Tre glas mjölk och två röda pelargoner

24 maj 2013

Förstasidan, Kultur, Nyheter

Äldreboende. Långa naglar. Oklippta. Nästan som klor. Hon skrattar när vi klipper dem. Filar dem. Det är alldeles för länge sedan vi var här. Om vi bara kunde skulle vi ändra på allt. För allting är fel. Allting är ur led. Tiden slog till. Men hon kan fortfarande skratta. Trots att hon fått ligga i sängen ända sedan lunch. För att någon tyckte att hon inte behövde vara uppe mer än så.
Vårdhem. Stressad personal. Ändå någon som tar sig tid att prata vänligt. Någon annan som bara blir sur när vi påpekar och återigen BER om att de inte ska ge henne mjölk. Hon har aldrig druckit mjölk. Får kväljningar av mjölk.
– Ja men hon har faktiskt druckit tre glas när jag gett henne, säger den sura.
Tre glas kväljningar. För att hon inte kan säga nej. Inte nu längre. Efter strokerna gör hon så gott hon kan. Vill göra rätt fast hon inte längre vet hur.

Vi har plockat vitsippor och tagit med oss. Hon blir fuktig i ögonen när jag håller dem under hennes näsa. De luktar friskt. De luktar utomhus. Jord. Vår. Liv.
Servicehus. Instängdhet. Vi tar ut henne i rullstolen. Ut, ut, ut i friska luften. När var hon ute senast? Vi stannar vid en fotbollsplan där det pågår en match. Hon verkar lycklig över att få sitta där. Följer spelet med blicken. Vet med bestämdhet vem hon hejar på. Glimtar till i absolut klarhet. Humorn är fortfarande där. Den underbara. Den som ger kiknande skrattattacker. Vi tittar ofta på varandra alla tre. Och ler. Och börjar skratta. I samförstånd.
Tre generationer. Vi vet en massa saker som vi är ensamma om att veta. Som vägen till kallkällan.
Måsarna girar genom gråvädret och vi plockar fram termosen och muggarna. Hon fastnar med blicken. Tittar på mig med en sådan intensitet att jag nästan måste blunda. Ett litet leende vilar i hennes ansikte. Allvetande. Ser hon mig, eller ser hon sig själv, som hon var?

Hon hör inte hemma i en rullstol. Hon hör hemma i flanellskjortan med målarfärgsfläckar, i arbetsbyxor, vid stugan, på fjället, med sekatören i högsta hugg, eller donande i köket, tändandes elden i vedspisen, kokandes morgonkaffet medan jag ligger och gonar mig en stund till. Lyssnar, låter kaffedoften fylla näsborrarna.
Hon är en sådan som bygger utedass och kör i hundra på små kringelikrokvägar.
Men på ålderdomshemmet/vårdhemmet/servicehuset ser de henne inte som jag ser henne. Det vet henne inte som jag vet henne. De har inte tid att se och veta. De får nya chefer hela tiden. Byter personal hela tiden. Har tillfälliga anställningar. Dåligt betalt. Låg status.
Och jag kan inte ta henne med mig. Kidnappa henne från allt det sorgliga. Snabbt packa hennes saker och köra rally med rullstolen ut genom dörrarna. Ut, ut, ut genom dörrarna. Bort från lukten. Lukten av ålderdomshem. Ta henne hem.
Allting är fel. Jag är alldeles maktlös. Vi är maktlösa.
Det här landet är ett dåligt land om det ska bedömas utifån hur det behandlar sina gamla.

Ändå skrattar vi när vi kramas alla tre. Skrattar åt att jag glömmer mig och är dum i huvudet och ställer ledande frågor: ”Har du det skönt nu?”
Så fan heller. Tre glas mjölk.
Vi säger: ”Du har väl aldrig druckit mjölk!” Hon säger NEJ, med emfas. Tillägger: ”Det är ju sant.” Och vi skrattar gråten. Sjunger Dan Andersson. Flera stycken. Rösterna bryts på de sista raderna i Omkring tiggarn från Luossa. Men vi kan skratta åt det också. Jag säger till henne: ”Vi är lika du och jag.” Hon tittar på mig med den där blicken, inte det minsta borta, säger: ”Det är vi som är lika.”
Och så måste vi gå. För vi bor på andra sidan landet.
Det är vedervärdigt att behöva säga adjö. Vi snubblar nerför trapporna.
När vi kommer till entrén är det någon som ropar.
– Är det Elsie? Är det inte Elsie? Min lilla syster. Kom hit!
Den tunna kvinnan i stolen vid bordet invid dörrarna vinkar mig till sig med ena handen. Käppen i den andra. Jag säger vem jag är. Hon säger: ”Men du är lika söt som hon. Jag tycker om dig.”
Jag säger: ”Jag tycker om dig med.” Sedan trycker vi på dörröppnaren så att dörrarna låser upp sig och öppnas. Och jag försöker ducka lite för de vällande känslorna genom att bara tänka på de djupt röda pelargonerna som vi var och köpte, som står i fönstret hos henne nu. Står där och lyser. För att hon alltid har velat ha pelargoner till sommaren.

Text och illustration:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.