Rapport från ett samlat Husby, 22 maj: ”Det är systemet som är våldsamt, samhället som är skevt”

Det pågår en förortsrevolt. Det går att säga så. Det som skett i förorterna på flera håll i Sverige den senaste tiden handlar inte i första hand om stenkastning, bilbränder och krossat glas; det tål att upprepas tills det går in i de öron som nu väljer att vara döva. Det handlar om ett politiskt systems konsekvenser. Om media som inte ser längre än näsan räcker och utkräver ansvar där ansvar inte står att utkräva; är fientligt inställda till engagerade förortsungdomar, men känner med de ”stackars” poliser som måste ut till de oroliga områdena, ”med risk för sina liv”. Det handlar om de förorter som under många år varit satta på undantag. Där lokala krafter gjort allt för att få behålla den lilla urvattnade välfärd som funnits kvar, och ändå förlorat det mesta.

Men kampen har ändå inte varit förgäves. Inte i Husby.
Varför? För att det gemensamma, politiska arbetet har skapat en slags oförtröttlig kärna av benhård vilja. För att gamla och unga formulerat sig tillsammans och byggt en grund att stå på, att hämta kraft ur, att ta avstamp ifrån när de ställer sina krav riktade till politiker på lokalnivå, i riksdag och regering.

När Nätverket Järvas Framtid kallade till protestmötet ”Nej till polisvåld och vandalisering – Husby kräver respekt” den 22 maj, efter nätter av oro och våld, var det denna ”Husbyanda” som fanns på torget utanför tunnelbanenedgången. I folkmassan under de nyutslagna trädkronorna. Den här gången var stormedia där, somliga med reflexvästar med ordet ”press” i stora bokstäver – kanske i tron att polisen skulle urskilja dem ur mängden och rikta batongerna åt ett annat håll, kanske för att de åkt så långt från sitt Centrum att de upplevde det som om vore de i ett annat land – och livvakter, men hur rapporterade de? Fick de med alla talen? De upprepade kraven på politisk förändring? Lyssnade de verkligen?

Lyssnade de ordentligt när Arne Johansson från Nätverket Järvas Framtid – som bildades i striden mot rivningar och lyxrenoveringar 2007 – inledde med att rabbla upp allt som försvunnit från Husby, allt det som de boende där har kämpat för att få ha kvar? Lyssnade de där han pratade om Husbyandan, om den stolthet som trots allt finns kvar, över stadsdelen, hemorten?
Kanske. Men om de verkligen lyssnade och på allvar förstod att polisens möjliga känsla av att riskera livet när de går in i Husby i full mundering – i den händelse de skulle få en gatsten i huvudet och dö – inte är någonting mot att bo i ett område där du vet att polisen när som helst kan komma och skjuta skarpt mot din granne, och ljuga om hur det har gått till – så som skedde med den 69-årige mannen på Oslogatan 14 den 13 maj, så har det inte märkts nämnvärt i rapporteringen.

Men i alla fall. Även om det har gått en vecka så är det som sades på mötet fortfarande relevant. För att det kan ge den bästa förklaringen till varför bränderna fortsätter runtom i landet och varför världspressen riktat blicken mot vad som kallas det svenska förortsupproret.
Alltså. Så här var det. Vi övergår till att beskriva i presens. För känsla:
Fler och fler samlas på torget. Arne Johansson beskriver polisens insats efter den första skadegörelsen i Husby, som brutal och provokativ. Medborgarvärdar blev slagna och utsatta för rasistiska tillmälen. Brutaliteten utlöste värre kravaller. Förståeliga men oacceptabla:
Han talar om grogrunden för det som skett. Om ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist, polistrakasserier:
– Den värsta vandaliseringen som vi har blivit utsatta för har inte skett de senaste dagarna, utan det är den krypande sociala nedrustning som högerregering och stadshus har genomfört.
Hela torget applåderar. Arne Johansson fortsätter med skattediskrimineringen:
– I den allmänna debatten beskrivs vi som bor här som bidragstagare. Det är fel. Vilka är det som får statliga bostadssubventioner idag? Det är de som äger villor och bostadsrätter. Hyresgästföreningen har räknat ut att bara under 2011 så fick de 40 miljarder i statliga bostadssubventioner. Hyresrätterna fick noll kronor.

