Sjuttonde maj, ett märkligt fenomen

30 maj 2013

Förstasidan, Krönika

Senast jag var i Oslo på 17 maj kan jag inte varit mer än 11. Det norska nationaldagsfirandet är ett märkligt fenomen, men så upplever jag alltid Norge som ett extremt märkligt land, trots att jag är född här. Jag har alltid varit främmande inför den starka konformismen, präktighetskulturen och den nationella självgodheten som emellanåt tar sig rent löjeväckande proportioner.

Som övertygad internationalist försöker jag alltid genomskåda all form av nationalism, men jag är den första att erkänna mina egna patriotiska sidor. Det svenska vemodet, den starka arbetarrörelsen och solidaritetstanken i hjärtat på det svenska välfärdsprojektet fyller mig med en stolthet som inte nämnvärt mattas av min mer klarsynt kritiska hållning gentemot reformism och klassamarbete. Det är, tänker jag, en slags tystlåten patriotism i ljuv moll, och dess färger är definitivt inte blågula.
Den norska nationalismen upplever jag som påträngande flåshurtig, gräll och vulgär. Fascistisk är den inte, trots en del märkliga teoretiska krumbukter som gjorts för att få till en sådan stämpel den senaste tiden. I grunden är den ett vänsterprojekt sprunget ur kampen för självständighet, till skillnad från den svenska nationalismens storsvenska chauvinism och reaktionära nostalgi.

På sätt och vis fungerar nationaldagen inkluderande i det norska samhället, när skolklasserna mobiliseras och deras föräldrar hejar på, oavsett etniskt ursprung. I täten för Bjølsen skolas fanborg lägger jag märke till en ung tjej i hijab som tar förandet av flaggan med de röd-vit-blåa färgerna på särskilt stort allvar. Senare på eftermiddagen får jag höra att det blivit våldsamma reaktioner på landets insändarsidor när skolbarn velat vifta med sina föräldrars nationsflaggor istället för den norska. Några pakistanska flaggor blev det inte i årets tåg. För sådan är nationalismen, alltid villkorad, aldrig totalt inkluderande – ”Här är vi alla norrmän och hör sen!” Just nu kan muslimer inkluderas i tågen och tillåtas representera den norska befolkningen, men vi vet av erfarenhet att sådant kan ändra sig fort. Den exkludering som skedde när man definierade Breivik som något skilt från det norska kan lika gärna vändas åt ett annat håll.

Visst var det norska projektet redan från början präglat av demokratiska tankar och visst blir firandet viktigare i ett land som upplevt ockupation i modern tid. Ändå skarvar det. Idag är Norge världens rikaste land per capita och tillika aktiv Natomedlem. Är då verkligen den norska nationalismen lika givet egalitär som den var vid unionsupplösningen 1905 eller i motståndskampen mot de tyska ockupanterna? Jag bestämmer mig för ett ”nej” och sjunger trotsigt Internationalen så det ekar mellan innergårdens väggar. Ändå hänger frågan i luften medan salongsfryntlig eftermiddag övergår i rusig afton.
Dagen efter, då jag en aning härjad vandrar hem från jobbet möter jag en paketutdelare med asiatiskt påbrå, draperad i företagsuniform i de norska färgerna. Vi ler lite blekt åt varandra och plötsligt slår det mig, det som borde varit så självklart dagen innan. Nationaldagen är inte en symbol för vad Norge ÄR, det visar istället fram allt det Norge INTE är. Det som utmärker en dag då tjejer i hijab från östra Oslo eller de norra förorterna tågar Karl Johan fram tillsammans med ”vestkants”-barn i folkdräkter för 15 000 norska kronor är att det aldrig någonsin annars sker.
Nationaldagen utmärker sig därför att den visar fram ett Norge som inte finns 364 dagar om året. De rika kan för en dag glömma sina dåliga samveten och minoritetsbefolkningen att deras status i landet alltjämt är villkorad. Så har det förstås varit hela tiden. Även om firandet för 150 år sedan var ett krav på självstyre och en protest mot den svenska överheten så var det också en konstgjord åtgärd för att ena människor som knappast ägnat sin tillvaro som ”norrmän” en enda tanke. Med den insikten lämnar jag alla tankar på flaggviftande därhän och tänker att 18 maj är en minst lika viktig dag, som med Ian Curtis självmord 1980 markerar slutet för ett av den moderna musikhistoriens viktigaste band. Jag fortsätter min vandring hem i den kvalmiga eftermiddagen till tonerna av Joy Division.

Johannes Jensen

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.