Warszawas judiska ghetto slog tillbaka 70 år sedan upproret som gav eko över världen

19 maj 2013

Fokus, Förstasidan, Reportage

Warszawa. foto Håkan BlomqvistNej, det är inga majblommor. De gula påskliljorna i papper som Sofia
och Agata delar ut lyser från jackor och kragar som davidsstjärnor.
Det är sjuttio år sedan några hundra kämpar i Warszawas judiska ghetto
till slut slog tillbaka. När tyska SS-trupper marscherade in för ännu en
transport möttes de av kulor och molotovcocktails. Så inleddes den
19 april 1943 det uppror som skulle ge eko över världen. De föraktade
och förföljda judarna lät sig inte motståndslöst mördas. De stred med
få enkla vapen i hand mot övermakten, in i döden.

Sjuttio år efteråt lever inte bara minnet. Warszawa och Polen bearbetar alltjämt frågor om ansvar, skuld och offer i den katastrof som utspelade sig när världens då största judiska befolkning utrotades, landet förvandlades till ruinlandskap och det stalinistiska locket lades på under flera efterkrigsdecennier.
På Huset för möte med historien – Dom Spotkan v Historia – som tillkom 2006, dokumenteras tusentals livsintervjuer från polacker och judar som överlevde kriget och Förintelsen. Här möter skolungdomar denna vår utställningar om hur det judiska ghettot upprättades sensommaren 1940, muromgärdades och förvandlades till ett överbefolkat fängelse med 450 000 instängda judar. Två år senare började godsvagnarna rulla mot Treblinkas gaskammare. Varningar klingade länge ohörda. Tyskarna lovade ett bättre liv österut, och bröd och marmelad till alla hungrande som frivilligt inställde sig vid Umschlagplatz. Och ghettot tömdes på tiotusentals och efterhand hundratusentals.

I januari 1943, när endast kanske femtiotusen återstod innanför murarna, föll de första skotten. En medlem av det judiska socialistpartiet Bund hade följt efter en transport och rapporterat om dess öde. En väpnad judisk självförsvarsgrupp, ZOB – förkortningen för Zydowska Organizacja Bojowa – hade bildats redan ett halvår tidigare under ledning av den unge Mordechai Anielewicz från den sionistiska ungdomsorganisationen Hashomer Hatzair.
Vänstersionister, bundister och kommunister förberedde motstånd mot deportationerna. Försvarsnästen och bunkrar inrättades, vapnen bestod av enstaka pistoler, något maskingevär och hemmagjorda granater. Ett litet stöd utifrån kom efterhand från den underjordiska polska hemmaarmén Armia Krajowa och kommunisternas Gwardia Ludowa.

– Just nu går jag igenom Bunds och ungdomsorganisationen Zukunfts tidningar som gavs ut i ghettot.
Det är Martyna Ruzniak som skriver på en doktorsavhandling om den judiska socialismen i Polen under åren efter kriget. Men denna vår har hon fastnat i kampen under krigsåren. I Emmanuel Ringelblums berömda arkiv, mjölkflaskorna av plåt med tusentals dokument som grävdes ned under ockupationen och återfanns några år efter kriget, fanns också ghettots socialistiska yiddishpress, Bunds dagstidning Folkstimme med flera.
– De trycktes i hemlighet och rapporterade om vad som hände i världen, de förde ideologiska debatter och var övertygade om socialismens seger efter Hitlerväldets fall.
En framtid de aldrig skulle få uppleva. På den återställda judiska begravningsplatsen som en gång gränsade till ghettots nordvästra del, vilar redaktören för Folkstimme Leon Rubin, och andra bundister kring monumentet av en stridande ghettorebell. Senaste bundistgraven är från 2009 och tillhör Marek Edelman med hustrun Alina Margolis. Edelman var en av upprorets ledare som lyckades ta sig ut genom kloakerna och överleva för att också delta i Warszawaupproret 1944 och stanna kvar i det efterkrigstida Polen trots återkommande utbrott av antisemitism.
Trogen sin demokratiska och socialistiska övertygelse blev han en nagel i ögat på den stalinistiska diktatur som upprättades efter kriget, men utbildade sig till hjärtläkare och upphörde aldrig att stå för humanitära värden. Genom sitt berömda brev från en judisk ghettorebell till palestinska militära ledare 2002 med maning till såväl Israel som det väpnade palestinska motståndet till eld upphör, ådrog han sig den israeliska högerns vrede.

De flesta av hans upprorskamrater från 1943 blev emellertid kvar under grushögarna när ghettot i maj sprängdes sönder, brändes ned och maldes till stoff av SS-styrkornas pansar, artilleri, eldkastare och flygbomber. Runt om i stadsdelen Muranow, mitt bland parkerade bilar, Gomulkalängor och Giereckhus vittnar svarta marmorstenar om platsen för motståndsbunkrar och strider. Över Mila 18, adressen där upprorets inringade ledning till slut den 8 maj tog sina liv, reser sig en kulle i bostadsområdet med en minnessten överhöljd av påskliljor. Inte långt därifrån invigs just det nya museet över judisk och polsk historia, format som en påminnelse av det lilla och stora judiska ghetto som förbands med en gångbro. Mittemot växer blomstergåvorna kring upprorsmonumentet från 1948 av svensk bohusgranit som ursprungligen beställdes av Nazityskland för att bygga dess segermonument – men efter kriget blev till minnesmärke över dess tappraste motståndare.

