Kulturellt motstånd: Frihetsteatern i Jenin på besök i Stockholm

04 maj 2013

Fokus, Förstasidan, Nyheter, Teater

Tre människor instängda i en glasflaska. Två fångar i en cell. Kvävande instängdhet och förvirrande godtycke. När två palestinska teatergrupper från Västbanken – Frihetsteatern från flyktinglägret i Jenin, och Al-Harahteatern från Beit Jala – deltog i Riksteaterns teaterfest Teaterdagarna i förorten Hallunda i Stockholm, var det med pjäser om att leva under ockupation. Men det var också med ett budskap om kulturens kraft som motståndshandling.

I kvällssolen utanför Hallunda Centrum står en kvinna från Palestinagrupperna och delar ut flygblad med information om hur den ska göra som vill bojkotta ockupationsmakten Israel. En ung tjej ställer frågor, tar ett blad och springer efter sina vänner.
Inne i Riksteaterns stora hus pågår det föreställningar i varje rum. Utanför sal tolv står medlemmar från Frihetsteatern som har kommit för att se Al-Harahs samhällskritiska pjäs Confinement. Inne i rummet: tre kroppar i en ljuskägla. Glasflaskor. Inringning.

Dramat, i regi av Raeda Ghazaleh, handlar om ”inskränkthet, illusioner och livsavgörande insikter”, står det i programmet. Handlar om isolering, om en känsla av att långsamt kvävas. Tillfälliga skratt åt komik som med en ordvändning sätter sig i vrångstrupen. Mycket tystnad, blandat med upprepade poetiska meningar (översatta från arabiskan på diskreta skärmar). Rädsla som gör att ilskan vänds mot dem som också är drabbade, också är instängda. Frågor ställs. Har fångenskapen blivit en trygghet? Kommer det att komma en tid då de har kontrollen över sina egna beslut?

Pjäsen skrevs i Palestina på 70-talet. Al-Harahteatern har tagit idén – som de tycker är lika aktuell idag – och improviserat fram en egen version som de visar för unga i Palestina, berättar en av skådespelarna, Nicola Zreineh, efteråt. Han förklarar att pjäsen handlar om vardagslivet i Palestina:
– Vi talar inte uttryckligen om politik, om ockupation, men i Palestina kan du inte skilja ockupationen från vardagslivet.
Al-Harahteatern grundades 2005 och fokuserar på barn och unga, Nicola Zreineh förklarar att det är för att de anser att de unga är den enda möjliga vägen till att skapa positiv samhällsförändring:
– Det måste alltid börja med barnen, att lära dem om konst, om mänskliga rättigheter, om att värna om varandra.

Teatergruppen får inte spela i Gaza, inte heller i Jerusalem. Men de turnerar mycket på Västbanken, för att nå människor där de lever. De håller också i workshops:
– Barn behöver ett utrymme där de kan uttrycka sig. Ett utrymme där de kan tala om rädslan och våldet.

Nästa dag. Två män på en scen. Filtar och snörstumpar. En fängelsecell. Yvigt debatterande om pjäsen Antigone. Det är Frihetsteaterns uppsättning av The Island, som skrevs i Sydafrika under apartheidregimen och med små ändringar gjorts om till att gälla Palestina idag. Tyvärr lite svår att hänga med i eftersom översättningen på skärmen bakom skådespelarna, från arabiska till engelska, hamnat i osynk.
Så mycket går i alla fall att förstå, att det rör sig om två fångar som ska spela upp Antigone för de andra fångarna och fängelsepersonalen, och nu debatterar handlingen eftersom den ene mannen inte vill gå med på att Antigone ska dömas som skyldig för något hon inte gjort. Det handlar också om godtycket i fängelsedomarna. En dom på 25 år kan plötsligt reduceras till tre månader. Och om samhörigheten mellan fångarna.
Den osynkade översättningen till trots: instängdheten, fängelsekänslan, kryper över scenkanten mot publiken. Den går det inte att värja sig mot.

