En kväll i Målilla

01 juni 2013

Förstasidan, Kultur

Rullar in i Målilla en kväll i maj. Tar vägen ut till det gamla sanatoriet. Till vandrarhemmet som ligger i dess skugga, i skogskanten. Här, där luften ska ha varit bland den bästa i Sverige, för tuberkulospatienter, kliver vi ur.
Det luktar gott.
Högt, klart, friskt.
Tyst och tomt på vandrarhemmet. Vi plockar vår nyckel, hittar vårt rum, förvånas och förundras som vanligt över den saliga blandningen av loppiskonst som täcker väggarna. Lägger in våra grejer och tar en kvällspromenad.

Sanatoriet vilar i skymningen. Enormt. Ensligt. Ensamt. Väcker tankar kring den värld som varit. De otaliga människorna som levt många år av sina liv här, tagit sina sista andetag här, sörjt och skrattat och älskat här. Dödens väntrum. Hostan. Ett miniatyrsamhälle utanför samhället.
Många år stod sanatoriet öde. Nu håller det på att renoveras, som hotell. Men fönster, efter fönster, efter fönster stirrar fortfarande svart på oss när vi fortsätter ut mot bebyggelsen på andra sidan den större vägen en bit bort.
Vi hamnar på en väg som leder oss tillbaka till en annan tid. Det har blivit så pass mörkt att vi ser in i husens vardagsrum. Det verkar som om vi har förflyttats till 60-talet.
Vi går en stund i den sprickan i tiden.
Lampskärmarna. Porslinsfigurerna.
En bra bit. Och så hela vägen tillbaka igen.
Somnar bedövade av luften och några ord i en sockenbok, om de tuberkulösa flyktingar som kom till sanatoriet efter andra världskriget.

Morgonen därpå är det en kvinna som pysslar i förrådet vid ingången. Hon berättar att vandrarhemmet ska stänga till hösten. Bert Karlsson har hyrt lokalen av företagaren som ska driva hotell i sanatoriet.
Bert Karlsson, mannen som en gång i tiden var med och startade det främlingsfientliga partiet Ny Demokrati ska tjäna pengar på att starta ett hem för ensamkommande flyktingbarn här. Det svindlar.
Folk på bygden är inte glada, säger kvinnan. Inte för att hon ogillar invandrare, men det brukar ju bli bråk, menar hon.
Vi stänger dörren bakom oss. Sätter oss i bilen. Och ger oss av. Lite yra. Tänker på de flyktingbarn som kan komma att hamna här i skogskanten invid det tornande sanatoriet. I rum länkade till en mörk korridor i universum.
Solen slår ut över den morgonblöta vägen.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.