Så gick det till när det offentliga privatiserades

22 april 2013

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

Privatiseringen av den offentliga sektorn har pågått i många år. Det första var friskolereformen från 1992, när varje barn fick med sig en skolpeng till den skola föräldrarna valt. Det betydde stora möjligheter för företagen att ta ut vinst. Miljarder har sedan dess förts över till den privata sektorn, en stor del av befolkningen säger nej till vinster i välfärden, men politikerna säger inte nej, än så länge.

Det var på ett debattmöte 2007 jag hörde förra sjukvårdsministern Ylva Johansson kritisera alliansens accelererande privatiseringar, därför att de byggde på upphandlingar. Socialdemokraternas alternativ var kundvalssystem, sade hon. Där och då stod alternativlösheten i välfärds­politiken klar. Inget nej till privatisering utan ett kryssande mellan två olika färdvägar mot kommersialiserad välfärd – upphandling och kundval.

Upphandling var länge den dominerande formen för privatisering av offentlig service. Den första LOU, lagen om offentlig upphandling, från 1993 kom till inför Sveriges inträde i EU. Nuvarande lag är från 2007.
LOU innebär att offentliga myndigheter som ska köpa en vara eller tjänst annonserar efter anbud som bedöms objektivt och affärsmässigt, så att konkurrensen gynnas. LOU har ofta tolkats som att myndigheten inte får ställa krav på sociala villkor eller kollektivavtal, men möjligheten finns, även om det kan leda till processande från leverantörernas sida. (Se faktaruta)
Kritiken av LOU är utbredd. Med varje avtalsperiod kan ett nytt företag ta över. Kontinuiteten bryts om vårdgivare byts vart tredje år. Vid första övertagandet från offentlig verksamhet måste företaget erbjuda personalen att följa med, men inte nästa gång. Riskkapitalbolag som kan dumpa anbud gynnas. Inom äldreomsorgen har några få stora bolag blivit dominerande.

Bristen på demokrati har kritiserats. Då riskkapitalbolaget Capio vann upphandlingen av S:t Görans sjukhus 2012 var det den största vårdupphandlingen i Europa. Politikerna som skulle fatta beslutet hade tolv dagar på sig att under hård sekretess och hot om fängelsestraff läsa in sig på tusentals sidor.
Upphandling rimmar inte ens med alliansens privatiseringsideologi. Dess budskap är ju att lokal – kvinnlig! – kreativitet ska leda till nya företag samt att patienten ska få välja vård. Upphandling leder inte till något av detta.

Olika former av kundvalssystem – också kallade ”pengsystem” – har blivit populärare. Det äldsta exemplet i Sverige är friskolereformen från 1992, som infördes året efter att S-regeringen låtit kommunalisera skolan. Varje barn får en skolpeng att ta med sig till vald skola. Kommunerna har mycket små möjligheter att stoppa etableringen av friskolor. Företagen har dessutom internationellt unika möjligheter att ta ut vinst.

Konsekvenserna illustrerar nackdelen med kundvalssystem överhuvudtaget: De rika föräldrarna tar sina barn ur den kommunala skolan, och klyftorna i resurser ökar mellan skolor. Alla skolor tvingas ägna mer resurser åt att locka elever och betygen riskerar att korrumperas – vilket i sin tur leder till nya regeringsförslag om fler betyg, mer dokumentation och mer kontroll. Tvärtemot löftet om ökad kvalitet, talas det nu öppet om krisen för den svenska skolan.

Kundvalssystem regleras genom LOV, Lagen om valfrihetssystem, från 2009. Om LOV tillämpas innebär det att alla utförare som uppfyller grundkraven kan etablera sig och få offentlig ersättning. Priset är fastlagt. Vård- eller omsorgstagaren väljer vårdcentral eller äldreomsorg.
Än så länge är LOV frivilligt på de flesta områden. Men sedan januari 2010 ska alla landsting ha vårdval i primärvården. Etableringsfrihet gäller, vilket innebär att politikerna inte har någon möjlighet att påverka var vårdcentralerna finns.

