Nattligt samtal i en megastad

London. London? London! Vad?! Typ: privatiseringskramande högervridna politiker. Typ: konspirationsteorier om passivitet på grund av för mycket kalcium i dricksvattnet. Typ: färska minnen av upplopp, kravaller och brinnande butiker. En gång huvudstad i ett mäktigt imperium. Nu? Det internationella finanskapitalets lekstuga? Och hur tänker en som vuxit upp där? Internationalen tog ett nattligt samtal med studenten Maya Broman, om allt, inget, och lite till.

Storstadsnatt. Några huskroppar bort löper Kilburn High Road som en blinkande, luktande, låtande, aldrig sovande flod av trafik med trottoarer fyllda av nattens folk. Men tunnelbanan har gått och lagt sig. Och i huset på Torbay Road några kvarter bort, är det tyst. Så när som på ljuden från den stora gråa ekorren som håller till ute på den lilla bakgården och nu ivrigt bråkar med dörrhandtaget för att ta sig in till jordnötspåsen vid kattluckan. Den lika grå, majestätiska gamla katten Fuji iakttar stillsamt verksamheten. Varken dörren eller luckan går att öppna utifrån.
Maya Broman sitter vid köksbordet och dricker te. Hon är 24 år och studerar kreativt skrivande och mytologi på distans just nu, söker jobb. Hon tycker att London har en passivitet över sig. Att unga människor här gärna snackar om tankar och ideologier, klagar och postar på bloggar, men att inte mycket görs, åtminstone inte just nu. Hon tar ett exempel: de höjda universitetsavgifterna.
– Det var protester men lagarna blev antagna i alla fall, för att de flesta som protesterade bara var ungdomar som ville bråka, utan att egentligen bry sig om budskapet, protesterna fick inte den inverkan de borde ha haft, säger hon och menar att avgifterna är löjligt höga nu:
– De brukade vara tretusen pund om året. Nu är det omkring tiotusen pund. Det har blivit lite som att det bara är de väldigt underprivilegierade (som får bidrag) eller de väldigt rika som kan gå på universitetet, och att alla däremellan får göra större uppoffringar för att kunna göra det. I Kanada, till exempel, ville de också öka avgifterna, men studenterna gick ut och protesterade så högljutt att det slutade med att de inte antog den nya lagen. Men här är det inte så. Det är en viss fårmentalitet här, en passivitet som jag sade.

Från fårmentaliteten hoppar vi rakt in i klassystemet. Av alla länder Maya Broman känner till tycker hon att England har det värsta:
– Här kan du säga vilken social klass en person tillhör bara genom att lyssna på deras uttal. Om du är cockney eller nått liknande, så är du uppenbart arbetarklass. Medel- och överklassen låter annorlunda, du kan alltid höra det.
Hon menar att politikerna vill göra gällande att klasserna inte alls är så delade, men det är skitsnack enligt henne:
– Min erfarenhet är att du upplever delningen varenda dag om du bor här. Det kan till och med vara svårt att kommunicera med människor som inte tillhör samma klass. Kanske är det vad de styrande vill. Om det är svårt för människor att kommunicera med varandra så blir det svårare för folket att enas. Segregationspolitiken du vet.

Känner hon till Nina Power? Den brittiska filosofen, aktivisten, feministen och författaren. Hon som länkar Londonupploppen 2011 till extremprivatiseringen och åtstramningspolitiken. Som menar att de var en direkt konsekvens av nedmonteringen av välfärden. Som också menar att den brittiska regeringen försöker splittra arbetare och studenter, hindra dem från att göra gemensam sak och demonstrera tillsammans. Känner Maya Broman till en sådan splittring? Nja. Hon känner inte till Nina Power, men hon känner till splittringen, fast i en vidare bemärkelse:
– Den är väldigt tydlig. Ingen talar om det men alla vet det. Jag tänker att segregationen är bra för eliten eftersom den håller folk på plats. Samhället är verkligen delat. Utbildningssystemet är inte jämlikt, inte alls. De statliga skolorna får annat material än privatskolorna. Resultaten blir därefter.

Maya Broman har läst sociologi och menar att det som hon har lärt sig där stämmer: att människor hålls i sin sociala klass genom den utbildning de får, speciellt i det brittiska skolsystemet. De flesta arbetarklassungdomar hoppar av skolan när de är sexton, menar hon. Skaffar jobb istället.
– Det handlar inte bara om vilka värden de har vuxit upp med, det handlar också om att de inte får tillräckligt med uppmuntran i skolan, lärarna slår alltid ner mer på arbetarklassungdomar. De uppmuntras inte. De lämnar. Medan de med medelklassbakgrund och liknande fortsätter till universitetet. Så hålls folk i sina sociala klasser i det här landet. Alla vet om det men ingen vet riktigt vad de ska göra åt det. Det är väldigt klyschigt så klart att ta upp 1984, men ibland känns det så. Självfallet är det inte den typen av regim, men…

