Forever Young – vi överlevde kärnvapenracet

Om det kalla kriget hade blivit varmt skulle Baltikum på gränsen mellan öst och väst ha utplånats i kärnvapenkriget. Kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen känns idag avlägsen, speciellt för en ny generation som växer upp utan att tänka på hotet från atombomber. Men runt om i de baltiska länderna finns spåren från kalla kriget kvar i form av övergivna sovjetiska militärbaser som står och förfaller. Per Leander har besökt några av dem.

På Lettlands västkust ligger landets tredje största stad Liepaja, som grundades som en fiskeby år 1253. Under sovjettiden blev det en viktig flottbas och i egenskap av sådan var Liepaja en ”stängd stad” för alla som inte bodde här.
Idag är Liepaja med sina vackra milslånga sandstränder en populär turistort och staden är också känd för sina rockfestivaler. Men det är på somrarna, inte så här års när aprils sista snödrivor ligger kvar längs med de långa raka gatorna med de traditionella lettiska trähusen.

Vi går ut ur staden ner på stranden där Östersjöns vågor långsamt rullar in under en grå vårhimmel vars moln solen ibland bryter igenom. Här bland de vackra sanddynerna avrättades och begravdes 2 800 judar av de nazistiska ockupationssoldaterna och deras lettiska kollaboratörer vid massakern i Liepaja under tre dagar i december 1941.
Idag finns det lettiska nationalister som hyllar dessa mördare för att de kämpade mot sovjetkommunismen.

Jakob och jag fortsätter norrut längs med stranden nån timme tills vi hittar det vi letar efter: ett övergivet sovjetiskt skyddsvärnskomplex med vakttorn och bunkrar bland klipporna. Först ser det ut som om fästningen är en del av berget, inte för att det är välkamouflerat, utan för att betongtornen har vittrat sönder och till stor del kollapsat.
Det är ett bisarrt virrvarr av trasiga betongklossar, stora stenblock, trappor som leder rakt ut i tomma luften och rostiga armeringsjärn huller om buller. Vissa delar av fästningen har rasat ner i havet och står som ensamma övergivna huskroppar ute i vattnet.

Denna idag övergivna fästning var ett av Sovjets västligaste skyddsvärn mot Nato, ifall västmakterna skulle anfalla från havet och försöka storma den baltiska kusten. Men fortet övergavs redan långt innan Sovjetunionens upplösning och de ryska truppernas tillbakadragande från Baltikum för 20 år sedan.
För i takt med att kärnvapenkapprustningen eskalerade under kalla kriget, blev markförsvaret allt mer betydelselöst. Om det blev krig skulle USA och Sovjet förinta varandra med atombomber på några sekunder, och då spelade det ingen roll hur kustförsvaret såg ut.

Tillbaka i Riga dricker vi öl på en krog som heter Leningrad. Vi delar bord med en ungersk man i femtioårsåldern som säger att ”när jag var ung som ni kunde jag inte resa fritt så jag får göra det nu istället.”
Sen kommer Jakobs lettiske vän Peteris och vi tar taxi till en nattklubb som heter Chomsky, uppkallad efter den amerikanske anarkisten Noam Chomsky. Fast vi kommer inte in utan hamnar på en annan klubb istället.

Peteris bor i en betongförort utanför Riga.
– Det luktar som i Moskva, säger jag i trapphuset.
– Det stämmer nog, säger Peteris.
– Det är standardproducerade betongblocksbyggnader, det luktar nog likadant i hela forna Sovjet.
Jakob är intresserad av övergivna sovjetiska kärnvapenbaser, och både han och jag har nyligen läst Peter Handbergs bok Undergångens skuggor, som handlar om dessa rostande bortglömda anläggningar runt om i Baltikum, där du fortfarande kan känna lukten av kärnvapenbränslet i markerna.

Peteris har bra koll och visar på en karta över Lettland var de gamla missilbaserna finns. En del är redan helt uppslukade av naturen.
– Som den här, säger han och pekar på kartan.
– Den var byggd i ett träsk och hela tiden fanns det maskiner som pumpade ut vattnet. Men när ryssarna stack fylldes hela basen direkt upp av sumpvattnet. Idiotiskt att bygga i ett träsk, men det var väl någon sovjetisk general som pekade på kartan och bestämde att exakt här ska basen ligga, och ingen vågade säga emot.

Själv har han faktiskt en atombomb tatuerad på ena överarmen, från när han var ung och vild, säger han.
Peteris mamma emigrerade till USA på sovjettiden och har aldrig varit tillbaka i det självständiga Lettland. Hon vågar inte åka tillbaka till sitt hemland ens på besök, för hon är rädd för alla känslor som ska komma tillbaka, och att hon då inte kommer lämna Lettland igen. Hon har ju ett nytt liv i USA nu.

