Kompromissen om vinster tystar inte folkviljan

12 april 2013

Fokus, Förstasidan, Nyheter

Socialdemokraternas ledning vill tillfredsställa kapitalisternas vinster i välfärden, men det breda motståndet mot dessa vinster bland partiets fotfolk visar att partiet fortfarande är ett folk­rörelseparti, skriver Kjell Östberg. Frågan är vilken sida som egentligen segrade på kongressen.

 

 

Socialdemokraternas ledning vill tillfredsställa kapitalisternas vinster i välfärden, men det breda motståndet mot dessa vinster bland partiets fotfolk visar att partiet fortfarande är ett folkrörelseparti, skriver Kjell Östberg. Frågan är vilken sida som egentligen segrade på kongressen.

När den socialdemokratiska partikongressen inleddes i Göteborg i onsdags i förra veckan var förväntningarna om ett avgörande ställningstagande mot vinster i välfärden stora, och långt ifrån ogrundade.
Mäktiga LO hade redan uttalat sig för non-profitprincipen. Till kongressen hade 450 yrkanden i frågan inkommit från hela landet – kritiska inte bara till vinster i välfärden utan också till pågående privatiseringar och utförsäljningar.

Sundsvalls arbetarkommun skrev att Sverige i stora stycken håller på att bli den pantsatta välfärdens land. Problemen kan inte lösas med lappande och lagande av ett i grunden feltänkt system, där inte bara äldre utan också sjuka i allmänhet och skolbarn ”utackorderas” till den som vill ha lägst ersättning och där den som insisterar på att få det bästa möjliga måste betala själv.

De som hävdar att kvalitet, inte ägande, är det viktiga, bortser från den vinstmaximeringsprincip efter vilken privata vård- och skolföretag i aktiebolagsform bedrivs.

Landskrona arbetarkommun fyller i ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”. Det måste vara slut med marknadens lekstuga i vår offentliga välfärd. Under alltför många år har också Social­demokratin tillåtit riskkapitalister och marknadskrämare att skära remmar i vårt gemensamma läder.
Skattemedel har via privata skol- och vårdbolag placerats i skatteparadis istället för att användas till det som för oss tycks som det helt naturliga – barns och ungdomars utbildning, vård och omsorg till sjuka och äldre. Det är dags för socialdemokratin att leva upp till sina ideal. Vård och omsorg måste ses som sociala rättigheter, inte handelsvaror avsedda att utsättas på den fria marknaden.

Från hela landet, från Norberg till Svenljunga, från Uddevalla, Uppsala, Trollhättan eller Sala hördes samma tongångar. Vinstens försvarare är knappt märkbara.
Vinstmotståndarna kan också luta sig mot väljaropinionen. 2 av 3 svenskar vill att välfärden helt eller i huvudsak bedrivs i offentlig regi. Bara var tolfte accepterar fritt vinstuttag. Bland socialdemokratins potentiella väljare är stödet ännu starkare.
Det gäller också högt upp i partihierarkin. Nio av tio riksdagskandidater till förra valet som svarade på SVT:s valpejl tyckte inte att vårdföretag som drevs med skattemedel skulle få gå med vinst.

Partiledningens linje inför kongressen var kristallklart i en annan riktning.  Beslutet från partikongressen 2009 att inte motsätta sig vinster i välfärden skulle kvarstå. I grunden förklarade man sig positiv till vad man kallar mångfald i vården och att andelen privata utförare ökar. Visst medger man att allt inte var bra, men sånt vill man lösa med tydligare kvalitetskrav.  LOV, lagen om valfrihet, och LOU, lagen om offentlig upphandling, den hårda kärnan i den borgerliga regeringens privatiseringsdrive har ”för- och nackdelar”, men ska inte avskaffas även om LOV bör göras valfri.
Konsekvent yrkade partiledningen avslag på de allra flesta av de inkomna motionerna.