Faisal Abo Alheja, en av skådespelarna, berättar i ett eftersamtal att fängelselivet för palestinierna inte är något som utspelar sig på TV eller på vita duken:
– Palestinier vet vad det innebär att sitta i fängelse eftersom nästan alla palestinier har varit i de israeliska fängelserna. Alla familjer har någon som varit i fängelse. Det är en väldigt känslig fråga att tala om.
I det fängelse som pjäsen utspelar sig i finns i dagsläget 5 000 palestinska fångar, menar Faisal Abo Alheja. Israel vägrar kalla dem krigsfångar eftersom det inte är tillåtet för landet att ha sådana, de är ju inte i krig.
– Vi vill säga att de här människorna förtjänar att få leva sina liv. Jag vet egentligen inte vad vi kan göra för dem, men som konstnär kan jag säga att den här pjäsen är för er, för att berätta för världen om er.

En man som har sett originalpjäsen för många år sedan, med sydafrikanska skådespelare, undrar varför ”väst” har så svårt att förstå att det är samma sorts förtryck som utövas mot palestinierna, som det som utövades mot svarta i Sydafrika under apartheidtiden.
– Ja, varför förstår ni inte?, ni måste förstå, säger Faisal med ett leende och alla skrattar. Sedan säger han att hans erfarenhet är att det finns en uppfattning i väst, i Europa, i USA, som bygger på israelisk propaganda, ett svartmålande av palestinierna:
– Den utmålar oss som terrorister, som ett folk som bara vill spränga sig i luften, att vi bara tänker på hur vi bäst ska dö för att komma till paradiset.
Skratt igen.

En man som var med i svenska anti-apartheidrörelsen talar om medias roll, opinionsbildarnas roll. Tror att den västerländska allmänna opinionen inte är för förtryck, som princip, men att det behövs en liknande opinionsbildning som den om Sydafrika på sextiotalet. Han tror att det är på väg. Faisal Abo Alheja hoppas det:
– Ni har kanske hört om den nya lagen i Israel? Det finns nu en lag som gäller transporter. De vill ha bussar bara för araber och bussar bara för judar i Jerusalem. De gör det lite i smyg så att vi inte ska reagera så mycket. Och i Hebron, södra Västbanken, finns gator för de israeliska bosättarna, och gator för araberna. Det är en stor fråga för mig, som personen Faisal: vad har jag gjort för fel i det här livet för att tvingas leva på det här sättet? Men jag hoppas att det kommer att bli bättre i framtiden.

Jonatan Stanczak, tidigare projektledare på Palestinagrupperna och en av Frihetsteaterns grundare, har en fråga:
– Jag kommer ihåg när du uppträdde sent på eftermiddagen en gång, och sen, på natten, hamnade du i fängelse. Du hade framfört berättelser från människor som varit fängslade. Var det första gången du var i fängelse?
Jo, svarar Faisal Abo Alheja, det var det, men det var inte så länge menar han, bara en dag:
– I Palestina är det ett skämt om du säger att du har suttit i fängelse en dag, om du har suttit i mer än fem år, DÅ har du suttit i fängelse.
Skratt.
Sedan berättar han från början om hur det var den kvällen. I januari förra året attackerade den israeliska armén lägret i Jenin varje natt. Människor greps hela tiden och hölls fängslade i timmar innan de släpptes. På Frihetsteatern kände de att de måste göra något och bestämde sig för så kallad ”play backteater” – att skådespelare och musiker interagerar med och på plats gör om publikens berättelser till små skådespel.
– Vi gick ut på gatan och bjöd in dem som varit fängslade, frågade dem: hur var det? Vi gick till gatan, vi fick dit alla människor, vi började uppträda.
Det var första gången de gjorde något liknande.
Klockan två samma natt kom specialstyrkan till Faisal Abo Alhejas hem. Han säger att han brukar likna dem vid en Hollywoodfilm. Åtta soldater kom in i hans rum och riktade sina vapen mot honom.
– I det ögonblicket glömde jag allt språk. Allt. Jag kom bara ihåg ett ord. Jag sade: väntaväntaväntavänta, bara vänta. Sedan band de mina händer, och jag vet inte om det var meningen eller om det bara råkade bli så, men de tog mig till platsen där vi hade spelat teater, där satte de mig i en jeep.

