Vi ska komma från Husby, från Vällingby och Alby…

24 maj 2013

Förstasidan, Krönika

Jag bodde i Husby i 25 år, från nyfödd till nyvuxen, tills jag fick en egen lägenhet i en annan Stockholmsförort några tunnelbanestationer bort.
Trots att jag är infödd stockholmare var jag nästan aldrig inne i ”Stockholm” förrän jag blivit 18-20, och då vanligtvis bara nån helgkväll i veckan, tills sista t-banetåget eller nattbussen körde ut oss till förorten igen, och man kände sig aldrig riktigt välkommen i stan.

Jag hittar fortfarande dåligt i Stockholms innerstad och känner mig helt malplacerad på hippa Södermalm, där alla nyinflyttade ”stockholmare” från landsbygden har fått för sig att man måste bo och hänga för att bli en ”äkta” stockholmare.
Men de flesta stockholmare bor utanför tullarna och hänger varken på Söder eller Östermalm och Stureplan.

Runt hela Stockholm slingrar sig en ring av slitna arbetarklassförorter som en betongmur. Innerstadens borgarklass har inte fattat det än, och förortsborna förstår det inte heller riktigt själva, men de har det strategiska övertaget.
Stockholm är redan omringat av betongmuren, blockaden är upprättad och redo att verkställas. Det är bara att gå in i staden och ta över den, som Petrograds arbetare i förstäderna plötsligt insåg 1917.

För den progressiva politiska kampen i förorterna där lokala ungdomsgrupper så väl som pensionärer kämpar för att få behålla sina träfflokaler eller vårdcentraler kan inte segra så länge kampen bara utkämpas i förorterna.
Till sist, som i Husby för ett halvår sedan, kördes de demokratiska krafterna över och Husby Träff stängdes ner av de politiker som inte har valts av dem som bor i förorten. Och ytterligare nått halvår tidigare hade de privatiserat vårdcentralen, trots Husbybornas enorma protester.

När proppen till sist går ur, efter att polisen skjutit ihjäl en förvirrad äldre man, och det bryter ut kravaller i förorten, så är det också fel plats att ventilera sin ilska. (Även om jag har full förståelse för den hopplöshetens ilska som förortskidsen känner, och ifrågasätter påståendet att de som bränner bilar och skolor bara ”förstör för sig själva” när det inte längre finns någon gemensam egendom kvar.)

Men ”det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi”, skrev Strindberg i Röda Rummet på sin tid.

Men Strindbergs ord måste uppdateras. Staden har gentrifierats och förändrats, det numera gemytliga medelklass-Söder kommer aldrig att gå i täten för revolutionen.
Men det kommer en dag, då det blir än värre, men då ska vi komma från Husby och Tensta, från Sundbyberg och Botkyrka, från Högdalen och Vällingby, från alla håll, och vi ska ta tillbaka det som är vårt…

Som sagt, Stockholm är redan omringat av betongförorterna. Blockaden är upprättad. Det är bara att gå in i samlad trupp och ta över.

Per Leander

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.