I det nyliberala Sverige betalar sjuka, pensionärer och arbetslösa mer i skatt än den som arbetar, för samma inkomst, påpekar han och talar vidare om den sociala nedrustningens, friskolesystemets och det fria skolvalets konsekvenser för skolorna, den av privatiseringshysterin sönderslagna hemtjänsten och äldreomsorgen. Om att miljonprogrammet behöver renoveras, men på de boendes villkor.
– När det gäller polisen så måste vi säga, att vi välkomnar en demokratiskt kontrollerad närpolis, men vi ogillar militariserade insatsstyrkor i våra områden, avslutar han och får rungande applåder igen.

Sedan är det öppet för alla att säga sin mening. Först ut är Berekthi Amha. Hon har bott i Husby i sjutton år. Har aldrig upplevt något liknande det som nu sker. Undrar var barnens framtid tog vägen:
– Ge chansen till ungdomarna, skaffa fram resurser och jobba på att få bort klyftorna. Bemöt ungdomarna som människor, inte som invandrare.
Sonia Sherefay tar mikrofonen. Sedan ett och ett halvt år arbetar hon med att ge stöd till föräldrar, ett projekt i Studiefrämjandets regi som berör hela Järvaområdet:
– Vi föräldrar som bor och lever i Sverige, vi har flytt hit undan diktatur, förföljelse, krig, elände, för att trygga våra barns framtid i ett nytt land. Men vilken framtid får våra barn som bränner Husby, Rinkeby, Fittja? Ingen pratar om konsekvenserna av dessa handlingar. Ingen pratar om att nu när de har begått dessa brott ska deras föräldrar betala skadestånd, böter. Jag förstår att ni är frustrerade, men att bränna vårdcentralen hjälper inte, att bränna hjälper bara rasister att bli flera, vill ni det?

Zargam Asadi säger att det som händer i Husby är ett uttryck för exkludering, för det politiska etablissemangets arrogans gentemot tusentals ungdomar och deras familjer som bor i förorterna:
– Statsminister Reinfeldt skjuter ansvaret ifrån sig och lägger oförskämt skulden på ungdomar. Det som herr statsministern inte vill tala om är att regeringen springer överklassens ärende när de reducerar rikas skatter, nedmonterar välfärden. Alltså ett politiskt våld mot tusentals människor. Det är det våldet som vi måste ifrågasätta. Reinfeldt, regeringen, ministrar och statsråd spär på fördomar med sina politiska uttalanden. Konsekvenserna blir inte bara arga ungdomar utan frustration i hela samhället. Herr Reinfeldt, Margaret Thatchers och Ronald Reagans nyliberala politik är misslyckad, även i USA och England. Inse, herr Reinfeldt, att grunden för ett friskt samhälle är människornas socioekonomiska trygghet, tillhörighetskänsla och tillerkännande som värdefull medborgare. Herr Reinfeldt, kom ut ur din höga borg, sitt vid vårt matbord, så att vi kan snacka verklighet. Du är så välkommen till Husby.

