Ett hyfsat sorgfritt farväl

Vi vet inte riktigt om vi ska skratta eller gråta över att det, så här i Valborgs- och Första majtider, rapporteras om att den mycket känsliga arten Manskörer nu verkar vara utrotningshotad. Gråta för att den förvisso sägs ha sin härstamning ur arbetarrörelsen och därför möjligen har ett anrikt förflutet av kamplusta och glöd. Skratta för att det väl inte egentligen rör sig om någon allvarlig fara eftersom arten inte är hotad till livet utan bara riskerar lite uppblandning med en annan art, nämligen Kvinnokören.
Återigen gråta för att det kanske känns lite lagom hemtamt med Sköna maj välkommen på klingande mansköriska invid den flammande Valborgsbrasan. För att det liksom hör till och ska vara så som det alltid har varit, aldrig förändras, alltid stå still och trotsa tidens gång och tand.
Men sedan skratta för att, allvarligt talat, så har förtjusningen varit måttlig och vi har alltid blivit lite tjuriga till mods och mycket hellre själva velat sjunga med än stå där och glo på den utrotningshotade arten (som känns igen mycket väl på sina vitsvarta huvudbonader och högtidliga sätt) när den klämmer i från tårna och ser mallig ut. Så därför får det, för oss, nog vara hur det vill med det där utrotningshotet, de där anrika traditionerna, de eventuellt förstörda häckningsplatserna, vi gillar uppblandning och kan inte se något negativt i att de tidigare mansköristerna nu så mycket hellre söker sig till kvinnsköristerna och skapar den nygamla arten Blandkören. De oroade forskarna kan vi lugna med att förändring av det här slaget ofta har varit till det goda, och troligen och förhoppningsvis är en naturlig följd av att de olika arterna inte längre hålls lika åtskilda, eller för den delen hetsas mot varandra.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.