Den tystade lusten

Vad är så hemligt att det inte ens går att skriva om i en dagbok, för den som nu skriver dagbok? Fyra kvinnor hade en aning om det och började läsa sina gamla dagböcker. Resultatet blev en pjäs: Om hon var en kille skulle jag vara kär i henne. Om vänskap. Och om förbjuden njutning.

En våningssäng, två väggfasta telefoner, flera dagböcker, ett ihärdigt fnissande och röda kinder. Två barn på väg in i tonåren. När Ögonblicksteatern i Umeå ger Om hon var kille skulle jag vara kär i henne under Riksteaterns Teaterdagar i Stockholm, är det fullt av pirr i magen och fnurror på tråden, och ofta bubblar igenkännande skratt upp ur publikmassan.
Det är ”Kära dagbok, idag var jag…”och ”Förlåt, dagboken, att jag inte skrivit på så länge…”.
Det är fina acapellaversioner av gamla godingar som Bryan Adams (Everything I Do) I Do It For You och Bangles Eternal Flame, och Europes The Final Countdown som sätter tiden på plats i rummet och ger nostalgivibbar i ryggraden.

Det är på dödligt, blodigt allvarlig och på ett sätt så väldigt naket och utlämnande, samtidigt fyllt av en sådan värme och omtänksamhet om de små tjejer som en gång skrev de där dagböckerna, böckerna som bär berättelsen innanför sina ryggar, sina pärmar med hästbilder och mönster. Bär den hela vägen till det där förbjudna, det där som de vet att de inte får skriva om, inte nämna. Som de undviker som katten går kring het gröt. Som de inte heller har ett språk för.
Lusten. Utforskandet av njutning. Uppblandad med den innerliga vänskapen.
Och sedan vidare förbi den, till en tonårstid besatt av pojkar, vad DE tycker är bra, och skönt.
I spannet får de med sådant som att högstadiet kan vara som en ”svart vägg som man ska gå igenom”.

I samtalet med publiken efteråt berättar tre av de fyra kvinnorna om arbetet med pjäsen, om varför de tyckte att det kändes viktigt att göra den. Om att peka på normen och avslöja den.
Det är de två skådespelarna, Johanna Salander – som även är konstnärlig ledare på Ögonblicksteatern – och Ann-Sofie Lundin, samt Maja Salomonsson som skrivit och regisserat.
De intygar att alla repliker är autentiska. Allting kommer från dagböckerna. Deras egna dagböcker som de har gått igenom tillsammans och diskuterat. Ett projekt som de säger att de har hållit på med sedan 2006. En lång process. Både rolig och ångestladdad. Men nödvändig, tycker de.
Något de reagerade mycket på vid omläsningen, var hur det tvångsmässigt började handla om heterosexualitet i tonåren, hur allt kom att handla om killar. Att språket gick från att vara ärligt och avskalat till att bli upprepningar av ”I love”, plus valfritt killnamn. Det viktigaste var inte vad de själva kände utan vad de kände i förhållande till killarna.
De anser att samhällsnormerna bestämde vad de skulle känna.

De berättar att de har spelat pjäsen för alla åttondeklassare i Umeå och menar att mottagandet oftast var väldigt allvarligt, till skillnad från när de spelat pjäsen för en vuxen publik – då är skratten fler. Efteråt har de föreläst om normkritik och sedan hållit i värderingsövningar och samtal.
– Det har kommit fram så mycket liknande erfarenheter, från båda könen och från dem man minst anade, säger Maja Salomonsson.
De upptäckte att killar har samma erfarenheter som tjejerna. Att de gör samma utforskande resa.
Så varför måste det vara så farligt? Så tabubelagt?
I samtalen med tonåringarna har de medvetet undvikit att berätta hur de lever nu, att de kanske lever med man och barn, de tycker inte att det är relevant. Det som är relevant är vad som hände då. Hur det kändes då. Att prata om vad sexualitet är och göra allting lite mindre oberörbart.
De tänker att de kan spela pjäsen för alltid, för att den alltid kommer att behövas.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.