Det mest extrema systemet, Vårdval Stockholm, lanserades i Stockholms läns landsting 2008. Då slopades socioekonomiska ersättningar till vårdcentraler i utsatta bostadsområden och systemet bygger nästan helt på ersättning för besök, ”pinnar”. Effekterna är tydliga: Vårdcentraler i utsatta områden tvingas behandla patienter utan diagnos – som man tidigare skulle ha gett telefonrådet att vila hemma – för att ”ha råd med” att behandla multisjuka patienter. De allra flesta av de nya vinstdrivna vårdcentralerna har etablerats i områden där det redan är gott om vårdcentraler.
Själva möjligheten att välja kan ifrågasättas. Läkaren som har kunskapen och kanske äger vårdcentralen har ett oerhört försprång framför patienten. För patienten är det säkert viktigare att kunna lita på att läkaren inte har några egna intressen bakom sina förslag. Friheten att byta vårdgivare kan lika bra garanteras inom offentlig vård.

Cirka 30 kommuner har sagt nej till att införa LOV i omsorgen och 90 har inte bestämt sig. Skälen är många: I praktiken är det närmast omöjligt att välja utförare. I en stadsdel i Stockholm finns det 100 olika utförare, och den situation då den äldre ska välja är ofta en akut situation på väg hem från sjukhus. För de flesta är det inte viktigt vem som ger hemtjänst utan vad som görs. Och där innebär ju inte LOV någon förbättring, tvärtom. När uppdrag läggs ut på många utförare blir det helt nödvändigt att specificera vad som ska göras, på vilken tid. Effekterna i form av hemtjänstbiträden som springer från den ena till den andra utan rast och utan tid att stanna upp för samtal har beskrivits många gånger.
Kommunala hemtjänstföretag har fler heltids- och tillsvidareanställningar än de privata och utbildningskraven på personalen är högre. När verksamheten splittras upp på många utförare blir det svårare att samverka. Trafikverket har också påpekat att körtid och körsträckor ökar kraftigt med fler företag inom hemtjänsten. Uppsplittringen får en miljö­effekt. (Se faktaruta)

Hur kunde systemskiftet gå så här långt? Det kan bara förstås mot bakgrund av den marknadsliberala offensiv som pågått i 30 år. Mångmiljardbelopp har omfördelats till privatsektorn, samtidigt som den offentliga sektorn öppnats för privatkapitalet i dess jakt på lönsamma investeringar. I samma mån har makten förskjutits. Fackföreningar har försvagats, och samtliga partier har gått åt höger.
Resultatet i välfärden har blivit omfattande nedskärningar, privatiseringar och marknadsanpassning. Nyligen har journalisten Maciej Zaremba i en serie artiklar beskrivit hur ersättningssystem och produktivitetstänkande – det så kallade New Public Management – hotar vårdens innehåll och etik. Det är viktigt att se att det inte är något ont som kännetecknar offentlig sektor till skillnad från den privata – utan ett led i samma nyliberala offensiv för att kommersialisera vården. Bland de mest infernaliska effekterna av NPM i svensk vård är att allt fler männi­skor bland personal och patienter uppfattar att den offentliga vården inte är värd att försvara.

Så är läget år 2013 och det är fortfarande ingen av de etablerade som säger nej till vinstdrift. Den hårda diskussion som förutspåtts inför socialdemokraternas kongress utmynnade i att de flesta enades i korridorerna. S uttalade sig mot att LOV blir obligatoriskt, men den ståndpunkten har även moderaterna nyligen framfört. Ekots kommentator Tomas Ramberg sammanfattade ”kompromissen” om friskolorna, med att förra kongressen 2009 i själva verket tog en mer kritisk skrivning. Så sakresultatet bidde på sin höjd en tumme.
Och det är lång väg till en djupgående kritik av privatiseringens vägar, antingen de utgörs av upphandlingar eller kundval.

 
Maria Sundvall

 

För material kring LOU och kollektiv­avtal se arbetsrättsjuristen Kurt Junesjös hemsida,
www.kurt.nu

Se sammanfattning av
seminariet ”Tvångslag om
valfrihet” från konferensen Välfärd och framtid 2-3 februari,
valfardskonferensen.wordpress.com

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.