Segregation och rasism är bränslet till explosionerna

 

▶Den kapitalistiska oordningen och rasistiska illgärningar ger upphov  till förtvivlan hos utsatta människor   ▶Det sker i Ungern och Grekland,  men även i Sverige om än i liten skala   ▶Arbetslöshet, privatiseringar, försämringar och segregation måste bekämpas med politiska medel

Jag var nyligen i Chile. Vid flera tillfällen demonstrerade tusentals studenter (vid ett tillfälle 150 000) mot att risk­kapitalister får tjäna pengar inom utbildningssektorn. Blev ibland själv tvungen att söka skydd mitt i Santiago från vattenkanoner och stinkande tårgas för att polisen ville få bort studenterna från gatans massiva parlament. När ett befäl väl gett order om att attackera fanns inga resonerande poliser att prata med. Det gick helt enkelt inte att ens försöka tala förstånd med en aggressiv poliskår och än mindre med insatsstyrkorna. Polisen svarade inte med ett verbaliserande utan med batonger, tårgas och vattenkanoner.
Som övertygad socialist är man införstådd med att när det gäller statens institutioner är det militären och polisen, säkerhetspolisen hör i allra högsta grad dit, sådana institutioner som står för ”lag och ordning” vilket i praktiken leder till att det institutionaliserade våldet används när de styrande anser det nödvändigt. Det är det essentiella med statens väsen. När politisk eller social instabilitet infinner sig är det inte ekonomer eller psykologer som staten tar fram i första taget. Då är det våldet som styr.

I en kapitalistisk finans- och ekonomisk kris som den vi ser idag skapas situationer som utgör en grogrund för oroligheter av allehanda slag. Migrationsprocesser runt Europa har lett till ekonomiskt och socialt segregerade områden där sådant som bostäder och skola blir segregerade produkter. Logiken är stenhård. Segregationen, eller ”utanförskapsmiljö” som statsministern kallar detta fenomen, är intimt förknippat med en spirande främlingsfientlighet och rasism. Det är mot denna bakgrund som händelserna i Husby, utanför Stockholm, måste ses.
Det är den kapitalistiska oordningen som genererar förtvivlan hos utsatta människor liksom rasistiska illgärningar. Det sker till exempel i Ungern och Grekland men även i Sverige, om än i liten skala. Rasister har under de senaste åren i land efter land intagit positioner i parlamentet och använder dessa forum för att sprida sitt hatiska budskap. Ibland är det militanta rasister och ibland rasister i kostym, men rasism är rasism oavsett hur den klär sig. Polisen i Sverige lever inte på någon isolerad ö och det är väl känt att inom poliskåren har funnits och finns starka inslag av rasism. Det är vad vi också sett i Husby.

Polisen i Husby sköt ihjäl en hotfull gammal man. En beväpnad polispatrull mot en knivbeväpnad gammal man. Det ligger nära till hands att ställa sig frågan: Var det nödvändigt att döda mannen? Kunde inte gamlingen ha avväpnats på något lämpligare sätt? Det är inte första gången det sker – polisen skjuter och någon dör, polisen utreder polisen och ingenting sker. Det var detta arga ungdomar reagerade mot – det är inte ovanligt med en sådan reaktion när polisen skjuter ihjäl någon i en segregerad förort. Det har skett ett antal gånger tidigare i andra länder. Vilka borde ha dragit lärdomar, och och vad för lärdomar?
Det blir knappast bättre när polisen möter unga förortsbor och kallar dessa ”apjävlar”. Polisen gör sig då skyldig till grov människokränkning och, vad värre är, den gör gemensam sak med rasister.

1994 utbröt ett bråk vid Stureplan i Stockholm. Det var när några ungdomar från en förort nekades inträde på en inneklubb, de portades men behandlades framförallt på ett kränkande sätt. De kom tillbaka och gav igen; det blev ett skakande våldsdåd, fyra människor dödades och tjugo sårades. Nyheten spred sig över världen.
I en förortsskola där jag själv jobbade som lärare tog jag upp frågan på en samhällskunskapslektion. Jag inledde med några korta ord och lade egentligen nästan i mun på eleverna det jag ville höra, ett avståndstagande från våldsdådet. Lärarens självklara auktoritativa roll fick sig en rejäl knäck. ”Där fick jävlarna!”, det var det första svaret jag fick, det kom från en 12-årig flicka. Det fick mig att reflektera vidare och på nytt se det hela ur ett bredare perspektiv. Jag kan tänka mig att ungdomar i Husby kan ha resonerat på ett liknande sätt. Något i stil med ”Här kommer polisen och skjuter en av oss och när vi kräver att dödsskjutningen ska utredas ger man blanka fan i våra krav. När vi inte ger oss och bråkar vidare blir vi ”apjävlar” – ska vi finna oss i detta?”

I Husby satte marginaliserade ungdomar bilar i brand och förstörelsen var ett faktum. Detta spred sig till närstående orter såsom Tensta och Rinkeby och även till Fittja, söder om Stockholm. En reaktion, ett svar, mot ”dem” och i synnerhet mot den utkommenderade polisen. För Stefan Löfven är ungdomarnas vandalisering något ”oacceptabelt”, men han tiger om polisens rasism. Enögdhet?
Som socialist behöver man inte vara blåögd. Polisens dödsskjutning och övervåld samt rasistiska glåpord mot ilskna ungdomar (”flugor”, ”negrer”, ”råttor”, ”apjävlar”) är något som på intet sätt ska accepteras. Det inser både polisen som polisanmäler sig själv och Reinfeldt som i media pratat om att man måste ”ta kritiken mot polisen på allvar”. Och det är klart; man kan inte släcka en brand genom att hälla bensin på den. Men vi skulle göra dessa uppretade ungdomar och oss själva en björntjänst om vi samtidigt inte kan se att deras ”svar” mot polisen i form av bränder och skadegörelse mot kommunala transportmedel och boende bara drabbar de boende i Husby och ingen annan.

När allt kommer omkring och spetsas till är polisen givetvis en batong; statens förlängda arm och ingenting annat. Men Husbyungdomarnas sätt att protestera mot polisens agerande får negativa effekter. Mot arbetslöshet, privatiseringar och försämringar inom vård liksom segregationen i skolan och i bostadsområden och även mot rasifieringen i samhället ska man slåss på ett annat plan. Politikens. Politiken är inte det man tror utan det man gör den till. Politiken för en socialist innebär bland annat att vara medveten om att man måste organisera sig, självorganisera sig, för att tillsammans med likasinnade gå vidare mot ställda mål och på sikt förändra samhället i dess grundvalar. Till syvende och sist handlar detta om styrkeförhållanden. Den dag arga och frustrerade boende och förorten sammanstrålar med missnöjda arbetande människor lär vi få en kraft att räkna med.

Alex Fuentes

 

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.