Sen lämnar vi Peteris i Riga och tar tåget österut till Lettlands näst största stad Daugavpils. Staden som fått sitt namn efter floden Daugava grundades 1275, vilket dock inte syns i stadsbilden som består av stora sovjetiska betonghöghus varvat med vackra små lettiska träbyggnader längs med långa raka gator.

Staden delas av järnvägen och på en kulle ligger en ortodox kyrka med guldkupoler, och mitt emot står en katolsk motsvarighet i rött tegel och med ett vasst torn som pekar upp i himlen.
”Rep till borgarna – vapen till arbetarna” står skrivet på ryska med graffitibokstäver längs med en betongmur utanför en fabrik, undertecknat NBP – Nationalbolsjevikerna.

Daugavpils är en industristad och viktig järnvägsknutpunkt på gränsen till Litauen och Vitryssland, och i princip hela befolkningen i Daugavpils är etniska ryssar. Många av dessa är statslösa eftersom de förvägras lettiskt medborgarskap inklusive rösträtt.
Men med undantag för att alla gatuskyltar är på lettiska och att pengarna vi använder är lettiska, så finns det inget som tyder på att detta är Lettland. Det bidrar till att Daugavpils känns som ett ingenmansland på gränsen mellan EU och Ryssland.

Vi tar in på läkarhögskolans studentboende, Medicinas koledza, på Warszawagatan i utkanten av stan. Det är billiga men bra rum, med gemensam dusch och toa i slutet av en lång korridor.
Röken från vedspisarna i trähusen runtomkring blandas med kvällsluften och försvinner upp i den gråa skymningshimlen när jag tar en kvällspromenad. Hundar skäller. Katterna är tysta men betydligt fler. Jag har aldrig sett så många katter. Det är nästan som att de har tagit över staden. Kanske skulle de också ha fått möjlighet att göra det ifall det blivit kärnvapenkrig, och bara katterna överlevt.

Nästa dag hittar vi en öde sovjetisk militärbas norr om Daugavpils. Den är stor, omgiven av en gammal försvarsmur från tsartiden. Men byggnaderna innanför är moderna. Eller var moderna. Nu är de övergivna och förfallna med spruckna fönsterrutor. SLAVA KPSS står det med enorma propagandabokstäver längs med en husvägg: ”Länge leve Sovjetunionens Kommunistiska Parti.”
Vi går in i nått som kan ha varit en garnisonsbyggnad, tre våningar, med sprucket nerfallet kakel i högar och tjockt grönt mögel på väggarna. Nån har klottrat en stor cirkelformad fredssymbol i entrén. Det forsar vatten genom husets samtliga våningar.
– Var kommer allt vatten ifrån, utbrister Jakob.
– Det regnar ju inte!

Tillbaka i stan på en krog. Lördagskväll. Vi dricker flera flaskor av ett ganska äckligt lettiskt öl som heter Zelta och tittar på de unga ryssarna som rör sig på dansgolvet till discomusiken och ser så lyckliga ut. Så plötsligt bryts strömmen av ryska poplåtar av åttiotalspopgruppen Alphavilles Forever Young.
– Den här låten handlar ju om kärnvapenracet, säger Jakob.
– Lyssna, han sjunger om atombomben och att de räknar med att de kommer att dö unga!

Let’s dance in style, let’s dance for a while
Heaven can wait, we’re only watching the skies
Hoping for the best but expecting the worst
Are you going to drop the bomb or not?

Can you imagine when this race is won?
Turn our golden faces into the sun
Praising our leaders, we’re getting in tune
The music’s played by the madmen

Forever young, I want to be forever young
Do you really want to live forever, forever and ever?

Jag funderar på om de som dansar gör det för att de är glada att de överlevde kärnvapenracet och att kalla kriget är slut. Om de tänker på det åtminstone ibland, eller om den nya generationen inte inser hur lyckliga de ska vara att få leva.
I väst påstås det att det var Sovjet som utgjorde det verkliga hotet för att det skulle bli kärnvapenkrig. Men jag tänker på vad Slavoj Zizek skriver om Kubakrisen 1962, att Kennedy efter att ha förlorat Kuba till kommunismen var desperat och redo att börja atombombskriget. Men att Chrusjtjov när han insåg detta direkt tog hem de sovjetiska missilerna från Kuba och räddade jordens befolkning undan förintelse.

Jag tänker på den sovjetiske översten Stanislav Petrov, som en dag 1983 fick signaler på radarn som visade att USA hade avfyrat kärnvapenmissiler mot Ryssland. Men Petrov valde att inte slå tillbaka. Och som tur var visade det sig vara falsklarm.
Ryssarna tog hem sina missiler från Baltikum, men nu vill USA placera ut nya robotbaser här, trots att det bryter mot det avtal som slöts när Moskva gick med på att ta hem sina trupper.
Och samtidigt på andra sidan jorden hotar ett kärnvapenkrig att bryta ut på Koreahalvön.

Per Leander

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.