Arbetshetssamhället och den drunknade välfärden

Det talas mycket om utanförskap idag. Det finns mycket att vara utanför. Till exempel arbetslivet. Detta som alla ska IN i. Måste bli en DEL av. Den som inte lyckas med detta, den är misslyckad. Och utanför. Det skrivs rapporter om det. Arbetsförmedlingen kom precis med en. Förutom att meddela att arbetslösheten bland unga har ökat över lag (sedan 2003 har antalet arbetslösa ungdomar blivit mer än 40 000 fler, är nu cirka 134 000) uttrycks där också oro över det ökade antalet ungdomar som varken arbetar eller studerar, och som kanske inte ens har ansökt om någon typ av bidrag. Som helt enkelt är helt utanför. 2010 ska det ha varit drygt 190 000 unga. Ofta i industri- och avfolkningsbygd.
Dessa unga har vad Arbetsförmedlingen kallar för ”etableringsproblem”. De kommer inte in i snurren helt enkelt.

Samtidigt har Socialstyrelsen och Statens Folkhälsoinstitut kommit ut med en årsrapport om folkhälsan i Sverige. Den visar att ungdomar mår dåligt i ganska hög utsträckning. Detsamma visar en studie gjord av Ungdomsbarometern, på uppdrag av Skandia. Enligt den tycker en tredjedel av svenska ungdomar mellan 15 och 24 att livet är svårt. Hållbarhetschefen på Skandia tycker att det är illa att vi har en massa unga som mår dåligt, trots att vi har ett välfärdssamhälle.
Men vilket välfärdssamhälle är det vi har? Välfärden är ju utsåld. Ändå ska vi låtsas leva i dess trygga ramverk. Låtsas som om alla har det bra, eller åtminstone erbjuds varje möjlighet att ha det bra, om de bara tog chansen.
Ungdomarna känner kanske av den falskheten. Dubbelheten. Känner kanske av den avgrund av otrygghet som Sverige idag är för alla dem som inte har ekonomi att köpa sig till bra skola, äldreboende, dagis.

Folkhälsorapporten visar att sjukhusvård för depressioner och ångesttillstånd har ökat kraftigt bland unga. Att självmord har blivit vanligare i åldersgruppen 15 till 25. SvD:s kolumnist, Johanne Hildebrand, kommenterar det. Hon tror att det är själva arbetslösheten som är orsaken till känslorna av utanförskap och värdelöshet. Hon yrkar på ”sysselsättning, i vilken form som helst, till vilket pris som helst”. Verkligen? Menar hon att ungdomar ska buntas ihop och sättas att gräva diken?
Om hon hade sett lite längre hade hon kanske fått syn på något. Som detta att det inte är arbetslösheten i sig som är ångesten, utan det att de styrande byggt in utanförskapet i arbetslösheten, att de arbetslösa jagas, att jobb är allt, den arbetslösa inget.

Att bli alldeles till sig över ungdomsarbetslösheten går ju an. Men det missar liksom målet. Unga mår dåligt. Okej. Varför? Bland annat måste betygshetsen i skolan minskas, säger en psykolog och utredare på Bris, Barnens rätt i samhället, till DN. De unga ska slåss om betygen, samtidigt som de ser framför sig en framtid av att slåss om jobben. Jobb som de kanske inte ens riktigt har någon bild av, som är något diffust och skrämmande.
Alltså: en galen betygshets, samtidigt som alla vet att det är brist på jobb. Påföljd: en stor rädsla för att hamna i utanförskap.

Utbildning är en ”indikator på socioekonomiska förhållanden”, skriver Socialstyrelsen och Folhälsoinstitutet och meddelar strax därefter i texten att andelen elever i årskurs 9 som är behöriga till gymnasieskolan nu ligger på lägsta nivån hittills under 2000-talet.
Utanförskapet tornar hotfullt. Den psykiska ohälsan stegras. Men den är inte helt rumsren. DN intervjuar unga som mått dåligt och en tjej säger: ”Alla har gymkort och pratar om hur mycket man tränar. Men hur man mår psykiskt, det pratar man inte om”.
Och så kanske det är, och det är illa. Men det är också så att alla inte HAR gymkort. Att den psykiska ohälsan kan se väldigt olika ut och ta sig olika uttryck beroende på ekonomi och status i samhället. Att detta att klyftorna ökar i samhället också är en bidragande orsak till den ökande ångesten bland unga, även de som fötts in i en tillvaro av att HA. För om du nu inte lyckas i betygshetsen och jobbsnurren, då kan det leda till en framtid väldigt fri från gymkort. Om där inte finns Pappas eller Mammas pengar att leva av till döddagar.
Dessutom, även om du lyckas ta dig IN så har vi den där lilla faktorn som struntar i om du har jobb eller inte: KLIMATET. Ångesten över temperaturhöjningens konsekvenser kan vara nog så påtaglig för den tonåring som undrar om det ens finns en framtid att försöka skaffa ett jobb i.

Och samtidigt. Samtidigt med ångest och meningslöshet och utanförskapsrädsla, grasserar Idolhetsen bland de yngre. Dagis- och skolbarn svarar ”kändis” på frågan om vad de vill bli. Vilken sorts ”kändis” spelar mindre roll. Många blir alldeles rosiga av lycka över att tänka på den resa som popbandet One Direction gjort från ingenstans, via brittiska X-factor, till att mötas av horder av fans vart de går. Drömmar om att bli upptäckt och få vara med om samma resa finns i rikligt överflöd hos såväl 90-talister som 00-talister. Det kan tyckas som en verklighetsflykt. Som ansvarslöst. Som egoistiskt.

Men är det så konstigt? Politik?! Hallå?!
För det här handlar inte, som Skandias hållbarhetschef verkar tro, om att vi råkat få illamående ungdomar i ett annars välfungerande välfärdssamhälle. Inte heller om att illamåendet kommer att försvinna bara alla unga sätts i ett arbete, vilket som helst.
Nej. Ungdomarnas ångest och oro är symptom som visar på ett sjukt samhälle, ett samhälle utan de skyddsramar som ett verkligt välfärdssamhälle ska kunna erbjuda. Ett kyligt samhälle där ungdomarna vet att det handlar om att slå sig fram för att få ta del av kakan.
Därför är drömmen om kändisskapet kanske inte bara en egoistisk längtan efter att synas och ”vara” någon, utan skulle kunna ses som drömmen om att lyftas över den vassa tillvaron, att bli utvald, slippa kämpa för en plats i innanförskapet.
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.