Trots den massiva opinionen från partileden beslöt kongressen, med några mindre förändringar, enhälligt i enlighet med partistyrelsens förslag. I en medvetet vag  formulering som inte begränsar partiledningens fortsatta agerande heter det att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas.
Kommunerna ska vidare få ett ”avgörande” inflytande vid etablering av friskolor, men bläcket hade inte hunnit torka på kongressprotokollet förrän Stefan Löven deklarerade att avgörande inte ska betyda veto.

Hur var detta möjligt, och hur var det möjligt att vinstmotståndare – som med all sannolikhet representerade en majoritet på kongressen – kunde bryta ut i jubel, tacka partistyrelsen för att den varit så lyhörd? Kan dessa kosmetiska eftergifter ses som något annat än en Pyrrhusseger?

Det är viktigt att förstå vad det socialdemokratiska partiet är. Att det varit möjligt att mobilisera en så stark opinion mot vinster i vården visar faktiskt att partiet fortfarande har kvar vissa grundläggande drag av folkrörelseparti. Men partiet har samtidigt i hundra år varit en integrerad del av det parlamentariska systemet som konsekvent prioriterat valsegrar och regeringsinnehav framför systemförändringar. Ända sedan partiledningen före första världskriget körde över partimajoriteten i synen på försvaret har den aldrig tvekat att driva sin linje mot medlemmarna om det varit nödvändigt för att behålla sina parlamentariska positioner på olika nivåer. Pensionsreformen och EU-inträdet på 90-talet är några sentida symbolfrågor.
Och framför allt: vinster i välfärden, avregleringar och privatiseringar är sedan decennier en integrerad del av socialdemokratins nyliberala politik.

I en intressant artikel i tidskriften Fokus analyseras hur effektivt vinstförespråkarna och deras PR-byråer bearbetat partiledningen. Det är uppenbart att lobbyorganisationerna övertygat partiledningen om att priset att ge efter för vinstmotståndarna skulle bli mycket högt. Miljarder skulle investeras i kampanjer som skulle få löntagarfondsstriden att förblekna. Valsegern skulle hotas. Men det intressanta är att en betydande del av de stora vinstaktörernas företrädare själva kommer från den socialdemokratiska maktsfären: De tidigare finansministrarna Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Per Nuder, förra näringsministrarna  Björn Rosengren och Thomas Östros, förre justitieministern Thomas Bodström, Mona Sahlins chefsideolog Stefan Stern och naturligtvis Göran Persson själv tillhör bara toppskiktet av de som idag på olika positioner företräder näringslivets intressen i dessa frågor gentemot partiets medlemmar och en majoritet av svenskarna. Det säger mycket om socialdemokratisk politik de senaste decennierna att de ansett steget så litet att ta.

Men Fokus artikel fortsätter med att konstatera att Vinstlobbyn trots allt inte känner sig som enbart segrare. Den kraftiga folkliga opinionen mot Caremavård, ökad skolsegregering och vinster till Caymanöarna har kraftigt försvagat deras ställning. Så länge den politiska eliten, inklusive socialdemokratin, håller samman, kommer säkerligen utvecklingen att fortgå, om än med lite mindre triumfatoriska förtecken.

Men utgången avgörs inte i den socialdemokratiska partiapparaten. På samma sätt som det välfärdssystem som idag hotas inte växte fram på socialdemokratiska partikongresser utan genom mobiliseringar i fackföreningar, kvinnoorganisationer och sociala rörelser avgörs utgången av denna strid av hur den opinion som finns kan uttryckas i breda mobiliseringar.
Motståndet mot vinster i välfärden har knappast minskat inom socialdemokratin efter kongressen. Och den andra sidan av kompromissen är att frågan om vinster i välfärden kommer att hållas levande också i partiet. Den kan för vinstmotståndarna fungera som en betydelsefull stödjepunkt i de kommande mobiliseringar vi kan se fram mot.
Så frågan om vem som vann en Pyrrhus­seger är faktiskt ännu en öppen fråga.

Kjell Östberg

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.