Venezuela efter valsegern: Brutala våldsdåd från borgarna

20 april 2013

Förstasidan, Kommentar, Utrikes

▶Vårdcentraler, statliga livsmedelsbutiker, partikontor och privatbostäder brändes ner ▶Nicolás Maduros valseger i presidentvalet var mycket knappare än de flesta förväntat ▶PSUVs politik behöver radikaliseras

 

Söndagens presidentval i Venezuela fick under veckan en våldsam uppföljning. Som en brutal försmak av vad en seger för borgerlighetens kandidat skulle medföra började angreppen redan under måndagen. Sympatisörer till den besegrade borgarkandidaten gick bärsärkagång och brände ned vårdcentraler, statliga livsmedelsbutiker med subventionerad basmat, och flera av det socialistiska regeringspartiet PSUVs kontor och partimedlemmars privatbostäder.

I Miranda angreps vårdinrättningen Centro de Diagnóstico Integral Piedra Azul med brandbomber under slagordet ”Ut med Kubanerna”. Då de boende i området fick reda på angreppet organiserade de omedelbart ett försvar av de tio kubanska läkare, som jobbar där sedan vårdcentralens invigning i december.

I San Cristóbal brändes PSUVs kontor ned, flera närradiostationer attackerades och en person dödades i Santa Ana. Även TV-kanalen teleSURs och den statliga Venezolana de Televisións kontor omringades och de anställda hotades med fysiskt våld. Det nationella valrådets ordförande, Tibisay Lucena, fick sitt hem angripet. Huvudparollen vid dessa våldsamma attacker var att ”avvisa valresultatet”.

Nicolás Maduro, som Hugo Chávez på sin dödsbädd utnämnde till sin efterträdare, vann söndagens presidentval i Venezuela. Det var en mycket knappare seger än de flesta förväntat. Maduro fick 7 559 349 röster mot den borgerliga kandidatens, Henrique Capriles, 7 296 876. Marginalen var 262 473 röster eller 1,77 procent.
För att förstå allvaret i detta valresultat kan det vara lämpligt att jämföra med siffrorna från förra året. Vid presidentvalet den 7 oktober fick Hugo Chavez 8 044 106 röster (55,11 procent) mot 6 461 612 (44,27 procent) för Capriles. En marginal på 11 procentenheter. Med nästan lika stort valdeltagande (en minskning med inte fullt 215 000) betyder det att närmare 700 000 personer, som tidigare röstade på Hugo Chávez nu lade sin röst på den nyliberala och proimperialistiska kandidaten. De varningsklockor som redan tidigare börjat ringa bullrar nu med full styrka.

Eftersom den används politiskt för att mobilisera en mobb av våldsverkare till angrepp mot de sociala reformer som genomförts – och internationellt misstänkliggöra valet av Maduro till president – är det viktigt att bemöta Capriles anklagelse om ”valfusk”. Enklast är att beskriva hur valen i Venezuela faktiskt går till.

Röstningen görs på följande sätt. Först registrerar väljaren (i hemlighet) sin röst i en elektronisk maskin, maskinen skriver ut ett kvitto (en röstsedel med vald kandidat) på den avlagda rösten, som väljaren därefter lägger i en valurna. När vallokalen stängt skriver maskinen på papper ut en sammanställning över hur de avlagda rösterna i den vallokalen fördelats mellan de olika kandidaterna. Därefter ansluts maskinen till den nationella valdatorn där siffrorna från hela landet sammanställs.
Men sedan 2005 genomförs dessutom en slumpvis, manuell direktkontroll i 54 procent av alla landets vallokaler där de lämnade pappersrösterna (kvittona) räknas och jämförs med den elektroniska siffran. Vid denna vallokalskontroll deltar representanter från samtliga partier samt andra intresserade väljare. Det finns alltså tre siffror: det som presenteras i den nationella datasammanräkningen, utskriften från varje lokal valmaskin och den manuella rösträkningen.
Och alla tre siffrorna – som är offentliga – ska naturligtvis vara exakt lika. Det är denna ”trippelgaranti”, som gjort att internationella observatörer (bland annat USAs tidigare president Jimmy Carter) bedömt det venezuelanska röstningssystemet som det säkraste i världen. Capriles vet naturligtvis att hans egna anhängare redan deltagit i den här manuella kontrollen vid 54 procent av vallokalerna. Och att hans anklagelse är en ren lögn!

Capriles valkampanj var i många stycken en fortsättning på den linje han höll i oktobervalet: löften att de sociala reformprogrammen ska fortsätta, en omedelbar 40-procentig höjning av minimilönen, krafttag mot kriminaliteten, korruptionen, kritik av byråkratins privilegier och den del av borgarklassen som gynnats av Chávez politik. De senaste dagarnas våldsdåd från hans anhängare visar tydligt hur lite dessa löften är värda.
Att han ändå lyckats få det röststöd han fick beror på att han lyckats fånga en del av det sociala missnöje som finns. Detta underlättades av att Maduro i sin kampanj knappast gav några konkreta svar på de akuta problemen: dyrtiden, livsmedelsbristen, korruptionen, kriminaliteten, etc. Och i detta ligger en påtaglig risk. Capriles kampanj med de våldsinslag som visats de senaste dagarna handlar om att tvinga den chavistiska ledningen till förhandlingar och uppgörelser som bromsar och på sikt avslutar den revolution Hugo Chávez initierade.

Men om de reella problemen ska lösas på ett sätt som gynnar de fattigaste kommer det att krävas en radikalisering av PSUVs politik. En kraftig utvidgning av den direkta demokratin, som påbörjats med kommunala råd i bostadsområdena, ett förstatligande av hela finanssystemet med demokratisk kontroll (istället för återkommande devalveringar som slår mot den fattiga befolkningens levnadsstandard), utveckling av arbetarkontrollen över produktionen och en utökad demokrati inom de egna organisationerna för att bekämpa byråkratin, är några av de omedelbart nödvändiga åtgärderna.
Och det kommer endast att vara ett resultat av att arbetare och fattiga stärker och utvecklar sin egen klassorganisering utan eftergifter till borgarna.

Rolf Bergkvist

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.