Ordförande för Husby Socialdemokrater, Galina Monsalves, påpekar att under de sex år som den politiska majoriteten (alltså Alliansen) har bestämt i Stockholm så har Rinkeby-Kista, där Husby ingår, lagt ner två skolor, flyttat hela förvaltningar från Rinkeby till Kista, privatiserat vårdcentraler, tagit bort det mesta av grundservicen:
– De håller på att ta ifrån oss allt. Man urholkar förorten. Det här skapar hopplöshet.
Hon talar om utanförskapet. Att inte vara accepterad. Att knappt klassas som människa. Hon talar också om polisövervåldet de senaste dagarna. Att många från sina balkonger sett hur polisen gått hårt ut mot ungdomarna:
– Vad har våra myndigheter för människosyn? Vad är det för människosyn som den moderata politiken håller på att skapa i Stockholm, och i hela landet?
Applåder.
Hon berättar att det bor 12 000 invånare i Husby och att cirka 40 procent mellan 20 och 24 år är arbetslösa. Menar att det säger en hel del om varför kravallerna händer.

Nästa ut är Mohammed Hagi Farah från Järva Föräldraallians. Han är tacksam för alla som hjälpt till under de oroliga kvällarna.
– Vi tar avstånd från våld. Vi kommer alla från krig, vi vill inte ha problem. Men vi kan inte blunda för arbetslösheten, utbildningen som inte leder någonstans, bostadsproblemet, diskrimineringen. Alla barn du ser här är svenska och vill ha samma rättigheter som alla andra, säger han och får applåder.
Den hittills yngste talaren, Ahmed Hussein, kliver fram i applåder och hurrarop. Han tycker att politikerna kunde göra något mer än att bara prata:
– Under de senaste fem åren har politiker tagit ifrån oss massa fritidslokaler till exempel. De har tagit ifrån oss många grejer, som Dalhagsskolan, vilket är helt fel. Sen anklagar de oss för att vara sysslolösa, men vi har ingenting att göra här i Husby. De borde tänka på oss.

Abdirahim Hassan, från Ung Vänster Akalla-Husby-Kista, vill att alla ska rösta bort Alliansen i nästa val:
– Den borgerliga regeringen har skurit ner i förorten. Har fört en rasistisk politik. Haft ett REVA-projekt där man gripit folk som har utländsk härkomst. Man har varit häromkring och slagit människor med batonger. Varför ungdomar går ut och bränner bilar? Det är på grund av en social frustration. Regeringen kan satsa på det här området, men de vill inte göra det.
Enzo Kosta från Rättvisepartiet talar om att kravallerna i Husby uppmärksammas i hela världen:
– Men det här är ingen sensation. De snabbt ökande orättvisorna har lagat en social bomb. Reinfeldt lyckades undvika medier från söndag till igår, istället lät han integrationsministern, Erik Ullenhag, göra utspel om att det behövs fler poliser. De vill framställa Husby som en fråga om integration. Om utlänningar som kastar sten och bränner bilar. De demoniserar Husby för att gömma klassklyftorna. Politiker har alltid någon slags ursäkt och sällan självkritik. För ungas delaktighet i samhället tar de noll ansvar.
Han talar om ett femte jobbskatteavdrag istället för fler jobb och studieplatser, istället för social upprustning av service och bostäder, på de boendes villkor:
– Vi har visat att förortens folk, när vi samlas många och brett, kan vinna viktiga segrar. Det som behövs nu är en socialististik politik som tar hänsyn till arbetarna, till folket i förorterna, och till upprustning av förorterna.
Jubel.

Debattören Kurdo Baksi, uppvuxen i Tensta, med hjärtat i Husby, påminner om Birgit Friggebos ”We shall overcome” i Rinkeby Folkets hus en kall februaridag 1992:
– Sedan dess har vi inte sett många migration/integrationsministrar i våra förorter, det är lite synd tycker jag, för varje gång det blir ”problem i våra förorter”, som det heter, så är det oftast justitieministern som dyker upp där. Om det här skulle hända i Frankrike skulle presidenten vara där om en timma. Om det skulle hända i London skulle premiärministern direkt åka dit. Men här i Sverige så ägnar man sig åt Madeleines giftermålsaffärer. Man springer på ishockeymatcher. Nej, Fredrik Reinfeldt, det är inte så här man styr ett land som består av 178 nationaliteter, av 220 språk, av 15 stora religioner, av 9,2 miljoner av kött och blod. Att svika Husby är att svika alla förorter i Sverige.
Vladimir Songgaar spelar en låt om att vägra vara statistik och retorik, om att vilja förändra världen.

