrig vågat hoppas. Det här är ju ett beslut som gör att Mark- och miljööverdomstolen har fått smäll på fingrarna nått ordentligt, säger hon och skrattar innan hon tillägger att domen innehåller en massa av de argument som föreningen Bevara Ojnareskogen har fört fram om och om igen i tidigare förhandlingar. Nu har domstolen tagit till sig dem:
– Framförallt har de nu förstått att hela den här hanteringen inte är förenlig med EU:s art- och habitatdirektiv. Det innebär att de har ett nytt utgångläge inför nästa prövning. När det handlar om ett ärende som rör Natura 2000-områden så måste de nu börja med att titta på EU-bestämmelserna. Det har de bara struntat i hittills.

Den Mark- och miljödomstol som vägrade att utfärda tillstånd i strid med Mark- och miljööverdomstolens direktiv, får nu bekräftelse på att de handlade rätt, menar Kristina Bohman Söderdahl som har arbetat med ärendet i åtta år och kan det mesta om turerna. Hon skrattar när hon får frågan om vad hon ska göra nu:
– Det är ju absolut inte färdigt med det här, men det blir en vilosam sommar till skillnad från förra sommaren. Vi funderade ett tag på om det inte kunde bli så att Nordkalk ger sig nu, men det gör de nog inte. De har så mycket pengar i potten så de fortsätter nog.
Alla de som förebrått föreningen för att de överklagat och bråkat har hon svarat att Nordkalk kunde ha lagt ner projektet från början, när de fick nej i första instans.
– Då borde de ha förstått att det här området är så speciellt så det kan inte gå att bara snörätt få tillstånd här inte. Även om de klagar över att det tar så lång tid så var de väl medvetna om vad de gett sig in på, säger Kristina Bohman Söderdahl och tillägger med ett skratt att hon och maken läste i tidningen häromdagen att de pensionärer som jobbar efter pensionsåldern är friskast och lever längst:
– Det här har ju varit som ett jobb, så det kanske gäller oss också. Och dessutom ett engagerande jobb. Bara det här att sätta sig in i alla mystiska lagar och bestämmelser har ju hållit hjärnan igång. Bättre än korsord, absolut bättre än korsord!

Olov Söderdahl tycker att det finns djupare mening i att bevara områden, tycker att människan måste hejda sig ibland, inte bara riva och roffa åt sig:
– Vi är glada över att alla de här samtalen, alla de här skrivelserna, alla de här resorna, alla de här propåerna, alla telefonsamtalen…att det verkligen lönar sig, att det gör nytta. Att vi som inte är jurister, att vi i alla fall har fått rätt. Det tycker jag är helt fantastiskt. Det kan inte bli bättre. Innerst inne har jag alltid hoppats på det här. Men vi hade förberett oss på det värsta. All den glöd vi tänkte tända på har vi nu sluppit, kan vi nu spara till lite annat. Nu är det bara att glädjas. Så är det.

Några lyssnar på en intervju med Nordkalks presstalesperson Eva Feldt som, trots allt, fortfarande verkar tro att Nordkalk till slut kommer att få tillstånd att bryta i Ojnareskogen. De räknade inte med den här domen, har ingen plan B. I gotlandstidningarna, dagarna efter, står det en hel del om de anställda vid Nordkalk, de som kan komma att förlora sina jobb. Någon uttalar sig, menar att det enda alternativet är att lämna ön.
Om alla som blir arbetslösa på Gotland, bland annat många kvinnor inom vårdyrken, skulle tänka så, så skulle det inte bli många människor kvar.
Med ett räddat grundvatten på norra Gotland kan arbetsmöjligheter skapas. Med ett stort hål i marken och förstört vatten kommer varken Nordkalk eller någon annan att erbjuda arbetstillfällen i framtiden.

Så kommer Daniel Heilborn. Förra sommaren var han en av dem som satte allt annat åt sidan för att skydda skogen med sin kropp och sina ord. Nu lyser glädjen ur ögonen på honom:
– Det känns otroligt bra. Det är precis det här man hade hoppats, men inte riktigt vågade hoppas. Just det här att de skulle ompröva hela domen igen. Det kommer innebära att de aldrig kommer att få igenom den, det kommer aldrig att gå så här långt igen, aldrig.
När det gäller åtalet mot honom själv säger han att han gärna går till hovrätten och försvarar sig:
– Jag är övertygad om att jag blir frikänd. Men jag kommer att fortsätta driva på i att ifrågasätta polisens lagstöd i att de var här. Det var helt lagvidrigt att de kom hit med sina åttio man. I och med den fördjupade förundersökning som har gjorts mot mig, så har insatschefen, Anders Jansson, skrivit i ett polisförhör att polisens syfte med insatsen var att avverka 170 hektar. Inte ens länsstyrelsen har sagt att det var så mycket, där pratade man om 60 hektar. Så det verkar som om polisen och Nordkalk har haft egna samrådsmöten, och det är inte riktigt så det ska gå till. Det enda rimliga är att Nordkalk betalar hela den här polisinsatsen, istället för skattebetalarna.

Så sakteliga börjar folk att bryta upp. Det är mycket varmt. Det är sommar. Flera har haft med sig tält och gummistövlar. Om det skulle behövas för en ny sommar av att försvara skogen. Nu infinner sig istället en känsla av ett slags lugn. Efter lång tids oro. Det talas en hel del om samåkning till Kallak. Det talas om att fira midsommar i skogen. Det talas om att ta ett dopp. För svalka, och för att låta all oro rinna av.

Text och foto:
Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

En glimt av glädje från Ojnareskogen

Ödestimmar från Ojnareskogen

Klockan 08.45 ska jag vara i Ojnareskogen

Dags att skydda Jokkmokk

Ringarna på vattnet…

Att stjäla mineral från Afrika

Nu gäller det för Ojnareskogen

På vem lyssnar rätten? Folket eller bolaget?

Protestdag mot gruvboom och asylpolitik: ”Det är vi som är folket!”

Till sosseledningen: byt fokus nu!

Dem vi skyldiga äro

Ojnareaktivist inför rätta

Ojnare: på kort eller lång sikt?

När kakan är äten är den borta

Ojnarerörelsen fortsätter

Gruvmotståndets röster möttes i Stockholm: ”Slaget ska inte gå förlorat”

Vad sker i Cajamarca?

Bädda inte för miljökatastrofer

Gruvboomen: Fritt fram för utarmning!

HD ger andrum för Ojnareskogen

Budkavlen från Ojnareskogen till Kebnekaise: ”Tillsammans är vi starka”

Möte om Ojnareskogen i Visby: ”Misshandlad natur slår tillbaka”

Efter Högsta Domstolens beslut: Oklart läge för Ojnareskogen

Grundvattnets liv och Högsta Domstolens ord

Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.