 

På Judiska historiska institutet pågår samtidigt den internationella konferensen ”Vittne till Förintelsen” med forskare från olika håll som sammanstrålat till sjuttioårsminnet av upproret. Stämningen är tät och engagerad när den avslutande paneldebatten ska ta itu med frågan: ”Vad är kvar av Hilbergs triad?” Raul Hilberg var den historiker som med sitt väldiga verk The Destruction of the European Jews 1961 publicerade den första ingående historiken över Förintelsen. Med ”triaden” avsågs Hilbergs indelning av Förintelsens aktörer i ”förövare”, ”offer” och ”åskådare” – bystanders.
Men var ”åskådarna” verkligen bara åskådare? Historikern Jan Thomas Gross åstadkom stormig debatt när han år 2001 publicerade sin forskning om den polska byn Jedwabne där alla judiska invånare mördades under den tyska ockupationen av sina polska grannar som ville komma åt deras tillgångar. Hans följande böcker om antisemitism i Polen under och efter kriget har placerat honom som kontroversiell kritiker av polskt medlöperi under nazitiden. Han vidhåller sin kritik till stora applåder: ”En ledtråd till att förstå hur den polska attityden till judar var under ockupationen är hur den var efter kriget. De överlevande judarna kunde inte ens komma tillbaka till sina hem! Det handlar inte om åskådare, passivitet eller ens likgiltighet, ’åskådarna’ var i själva verket ’underlättare’ och de som gynnades.”

Han får mothugg av historikern Grzegorz Berendt från Gdansk som menar att vi inte kan veta hur majoriteten av trettio miljoner polacker ställde sig, ”de flesta var passiva. Hos er finns alltid en idé om att de kunde ha hjälpt, men inte gjorde det. Men det var krig, ockupation, nöd, hela atmosfären präglades av det”. Några enstaka lama applåder.
Pawel Machcewicz från Warszawa-universitetet tycker att ”Hilbergs triad” ännu fungerar, men förövare, offer och åskådare kunde skifta. Förövarna i Jedwabne hade också varit offer, för tyskarna. Och vem är förövare och åskådare när det handlar om stora byråkratiska system, som de franska eller slovakiska lokförare som körde tågen med deporterade, eller den judiska polisen i ghettot? Och så röster från golvet: ”Tänk på att snart finns inga offer eller förövare kvar, då är vi alla åskådare på långt håll.” ”Låt oss inte försöka gå in i människors innersta svarta lådor. Där kan ha funnits allt ifrån medskyldighet till medlidande, både likgiltighet och rädsla…” ”Det fanns ett sammanhang, en kontinuitet, Förintelsen var inte en plötslig chock.”

Intensiteten hos akademiska undersökningar som blivit till medborgerlig debatt om orsak och verkan, offer och skuld präglar den sena eftermiddagen.
– Känns det lite som kårhusockupation?, frågar en kollega. Ett minnesmärke ska resas över ”De rättfärdiga” – polacker som modigt försökte skydda och rädda judar.
– Det tycks som om de rättfärdigas skara minskat betydligt denna eftermiddag, konstaterar Gross torrt.
Borta på Sigismundplatsen flanerar turister och Warszawabor förbi en grafiskt vacker utomhusutställning om judiska Bund med historik från grundandet 1897 till efterkrigsåren.
– Ingen i Polen känner längre till Bund, säger en av de unga utställarna. I det Polen som en gång hade världens största judiska befolkning och där Bund var en judisk socialistisk massrörelse, lever idag kanske ett par tusen judar.

I parken vid Karowagatan där en judisk begravningsplats låg en gång, ges en visuell bakgrund. Amerikanen Henry N Cobb deltog som ung studerande i en delegation som strax efter kriget inspekterade Europas förstörda städer för att bedöma återuppbyggnadsmöjligheter. Cobbs fotografier av Warszawa år 1947, i färg, var under mer än ett halvsekel bortglömda. Nu ställs de ut i storformat. Och ger liv, eller snarare död, åt siffrorna.
86 procent av stadens bebyggelse väster om Wisla förstördes under kriget. Hitler gav ju order om Warszawas förstörelse efter det stora upproret sommaren 1944 när Röda armén stod på den östra stranden. Och staden sprängdes till ruinlandskap. Men året innan, den 16 maj, beordrade den tyske SS-befälhavaren Jürgen Stroop att ghettot fullständigt skulle utraderas. Här återstod inte ens ruiner efteråt, bara flera kvadratkilometer av grusfält. Som en metafor i sten över utrotningen av miljoner människor.

– Vi brukade sparka boll på gruset där museet nu byggts. Men vi fick inte klättra på monumentet, berättade en polskfödd kollega.
– Varför det, frågade vi? Monumentet är för de människor som bodde här en gång, sa mamma, de blev alla dödade.
Sjuttio år efter upproret är det som om människorna blivit till de tusentals och tusentals gula påskliljor som täcker minnesstenar och fästs på jackor och kappor. Det sägs att det var bundisten Marek Edelman som i smyg år efter år började lägga en påsklilja vid det stora minnesmonumentet när han som obekväm förbjöds att delta i de stalinistiskt regisserade högtiderna. Snart blev påskliljorna till själva symbolen för upproret, där de judiska ungdomarnas sista kamp mot den absoluta övermakten blev till exempel för alla människors kamp mot förtryck.

– Man viker upp den så här, då slår den ut, säger Agata som är född inte bara efter kriget och Förintelsen, utan efter det stalinistiska projektet, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet, efter motståndet, kommunistpartiets fall, påven, chockterapin, marknaden och nybyggnaden av det kapitalistiska Polen där starkt konservativa strömningar vädrar morgonluft.
Och där striden står också om själva minnet, av motstånd och medlöperi, av vem som var vem när Europas öde den gången avgjordes. Om var påskliljorna trampades ner – och ännu spirar.

Håkan Blomqvist

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.