Gunnar Johansson, en Husbybo som de flesta i trakten känner till, ser lite trött ut, kanske är han en av alla dem som varit ute på gatorna under natten för att om möjligt lugna ner stämningen. Han talar om den gemensamma kampen för badhuset. Talar om ungdomarna i Megafonen som han tycker är mycket förståndiga och kloka. Tycker illa om vandaliseringen men vill hellre komma med förslag på åtgärder än klaga:
– Vi måste ta tillbaka förlorad mark för att återställa lugnet och tryggheten i vårt område. Våra fina fritidsgårdar har minskats sedan 90-talets början. Där jobbade reservmorsor och reservfarsor till dem som hade det jobbigt ibland. Det måste man ta tillbaks. Det är punkt ett. Jag tror också att man ska tänka på att de flesta är arbetslösa. Tänker man på profit så går det inte att få bukt med arbetslösheten. Tänker man solidariskt då går det, då tar man inte och slutar upp med all offentlig verksamhet. Om inte vi förstår dem som gör vandaliseringen så kommer den aldrig att sluta, säger han och understryker vikten av att bevara det offentliga rummet, mötesplatserna.

När Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, börjar tala om att vi ikväll skapar trygghet tillsammans, en trygghet som många har sökt i Sverige på flykt undan otrygghet, viner en sten genom luften. En man träffas i huvudet och all media och poliser rusar dit. Arne Johansson tar mikrofonen och fördömer stenkastningen. Torget instämmer högljutt när han fortsätter:
– Vi vill inte ha några jävla ligistfasoner här i Husby eller hur? Det här är vår stadsdel, vi kämpar tillsammans, vi kastar inte sten på varandra.

Amineh Kakabaveh fortsätter. Talar om den demokratiska vägen. Att vara starka tillsammans. När hon önskar att folket ska demonstrera utanför riksdagen kommer en ung kvinna fram. Rösten är arg när hon säger att det inte hjälper att protestera, att de har gjort det, varje söndag:
– Ni pratar om samma grej om och om igen. Ni pratar om arbete, det finns inget arbete för teknologin har gått förbi arbete. Systemet har fallit. När folk samlas så här för att fönster har gått sönder, men inte när människor går sönder, då har vi problem, förstår du? Det är ett skevt samhälle.
Amineh Kakabaveh påpekar att Vänsterpartiet inte har makten. Att hon förstår men att våld aldrig är lösningen. Hon vill ha en demokratiminister istället för en integrationsminister, medborgarskap på riktigt, inte bara på papper. Det får hon applåder för.

Karin Wanngård, socialdemokraternas gruppledare i Stockholms stadshus, talar om demokratisk anda och ickevåld. Vill poängtera att det inte finns några lätta lösningar på det som just nu sker, men att vi tillsammans ska ta makten över det offentliga rummet. Det är tamt. Till skillnad från Tami, den arga unga kvinnan som nyss talade om att systemet har fallit och som nu kommer fram till mikrofonen:
– Här står en massa folk och snackar om arbete, som om det ska vara lösningen på någonting. Människan har gått så framåt i utvecklingen att det är brist på arbete. Om inte vi börjar försörja varandra, eller dela på arbetet som redan finns, att folk jobbar fyra timmar, eller mindre. Då kommer arbetena räcka och folk kommer att göra mycket, mycket bättre jobb. Om vi skulle ha den här tiden över skulle vi också kunna ägna oss åt våra förhållanden, våra familjer, vår själsliga utveckling. Sen vill jag bara säga: poliserna som är här, jag har sett er, ni kommer spingande med batonger, med t-shirt och jeans, ni ser ut som rumänska maffian, ärligt talat, skrämmer upp oss allihopa här, jag vet inte ens om ni är poliser eller om ni faktiskt är maffia, för ni beter er precis lika-fucking-dant.
Hurrarop och applåder.

