Haltande om Iran

04 maj 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur

I snart 30 år har regeringar i väst varnat för att den Islamiska Republiken Iran vill skaffa kärnvapen med kärnkraften som täckmantel. Varje gång har de satt ett datum för när detta ska ske, lika många gånger har datumet skjutits fram. Likt domedagsprofeter har de ropat ”vargen kommer!”
Om detta handlar Pierre Gillys nya bok Informationskriget mot Iran. På 100 sidor lyckas han visa hur bilden av ett kärnvapenbestyckat Iran konstruerats utan täckning i verkligheten. De få institutioner med insyn i det iranska kärnkraftsprogrammet, från FN: s atomenergiorgan IAEA till amerikanska och israeliska säkerhetstjänster, har alla avfärdat misstankarna om att Iran har viljan eller ens förmågan att inleda ett kärnvapenprogram. Ändå påstår deras uppdragsgivare, USA:s och Israels regeringar tillsammans med FN:s säkerhetsråd, just motsatsen. Så långt är boken ett försvar av källkritiken och god journalistik.

Men boken lider ironiskt nog själv av en del grava brister i källkritik. När Gilly försöker motbevisa påståenden om valfusk i samband med det omstridda valet i Iran 2009 är han ute på riktigt tunn is. Han väljer ut sju analytiker som påstått att det förekommit valfusk och visar på hur samtliga har kopplingar till amerikanska myndigheter eller den reformistiska oppositionen i Iran. Han försöker motbevisa dessa sju av totalt ”hundra bedömare i Washington” (oklart var siffran kommer ifrån) med ”den enda oberoende opinionsundersökningen som gjorts” vilken enligt Gilly visade att Ahmadinejad skulle vinna med stor marginal.

Den som letar upp källan finner att den ”oberoende opinionsundersökningen” gjorts i samarbete med New America Foundation, som får bidrag av USA:s utrikesdepartement. Dessutom visar inte undersökningen alls som Gilly tror att Ahmadinejad kunde förväntas ta hem första valomgången med bred marginal. Det den egentligen visar är att 34 procent av de tillfrågade sade sig vilja rösta på Ahmadinejad, mot oppositionens Mousavi med 14 procent av sympatierna. 27 procent hade över huvud taget inte bestämt sig.
Det skulle i så fall leda till en andra valomgång med osäker utgång, inte att Ahmadinejad kunde väntas storsegra vid en första valomgång så som skedde enligt de iranska myndigheterna. Det Gilly ser som ett bevis för att valfusk inte förekom är alltså i själva verket en av många omständigheter som ligger bakom misstankarna om valfusk.
Där hör också det faktum att oppositionsledarna Mousavi och Karroubi satts i husarrest och fortfarande förvägras rätten att ge sin version av vad som hände under valet 2009. Det kan både inhemska och utländska människorättsorganisationer vittna om. En källkritisk bok som så fatalt misslyckas med källkritiken själv är graverande. ”Det som intresserar mig är inte så mycket Iran som vad bilden av Iran kan säga om vår mediala, politiska och intellektuella värld”, skriver Pierre Gilly i inledningen. Och det sammanfattar nog problemen i boken. Att bara intressera sig för Iran som geopolitisk bricka utan något större intresse för inhemska förhållanden öppnar för sådana faktamissar. Det är förvisso inte bara ett problem för Gillys bok, utan även för en alltför stor del av vänstern.

Arash Hakimnia

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.