Gilbert Achcars nya bok: ”Folket vill”, ett tecken för den arabiska våren

27 april 2013

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

▶ Fundamentalisterna har inget svar på befolkningens krav, och det inser allt fler idag  ▶I både Tunisien och Egypten krävde folket arbete och social rättvisa, inte bara demokrati och frihet ▶ Utbrett motstånd mot de nya  regimer som har uppstått ur den fundamentalistiska rörelsen.

Gilbert Achcar har talat med Jacques Babel om sin kommande bok om den arabiska revolten The People Want: A Radical Exploration of the Arab Uprising som kommer på engelska i juni. Intervjun är från 15 april, i International Viewpoint.

Varför har du helt enkelt kallat din bok ”Folket vill”?
– Denna formulering, ”folket vill”, har använts under de senaste rörelserna för att uttrycka alla möjliga sorters krav, från de mest grundläggande till det berömda ”folket vill störta regimen”, den paroll som är mest känd från det allmänna upproret. Ursprungligen kommer den från två verser av en mycket berömd tunisisk poet, verser som är skrivna i villkorlig tidsform, medan påståendet är i presens. Parollen visar att folket har stigit fram som en kollektiv vilja på den offentliga scenen, folket som politiskt subjekt. En stor massa individer som under årtionden har levt under despotiska förhållanden träder nu in i en revolutionär tidsperiod som – vilket jag ständigt betonar – bara är i sin linda. Det är en långdragen revolutionär process.

Du behandlar ”de särskilda villkoren för kapitalismen i arabvärlden” utförligt.
– Vi bevittnar en revolutionär chockvåg som täcker en speciell region. Det tyder på att det finns gemensamma faktorer i den aktuella regionen, och de måste analyseras. Med en marxistisk metod kommer vi inte att nöja oss med förklaringar som hänvisar till kulturella faktorer eller till det faktum att det är uppror mot despotiska regimer. Dessa faktorer finns förvisso, men de förklarar inte varför explosionen har blivit så allmän och vid detta historiska ögonblick.
– Med en marxistisk metod undersöker man explosionens fysiska rötter, de samhällsekonomiska faktorer som ligger bakom det som händer. Det är den metod jag har använt, och jag ska visa att det som är gemensamt för regionen är en fruktansvärd samhällsekonomisk situation med världens högsta arbetslöshetssiffror sedan flera årtionden.
– Det är inte den konjunkturella kris som vi har i Europa, som i synnerhet beror på Tysklands ekonomiska politik. Detta har pågått under lång tid och vittnar om en blockerad utveckling som är speciell för regionen, även om man jämför med andra regioner i hela den afro-asiatiska regionen, som jag gör i boken. Frågan som uppstår är: vad är orsaken till denna blockering? Den ligger inte hos kapitalismen i allmänhet: det kan förklara allt men förklarar därmed ingenting. Orsaken till blockeringen finns i de speciella villkoren för kapitalismen, produktionssättet, förhållandet mellan det ekonomiska och politiska i denna del av världen. Hursomhelst är det vad jag försöker visa.
Du talar om rentier- och skyddslingregimer som har kvävt dessa samhällen …
– Det handlar om rentier- och släktländer och en politiskt bestämd vänskapskapitalism, där den största delen inte beror på ”marknadslagarna” som en perfekt modell av kapitalismen skulle vilja se det, utan istället på hemliga överenskommelser och förbindelser till regimen. Allt detta skapar blockeringar som sedan årtionden har blivit allt värre.
– Under en ganska lång tid har vi kunnat känna att en explosion varit på väg, och vi har upplevt en social oro som visat sig varhelst den kunde, varhelst förtrycket inte gjorde det omöjligt. Vi har sett ökande sociala strider, speciellt i de två länder där allt började: Tunisien och Egypten är länder som under de årtionden som föregick den nuvarande explosionen har upplevt en tydlig uppgång för den sociala kampen, och i synnerhet återspeglade de den explosiva spänning som till sist exploderade.
– Den unge Bouazizis självmord blev gnistan som tände en uppenbarligen mycket explosiv situation i hela regionen.

Det finns en utbredd åsikt att de tunisiska och egyptiska revolutionerna har kvävts av de reaktionära islamistiska krafterna…
– Det är en uppfattning som blev förhärskande när valen i Tunisien och Egypten ledde till att fundamentalistiska krafter kom till makten, krafter som hade gjort religionen till sitt varumärke. Men jag tror att många av dem som idag låter sig förledas av den religiösa retoriken är besvikna. Det visar sig i det utbredda motståndet mot de nya regimer som har uppstått ur den fundamentalistiska rörelsen, och till och med en fortsatt och faktiskt växande social rörelse i de två aktuella länderna: Tunisien och Egypten. Tappa heller inte Libyen ur sikte, där valen var proportionellt sett mycket mer omfattande och ledde till nederlag för fundamentalisterna.
– I Egypten och Tunisien – där fundamentalisternas segrar, speciellt i fallet Tunisien, givetvis måste sättas in i sitt perspektiv – inser befolkningarna mycket snabbt att dessa regeringar är oförmögna att klara av situationen, att ens tillhandahålla början på en lösning av den samhällskris som är det grundläggande problemet. Folk störtade inte bara regimerna för att de ville ha demokrati och frihet, som det påstås: i både Tunisien och Egypten startade rörelserna av sociala orsaker, med klara sociala krav, om arbete, om social rättvisa, om de höga levnadsomkostnaderna.
– Kraven var mycket tydliga, och det är på denna nivå, som är den grundläggande kraften bakom explosionen i regionen, som fundamentalisterna inte har någon lösning, inget svar. De bara fortsätter den tidigare ekonomiska politiken och vidmakthåller de tidigare politiska strukturerna. De behåller samma relationer till de internationella ekonomiska institutionerna. De accepterar Internationella valutafondens villkor med lika stor entusiasm som de störtade regimerna. Det ger upphov till det vi kan se: efter den regionala revolutionära processens första stadier ser vi redan hur konturerna till ett misslyckande för fundamentalisterna håller på att visa sig. Den avgörande fråga som uppstår är därmed vilka sorts alternativ som kan dyka upp.

Jacques Babel
Översättning Göran Källqvist
Artikeln är förkortad.
Hela artikeln finns att läsa på svenska på marxistarkiv.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.