– Okej. Ni snackar om hur våld skapar våld. Det här systemet är så våldsamt. Det har skapat så mycket våld bland alla, inom familjer, mellan människor. Om jag slår någon av er på käften så att käken går sönder, så får jag mindre straff än om jag tar sönder den där fönsterrutan. Det visar att vårt samhälle är byggt på riktigt, riktigt falska illusioner. Jag skiter i politiker, jag skiter i polisen, jag ber er alla, hjälp varandra, börja bygga band mellan varandra. Vi måste börja bygga en egen värld där vi hjälper varandra, där vi kan överleva, där vi får mat, där vi känner oss viktiga.
Hurrarop. Visslingar.
– Ni snackar om att ni blir oroliga när bilarna brinner. Jag blir orolig när våra sjuksköterskor inte längre vill gå till arbetet och säger upp sig i protest. Där ska vi bli oroliga, inte när en bil brinner, en bil är fucking försäkrad. Tro inte på alla bilder media sprider, vilken propaganda de sprider. Prata med folket. De här pojkarna som framställs som vilda djur, jag känner dem, de är så fina. De brukar hjälpa mig med kassarna, de hjälper min mamma med hennes kassar. De tar hand om sina småsyskon, de hämtar dem från dagis. En annan grej på tal om dagis. När ettåringar måste gå på dagis för att mamma och pappa måste arbeta, då har vi problem, de kan knappt stå på benen. Barnen gråter och mammorna gråter när de lämnar dem på dagis. Det är fucking tragiskt.
Applåder igen.

Pensionären Rauni Gustafsson säger att samhället har svikit de unga människorna. Hon vill ge all ära till Megafonen:
– Vi stödjer dem trots att de blir motarbetade och missförstådda. Det kommer att komma bättre tider även för oss som inte har det så bra ekonomiskt.
Två flickor i åtta-nioårsåldern vill säga några ord. Den ena tycker att det var onödigt att bränna Husby gård. Den andra tycker att det är hemskt och otäckt att ungdomarna gör sådana saker, undrar om det inte borde finnas något ställe dit de kunde gå istället.
– Det här är det sanna Husby. Den här gemensamma solidariteten, strävan att kämpa för vårt område över alla åldrar, över alla nationaliteter och ursprung. Vi ska lämna våldsamheterna bakom oss och ta tag i den här situationen, säger Arne Johansson och menar att det är dags att börja formulera tydligare krav. Därför har Nätverket Järvas Framtid bokat Husby Träff för ett stormöte lördagen den första juni, klockan 15.00.

Och så var mötet slut. Rapporterna i svenska medier handlade mest om den kastade stenen och om branden i Husby gård. Internationell media var desto mer intresserade av vad som faktiskt sades. Dagarna har gått och bränderna har fortsatt, även på andra håll i landet, bland annat i Linköping, Örebro, Falun och Växjö. Den mediala debatten har blivit lite mer nyanserad.
Och omvärlden fortsätter att kommentera det som sker. Paralleller dras. Bland annat av den brittiska filosofen, författaren och samhällskritikern, Nina Power, som ser hur brittisk media nu kan ta på de sociologiska glasögon de undvek att använda när upploppen skedde på hemmaplan. Något som verkar vara symptomatiskt för media i allmänhet: det är alltid lättare att dra politiska slutsatser och komma med sociologiska analyser kring händelser som sker långt bort, det som ligger nära är för känsligt. Och på lördag är det möte igen, i Husby.

Text och foto:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Det finns en Husbyanda

Det är det förlorade hoppet som brinner i Husby

Café Harakat i Husby: ”Dags för en förortsrevolution!”

”I slutändan gör de som de vill”

Ockupation pågår

”Riv beslutet! Behåll vårdcentralen!”

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.