Tystnad är aldrig rätt

27 april 2013

Film, Förstasidan, Kultur, Nyheter

Vissa saker hålls det förhållandevis tyst om. Inte på det skriande, flagranta viset utan på ett sätt som gör att det framstår som ganska normalt att det är tyst. Som kring filmen Marken talar arabiska. Internationalens Emma Lundström har sett den.

Det är inte det att den inte har visats i Sverige sedan den kom 2007. Det har den. Vid några tillfällen. Nej, det rör sig inte om någon uppseendeväckande censurnyhet jag tänkte avtäcka här. Det rör sig överhuvudtaget inte om någon nyhet. Inte alls.
Ändå känns det som att vi som sitter i det halvfulla rummet på ABF i Stockholm, medan skymningen sänker sig över den spirande våren utanför och författaren P O Enquist talar om sin nya bok i ett annat rum, gör något lite udda. Bara för att vi ska se en film som SVT inte vill sända.
Det är det som är tystnaden.
Så jag är beredd på något storslaget. Beredd på hat och provokation. För jag har ännu inte fått tillfälle att gå emot SVT:s bortväljande och se filmen till trots. Jag har missat detta. Nu ska jag ta igen det.

När representanten från Socialdemokratiska Palestinavänner i Stockholm, som visar filmen som en del av tre möten om det palestinska folkets kamp för fred, frihet och rättvisa, i introduktionen berättar att filmen fortfarande inte visats av något västerländskt tv-bolag, trots att den vunnit flera priser, känner jag hur den där ständigt sjudande ilskan inombords, över allt som inte står rätt till med världen, kokar upp.
”Tystnadens konspiration” har den franska regissören, Maryse Gargour, kallat det. Tystnad. Och det ska inte sägas att denna tystnad inte uppmärksammats, visst inte. Lite grann. Men inte tillräckligt.
Det kan åtminstone ingen tycka som kastar ett öga eller riktar ett öra mot det som pågår i området filmen handlar om.

Så. Alltså. Själva filmen. Ögonen tittar. Det som visas är den palestinska sidans syn på händelseförloppet i Palestina före 1948.
Och jag kan inte förstå hur det kan anses vara så otroligt kontroversiellt, så ohanterbart att SVT:s dokumentärredaktion fortfarande väljer bort att visa den. För det rör sig inte om något mer uppseendeväckande radikalt, än en palestinsk historiker – boende i Storbritannien – som talar om hur den sionistiska rörelsen medvetet arbetade på projektet att fördriva palestinierna under 1900-talets första hälft, om aldrig tidigare publicerat material – tidningsklipp och dylikt – från israeliska arkiv som styrker det historikern säger, och om åldrade palestinier som berättar om hur det var att fördrivas från land som de brukat i generationer, byar där de hade hela sin släkt.
Det som tar mest – förutom de sionistiska ledarnas kyligt sakliga kommentarer om att koloniseringen bara kan ske med våld, genom krig, att landet måste rensas på araber – är de gamla.
Dessa rynkiga, allvarliga ansikten som har tårar i ögonen när de talar om hur ont det gör i deras hjärtan, fortfarande. Som visar på ärr. Som beskriver de dödade vännerna, släktingarna, familjemedlemmarna. Beskriver de judiska ligornas terrordåd och den skräck som kommer av att se en ung gravid kvinna dödad på sin bakgård, med fostret som farit ut ur den livlösa kroppen.

När radioprogrammet Publicerat tog upp filmen 2010 ställdes frågan om det kanske är så att för att kunna visa en film som Marken talar arabiska, så måste förföljelsen av judarna under andra världskriget tas upp i samband med visningen. Samtidigt sade regissören: ”Jag anser att västs tittare har rätt att få båda sidors beskrivning av vad som hände första halvan av 1900-talet. Inte bara den israeliska.”
Och hon har ju rätt. Så rätt. Och en film som visar den palestinska bilden av det som skedde, måste kunna visas en vardagskväll på SVT utan att en film om förintelsen visas direkt efter. Marken talar arabiska är ingen film som uppmanar till judeförföljelser. Den visar bara en del av historien, en del som vi inte fått se.
Den visar att krig och våld aldrig kan vara lösningen, bara skapar oläkbara sår. Visar också, än en gång (och för vilken gång i ordningen i världshistorien?) hur farligt det är med nationalistiska rörelser, och hur farligt det är att bygga ett civilt samhälle så genommilitariserat som det israeliska.
Visar också, återigen, att det är de som har makten som får skriva historien. Det är ju därför som de svenska skolböckerna fortfarande inte innehåller genomgripande och informativa beskrivningar av hur svenska staten och kyrkan förföljde samerna.

Filmen tar slut och medan eftertexterna rullar tänker jag på ett av slutcitaten, det från rabbi R Benjamin som lyder ungefär: ”Vi hade inte rätt att ockupera en arabs hus om vi inte hade betalat dess värde. Samma sak gäller fält, trädgårdar, affärer, verkstäder. Vi hade inte rätt att bygga bosättningar och att förverklga sionismens ideal med hjälp av andra människors tillhörigheter. Att göra det är stöld.”
Sedan tänker jag på Palestina idag. På alla Ship to Gazas försök att nå fram till Gazas stränder.
På att det pågår en ockupation med en brutalitet som är obeskrivbar för någon som aldrig varit med om att utsättas för vad det innebär att vara under ockupation.
På att vi har allt ansvar i världen att göra vad som står i vår makt för att få vansinnet att upphöra. Vi som sover utan rädsla om nätterna. Som inte är barn i Gaza och kissar på oss, av skräck som satt sig i kroppens mekanismer, varje dag vi går till skolan. Vi som inte har en personlig historia skriven i blod och förlust.
Marken talar arabiska ger en bild av Israel/Palestinakonflikten. En annan bild. En palestinsk bild. Filmen är inget direkt mästerverk, men den är utan tvekan behövd. Och därför borde den visas i SVT. Omedelbart. Så att alla som på något sätt har tillgång till tv-sändningar – och kanske inte får för sig att leta sig fram till de versioner som med största sannolikhet går att hitta på nätet – får möjligheten att fundera över innehållet.

När dörren slår igen om ABF och den ljumma vårluften slår mig i ansiktet är den uppblandad med cigarettlukt. Det är P O Enquist som står utanför och röker och samtalar med någon bekant. Han skrev en gång i tiden boken Legionärerna. Om den nedtystade baltutlämningen under andra världskriget.
Jag tänker: tystnaden finns på så många håll, rör så många frågor. Och det är allas vår ensak att bryta den. Visa lite av det som P O Enquist har skrivit om i den nya boken, nämligen kärlek.

Text och illustration:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Chomsky om värdighet: “Gaza är spelplatsen för alla tänkbara brott”

Dror Feiler: “Vi har inget annat val än att fortsätta vår kamp för rättvisa, solidaritet och jämlikhet”

Gaza. Gaza. Gaza.

Aktivisterna på väg hem igen: Estelle nådde aldrig Gaza City

På permission från fängelset

Ship to Gaza ger inte upp

Den israeliske människorättsaktivisten Ezra Nawi på Sverigebesök

“Blockaden av Gaza är outsourcad”

Ship to Gaza låter sig inte besegras

Freedom Flotilla II: Provokation ELLER nödvändighet?

“Vår ledstjärna är folkrätt och de mänskliga rättigheterna”

En värdig manifestation för Ship to Gaza

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.