Faisal Abo Alheja fördes till ett ställe där de förhör människor. Han säger att han tror att han blev en annan människa efter den dagen.
– Jag vet inte hur det var meningen att jag skulle reagera, som människa, på att de attackerade mitt hem mitt i natten, skrämde hela min familj. Jag tror att det var meningen att jag, som palestinier, skulle känna att jag inte är någonting, att jag inte kan göra någonting. De kan döda mig, de kan göra vad de vill. Alla sover vid den tiden på natten, vem ska göra något? Men, det har istället fått mig att känna att jag är en viktig person, säger han och drar ut lite på orden med ett litet halvt leende, och folk skrattar åt det absurda, när han fortsätter:
– Jo men verkligen. När jag kom ut på gatan såg jag femtio beväpnade soldater, bilar, jeepar… allt det här, för mig?!
Skratt. Publiken kan inte låta bli.

När han kom in i förhörsrummet utbrast förhörsledaren: ”Faisal, du är en stjärna, vi hör mycket om dig!”
Själv tyckte Faisal Abo Alheja att om han nu var en stjärna, varför kunde de inte ringa istället för att gripa honom mitt i natten. Förhörsledaren skyllde på säkerheten.
– Sedan den dagen förstår jag betydelsen av ”motstånd från scenen”. Jag förstår vikten av kulturellt motstånd. För om de här människorna gör på DET viset efter ett uppträdande, så betyder det att vi är farliga. Det betyder att vi har påverkat dem. Jag hoppas att vi på Frihetsteatern ska kunna fortsätta med våra projekt, med vårt motstånd, vår kamp mot apartheid, och mot ockupationen, säger han.
För några år sedan mördades Frihetsteaterns konstnärlige ledare, aktivisten Juliano Mer Khamis.

The Island är en ny pjäs för Frihetsteatern. Den gjordes för unga människor eftersom det är de unga som oftast råkar ut för att bli fängslade. När gruppen återvänder från Sverige ska de turnera med pjäsen på Västbanken. Det här är första gången de spelar den utanför Palestina. Allra första gången de spelade den bjöd de in före detta fångar:
– Jag var verkligen rädd där bakom scenen. Alla i publiken hade suttit fängslade minst fem år. Det finns de som har suttit 27 år i fängelse. Men de gillade det.
En äldre man som tillbringat 28 år i fängelse påpekade att det enda som de inte fått med var att fångarna brukar sova med skorna under huvudet. Nu har de fört in det i pjäsen.
Någon frågar om Frihetsteatern någonsin spelat i Gaza, och om inte, är det något de strävar efter? Faisal Abo Alheja svarar snabbt:
– Det är en dröm. Men där är en mur: nio meter bred. Och en annan mur: en elektrisk. Det är inte tillåtet för mig att åka till Gaza. Men det är ett skämt för mig, vet ni, att jag är här i Stockholm och uppträder, medan det är tre timmar med bil mellan Gaza och Jenin, och jag har aldrig varit där i hela mitt liv.

Frågaren undrar om han inte har försökt ta sig in via Egypten. Faisal Abo Alheja skrattar lite, menar att det är svårt att ta sig in i Egypten också, även om det går.
– Det är väldigt viktigt att uppträda i Gaza. Jag lovar att vi kommer att försöka, säger han och Jonatan Stanczak inflikar att om de åker till Gaza och sedan återvänder så får de sina fem år i fängelse, han vänder sig till frågeställaren:
– Du frågar om Gaza. Vi leker med idén att få uppträda på palestinska teatrar i områden som anses vara israeliska, i Haifa, Akka, Nasaret. Men för Faisal och Rokh (den andre skådespelaren) att få tillstånd att åka dit, är omöjligt, säger han och förklarar att killarna inte ens fick tillstånd att åka till amerikanska ambassaden för att skaffa visum till USA.
Med ett leende tillägger han att de funderar på att smuggla ut skådespelarna till Haifa, och sedan, när de framträder på den stora teatern där och har sina israeliska fångkläder på, så kan israeliska armén gripa dem och så kan de fortsätta spela i fängelset, precis som i pjäsen.
En man från Ship to Gaza utbrister att det är klart att Frihetsteatern kommer att uppträda i Gaza, en dag, att vi alla måste se till att det blir möjligt. Faisal Abo Alheja tackar honom med händerna ihop och säger:
– Det hoppas jag, Insha’Allah.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.