Glöm aldrig Katarina Taikon

14 april 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur, Nyheter

Vissa böcker måste bara läsas, så fort de kommer. Så är det med Den dag jag blir fri, journalisten och författaren Lawen Mohtadis bok om Sveriges motsvarighet till Martin Luther King: Katarina Taikon. Rom. Författare. Medborgarrättskämpe. Från pärm till pärm går läsningen och sedan följer många tankar, tankar om detta: att vi inte kommit längre än hit.

Flera gånger tårar under läsningen av Lawen Mohtadis bok Den dag jag blir fri, om den romska författaren och medborgarrättskämpen Katarina Taikon. Inte för att jag inte visste, utan för att det inte spelar någon roll hur många gånger jag får veta.
Det är samma med alla kamper för mänskliga rättigheter, för medborgerliga rättigheter. Palestina. Syrien. Egypten.
Tidigare: Chile, Sydafrika. Och så vidare.
Men det räcker ju inte med tårar.
Räcker aldrig med tårar.
Vi hade vår egen Martin Luther King. Vår egen Rosa Parks. Vi hade en obändig kraft. Hon grät när hon lyckades. Hon mötte motstånd efter motstånd men slutade aldrig att kämpa för sitt folks rättigheter, rätten att vara en del av samhället på samma villkor som alla andra. Rätten till bostad. Rätten till utbildning. Rätten till delaktighet.
Den åttonde april var det internationella romadagen. Romernas nationaldag. En dag så god som någon för majoritetssamhället att både minnas det förtryck som varit och att uppmärksamma hur det ser ut idag, se utan skygglappar och ta tag i allt som fortfarande behöver göras.

När jag för fem år sedan skrev en artikelserie om romernas situation i Sverige, var det för att lyfta ett ämne som jag uppfattade att inga tidningar skrev om. Ett ämne som på sin höjd behandlades i rapporter och statliga utredningar. Trots fortsatt strukturell diskriminering och marginalisering. Trots utbredd och accepterad rasism. Trots Katarina och Rosa Taikons kamp för LIKA rättigheter hela vägen ut, inte bara på papper, utan också i praktiken.
Den kamp som Lawen Mohtadi ger en bra och övergripande bild av i boken. Det är bara att tacka henne för att hon skrev den.

Romerna fick minoritetsstatus i Sverige 1999. Men 2008 var fortfarande den vanliga benämningen ”zigenare”. När jag tog upp frågan om hur de behandlats och behandlades var det många som luftade ingrodda fördomar. Den så kallade ”antiziganismen” hade aldrig hanterats, aldrig blivit icke-rumsren, som antisemitismen. I en DO-rapport från 2004, produkten av ett tvåårigt projekt för att belysa romernas situation idag, stod det: ”Antiziganismen har aldrig, till skillnad från antisemitismen, ifrågasatts. Den fortlever”.
Det var något år innan larmrapporterna om romernas situation i Europa blev förstasidestoff i de stora tidningarna. Innan marscherande, högerextrema medborgargarden väckte uppmärksamhet och Frankrikes dåvarande president Sarkozys uttalanden om masstvångsutvisningar av romer, väckte ilska.
I Sverige avslutades utredningsinitiativet Delegationen för romska frågor 2010. I utlåtandet stod det bland annat att läsa att närmare åtta av tio romer lever i arbetslöshet och att många saknar grundskoleutbildning. Utredningen yrkade på en sanningskommission liknande den som upprättades i Sydafrika efter apartheid.
Det blev aldrig någon kommission. Men det ska, enligt integrationsminister Erik Ullenhag, skrivas en sorts vitbok.

Lawen Mohtadis bok berättar både Katarina Taikons personliga historia och historien om Sveriges förhållande till hela den romska minoriteten. Att våra gränser var stängda för romerna från 1914 till 1954 är bara toppen på ett isberg av systematisk diskriminering, tvångsassimilering, registrering och förtryck.
I min artikelserie från 2008 skrev jag: ”Hur många vet till exempel om att det i Sverige upprättades samma slags ”Z-register” som nationalsocialisterna gjorde i Tyskland? Register som i nazisternas händer användes för att utrota omkring 500 000 romer, och som i Sverige använts av statliga tjänstemän ända in på 70-talet när dessa ville kolla upp romska familjer som sökte bostad, arbete eller vård”.
Både DO:s rapport och mina samtal med romer bekräftade att många fortfarande döljer sin identitet vid kontakt med skola och arbetsförmedling för att undvika särbehandling.

Boken om Katarina Taikon är oerhört viktig eftersom den påminner om ett förflutet vi aldrig får glömma, samtidigt som den genljuder i en samtid där situationen för romerna i Europa ofta är akut, och i ett Sverige där migrationsministern tycker att det är rätt att utvisa romer som tigger, och vill återinföra visumtvång för människor från västra Balkan, oftast romer.
I december 2012 skriver den ideella organisationen, Göteborgs Räddningsmission, i ett pressmeddelande om ”en utsatthet som vi aldrig sett tidigare. Och en fattigdom som är så bottenlös att den är nästan omöjlig att förstå”.
På uppdrag av Göteborgs kommun, har organisationen under hösten arbetat uppsökande bland hemlösa romer i Göteborg. De rapporterar om hela familjer som bor i kalla bilar, eller på lastbilsflak. Om barn som inte får läkarvård eller skolgång på grund av att föräldrarna inte vågar söka hjälp av samhället, därför att man är rädd för att barnen skall tas ifrån en. De skriver att romernas största behov är att få en bostad och ett personnummer.
Ändå menar de att romerna har det bättre här än i länderna de lämnat bakom sig.
Det är som om vi skrev år 1960, inte 2013. Det är som om den unga Katarina Taikons verklighet, som Lawen Mohtadi berättar om, inte var igår, utan idag.
Göteborgs Räddningsmission öppnar den 16 april en öppen förskola för ”romska barn med förälder från annat EU-land”. De erbjuder även föräldrarna utbildning i grundläggande svenska.

”Innan den svenska staten offentligt har bett om ursäkt för den omfattande och långvariga diskrimineringen som romerna har utsatts för, kommer inte den fortgående och accepterade diskrimineringen att upphöra”, skrev jag 2008.
Med tanke på hur det politiska läget har förändrats i Sverige, känns ett samhälle där de styrande på allvar tar itu med rasism, diskriminering, marginalisering och segregering som väldigt, väldigt långt borta. Så Lawen Mohtadis bok behövs i allra högsta grad som ett av alla pekfingrar rakt i magen och i tårkanalen, som påminner om vad det är för bagage av tankegods vi trampar omkring med här i landet, och som ställer dagens politiska situation i ännu skarpare, ännu mer avslöjande belysning.
Om själva boken skriver jag inte så mycket. Därför att jag tänker att det är bättre att ni läser den. Och lyssnar på Katarina Taikons syster, silversmeden Rosa Taikon, närhelst hon uttalar sig. Hon vet ju. Och hon ser med knivskarp blick på dagsläget för romerna, i ljuset av historien.
Och: vi har alla möjligheten att plocka upp stafettpinnen och föra kampen vidare så att det inte måste dröja en generation till innan vi når det samhälle Katarina Taikon strävade efter.

Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.