Ringarna på vattnet…

Vad är en folkrörelse? En rörelse från folket? I så fall är en på gång. Kanske ännu inte fullt blomstrande. Men på gång. Den skulle också kunna kallas för en ny miljörörelse. Men det är ett lite för trångt ord. Miljö. Ta det och låt det växa grenar på det. En gren för allt vad miljö innebär för oss, för vår fortlevnad, vi, som människor. Grenar för rent vatten, för matförsörjning, för luft som går att andas… Helt enkelt för fungerande ekosystem som gör att vi överhuvudtaget kan fortsätta existera.
Därför: folkrörelse.
För att det med största sannolikhet inte rör sig om något övergående fenomen, något som några har fått för sig att driva ett tag på vinst och förlust för att se om det går, och om det inte verkar gå, ge upp och falla tillbaka i gamla invanda spår av att lita på att de med makten vet bäst, vet vad de gör, även om det de gör ser ut att dra undan mattan för själva livet på många platser.
Folkrörelse.
För att det inte är två-tre personer som står och ropar sig hesa, utan rör sig om människor över hela världen som kämpar för samma sak. För rätten till liv, för hållbarhet, för möjligheten till en framtid. Mot de internationella storbolagens profithungriga exploateringslusta och regeringarnas varsegodochta-mentalitet.

Ett tag verkade det som om allt var kört. Som om de flesta hade gett upp. Gett upp om framtiden. Om att kunna göra något åt den. Åt de överhängande hoten. Åt temperaturhöjningar och råvarubrist. Åt stadigt mer omfattande klimatkatastrofer. Åt överexploateringen av det vi har, som är ändligt. Eftersom det bara finns ett jordklot och den blinda, halsbrytande, galna, förträngningskonsumtionen för fåtalet, håller på att göra detta enda klot till en kyrkogård för oss alla.
Ett tag verkade det som om vi överlåtit det problemet åt dem som har att möta den framtiden. De unga. De som, om de har fått någon aning om läget, är rädda. På allvar.
Men det var fel. Fel att tro att det inte inom människorna finns oanade krafter, som, om rätt sak händer för att väcka dem, kan försätta berg. Eller, i det här fallet, motsatsen: inte försätta berg. Få berg att vara kvar där de står. Få skog att stå kvar där den står. För att vi behöver bergen, behöver skogen. Behöver dem för att leva. För att andas.

Och saken är ju den, att när det börjar röra på sig, när människor börjar inse sin kraft, sin makt att ta saken i egna händer, tillsammans med andra, och kollektivt kräva förändring, kräva att folkets vilja respekteras, kräva att lagstiftarna och makthavarna lyssnar, så går det inte gärna obemärkt förbi.
Istället sprider det sig. Ordet går från mun till mun.
Om det går att stoppa storbolaget på en plats, genom ihärdighet och stadigt motstånd, måste det väl gå att stoppa dem på andra platser? Måste det väl gå att rädda sjöar, älvar, naturskyddsområden, fjäll och betesmarker? Måste det väl gå att häva utvecklingen?
Det som sprider sig är en vilja att förändra synen på naturtillgångarna som endast ekonomiska. En vilja och ett krav. Ett krav att istället se naturens egenvärde, och värdet av det liv som levs på de platser som det nu är fritt fram att ödelägga.
Det sprider sig. Orden. Viljan. Kraven. Som ringarna på vattnet.
Sprider sig och sprider sig. Och kraften i en sådan rörelse är obegränsad.

Emma Lundström
som är den som står vid havet i vårskymningen och känner att det är bra så.

 

Råd och tips och sånt:

Vill egentligen bara rekommendera en sak just nu: VÅREN. Den har kommit. Den är här. Den sjunger och kuttrar och kvittrar och brusar och det har börjat lukta gott i skogen under springrundan. Solvarma tallar står och ler och syrenerna vill inget annat än att låta sina bristande knoppar slå ut. Om bara någon liten vecka är det helt grönt. På sina ställen. Jag talar nu inte för hela landet.

Och när det nu alltså gäller VÅREN, vill jag bara tala mig varm för detta: att vara utomhus. Hela tiden. Lukta och titta och lyssna och andas. Men det är klart. Det är ju inte samma sak för stadsbor som för landsortsbor. Men även staden har sin vår, och också den är trivsam, på sitt vis. Om än inte lika mustig.

För att gå emot mig själv, så här på sluttampen och lite på pin kiv, rekommenderar jag ändå två saker. Förutom VÅREN: filmen A Love Song for Bobby Long från 2004. Har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på exakt varför. Tycker om den bara. Trasiga existenser i en trasig värld. Och ändå solnedgångar och kärlek till efterrätt.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.