Men. Med alla tusen och åter tusen övervakningskameror som sitter precis överallt i London, är det inte utan att känslan av att Storebror ser dig infinner sig som ett litet obehag i maggropen. Hur är det att bo i denna övervakningshysterins högborg? Maya Broman menar att hon och hennes vänner inte märker kamerorna längre, de orkar inte bry sig. Hon vill hellre prata om Winston, huvudpersonen i George Orwellklassikern 1984:
– Han är ju medveten om allt som pågår omkring honom, medveten om hur folk hålls på plats, om all dumhet, samtidigt gör han ingenting under en lång tid… sen gör han det och vi ser vad som händer… I boken finns det ett stycke som talar om proletärerna. Han beskriver dem som att de är i sin egen lilla värld, hålls upptagna med arbete, arbete, arbete. I själva verket arbetar de för en illusion, men de är inte medvetna om det. De tror att de kan tjäna pengar och komma ur sin roll, sin plats, men det kommer de aldrig att göra.
Allt arbetarna i boken tänker på, menar hon, är arbetet och förnöjelserna:
– Konspirationsteoretikerna säger ju att TV är till för att arbetarna inte ska tänka. Underhållning är vad som håller proletariatet i ovetskap i 1984. De är så omedvetna om systemet. De förstår inte att allting bärs upp av dem. Det är som Marx sade: Om de förstår att det är så och de protesterar, så kommer allting att förändras, hela det kapitalistiska systemet kommer att falla i bitar. Men hur få massorna att förändras samtidigt? Det är problemet. Speciellt när media och allt vi ser är så censurerat. Om du jobbar för ett mediereklamföretag kommer ingen att låta dig nå ut med ett sådant budskap. Det skulle uppfattas som kätteri.

Jo. Att kritisera det kapitalistiska, nyliberala systemet, denna tillväxtkyrka är väl att likna vid kätteri i dagens samhälle. Maya Broman ser kapitalismen som ett fängelse. Inte bara för arbetarklassen, utan för alla. Och hon tycker att det är väldigt frustrerande att se det och samtidigt gå runt och försöka acceptera att det ser ut som det gör. Om upploppen 2011 bottnade i segregationen och nedskärningarna, i effekterna av det kapitalistiska systemet, som Nina Power hävdar, har hon inte så bra koll på, säger hon. Men hon håller det för troligt:
– Cameron vill stärka segregationen, även om han inte säger det rakt ut. Han har gjort väldigt klart och tydligt vad han tycker. Visst var det många under upploppen som var opportunister och tänkte att alla gör det, jag vill också. Desillusionerade gäng som bara var dumma, och brände ned saker och stal springskor. Men hos många människor kunde man se desperationen.
Hon talar om människorna i de fattiga förorterna. Människor som lever frustrerade liv. Som folk kallar för trash, scum, waste, skräp, avskum, sopor:
– De är människor, ingen vill kallas så. Och Cameron kallade dem huliganer, han var inte bättre än någon annan.

Nina Power menade att upploppen var en politisk reaktion, om allt det offentliga har blivit privatiserat och staten bara är övervakning och polisvåld, varför ska då folket vara trofast och laglydigt? Folkets aggressioner riktades också mot banker och det förstår Maya Broman:
– Folk blir mer och mer medvetna om att bankerna inte är våra vänner. Vad gör de egentligen för oss? Fler och fler säger att vi borde ha ett annat system. Det här är för girigt. Bankerna är som den katolska kyrkan var, har makten över hela världen. Men de behöver oss. Om alla tog ut sina pengar från kontona så skulle bankerna gå under… men då skulle folk kanske stjäla från varandra. Jag vet inte.
Hon tycker att ett pengalöst samhälle vore en bra idé, men tror att det skulle vara mycket svårt att få igenom. Menar att pengar har fungerat så pass länge för att de är abstrakta. Vet inte vilket annat system som skulle fungera.
– Men det är en intressant tanke, för pengar är roten till nästan alla problem. Allt är knutet till det. Som till exempel mode- och skönhetsindustrin, allt handlar om vinst. Och vad gör det – förstör väldigt många människors självförtroende. Får folk att tänka att de måste vara attraktiva, annars är de inte värda någonting. Det skapar en sjuk tävling människor emellan, och allt handlar om pengar, i botten. De spelar på vår önskan att skilja oss från mängden. Våra egon. Vi har ett samhälle som grundar sig på rädsla, egoism och pengar. Det är hemskt.

Men allt är inte mörker. Maya Broman påpekar att det i fysiken finns en lag som säger att varje kraft har en motsvarande lika stark motkraft:
– De dåliga krafterna är igång nu, men jag tror att det finns goda krafter i arbete också. Folk som är, jag hatar att använda det ordet, men upplysta. Som inte styrs av sina egon, som går bortom det egoistiska, giriga. Marknads- och reklamföretag är väldigt, väldigt smarta. De vet att egot har ett så starkt grepp om mänskligheten. Om vi kommer förbi det, förbi egot, så kommer vi inte längre att vara slavar till saker vi inte behöver. Det kanske blir värre innan det blir bättre, men jag tror att det kommer att bli bättre.

Ekorren har gjort kväll. Klockan närmar sig tre. Det är alldeles stilla i köket. Bara katten Fuji sträcker lojt på sig invid elementet. Innan det definitivt är dags för lite sömn, tillägger Maya Broman att hon är idealist:
– Det är inte lätt eftersom det kan göra en deprimerad. Men jag brukar föreställa mig hur samhället skulle kunna bli bättre. Ett samhälle alla kunde få glädje av och växa i. Ett samhälle där vi slutar tänka på oss själva hela tiden. Där man inser att man inte kan vara lycklig om man alltid sätter sig själv i första rummet. För om vi sätter oss själva före andra så blir vi ju alla som öar, och vad är poängen med det?
Kökslampan släcks. Det är natt på riktigt. Snart morgon. London pulserar utanför dörren. Som en lite förvirrande dröm.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.