Första maj och det politiska tillståndet är en öken

30 april 2013

Förstasidan, Krönika, Nyheter

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men det är Första maj och vi har ingen arbetarrörelse längre, så kan någon hjälpa Socialdemokraterna? Det är akut. De verkar ha tappat alla typer av fotfäste. Lyckas inte fånga upp några samhällsvibbar överhuvudtaget. Låter alla politiska poänger bara gå dem ur händerna.
De är som dronterna. Påminner i alla fall väldigt mycket om när de dumdristiga fåglarna rusar huvudstupa mot undergången i filmen Ice Age.
Smärtstillande skulle förmodligen inte hjälpa ett dyft. Tveksamt om terapi skulle fungera. I sådana fall någon slags chockbehandling som tar dem ur det letargiska tillståndet. Ur det maniska upprepandet av den borgerliga politiken. Bort från de lama ursäkterna för att de inte har varit ännu mer borgerliga redan tidigare.

Jag är inte socialdemokrat. Men jag är född rakt in i socialismen. Sann socialism – alltså ett fullkomligt jämlikt samhälle där alla har samma rättigheter och skyldigheter – är det enda jag tror på. Och jag förstår inte hur vi inte kan ha ett enda socialistiskt regeringsalternativ i Sverige idag. Förstår inte hur det kan vara så ekande tomt och urholkat när vi har haft uppror på uppror runt om i världen. En alltmer uppblossande ilska hos Folket. En Occupyrörelse.
Ingenting har de fångat upp. Inte en enda droppe av den folkliga viljan till förändring från det rådande. Ingen radikalisering av partiet, inte det minsta bevis på att det skulle kunna vara en kraft att räkna med, en kraft som vet att ta vara på alla de krafter, de människor runtom i landet, vars kamp för allas lika värde, allas lika rättigheter, skulle ha kunnat politiseras ännu mer, bli till en del av en ångande, brinnande, tågande, viljestark rörelse.
En VERKLIG rörelse. Inte en rörelse som bara finns kvar som en idé i hjärnorna på ett fåtal elitister.

Kanske är det ett extremt svårartat fall av självförnekelse. Kanske hjälper kognitiv beteendeterapi. Kanske elchocker. När finansminister Anders Borg (M), och Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson, Magdalena Andersson intervjuas i radions Studio Ett efter vårbudgetpresentationen i Riksdagen, är det som det yttersta beviset på att Socialdemokraterna lider av ett mycket, mycket svårt sjukdomstillstånd.
För Magdalena Andersson har ingenting att säga. Trots att liksom: arbetslösheten är väldigt hög, migrationspolitiken är för djävlig, åtta av tio svenskar vill inte ha vinster i välfärden, det finns en spirande och kraftfull miljörörelse mot att Alliansen säljer ut mark och vatten till multinationella gruvbolag för ingenting, det finns en växande ovilja mot det genomkalla, genomindividualistiska samhälle som borgarna skapat genom sin privatiserings- och skattesänkningspolitik… och det är bara lite ytskrap på hela bilden.
För folk verkar faktiskt vilja ha något annat nu.

Men allt Magdalena Andersson gör där i Studio Ett, är att hålla med Anders Borg om att Socialdemokraterna varit dåliga på att få folk i arbete, att de nu lärt sig av historien och ska bli bättre.
Det är det hela. Och det är så isande lamt och trasigt och okunnigt och olyhört att det skär i öronen och i själen. Och samtidigt rasar debatten kring Omar Mustafa som fått avgå precis efter att han blivit invald i den socialdemokratiska partistyrelsen. En härva som är så bisarr och så motbjudande, och som redan har beskrivits och förklarats och stötts och blötts överallt, att den inte behöver ta plats här, annat än som ännu ett exempel på den Noll Koll-vision som Socialdemokraterna verkar ha satt upp som mål inför valet 2014.
Fumlande, famlande och klavertramp.
Förvirring.
Några få som står ut ur den grå sörjan och är aningens mer tydliga, verkar ha någon form av socialistisk vilja.
Annars: öken.
Öken. Öken. Öken.

Det kanske låter hårt och elakt alltihop. Och nedlåtande att snacka om sjukdomstillstånd. Men jag önskar att jag kunde vara ännu hårdare och ännu mer elak. Att det, med en slipad tunga, vassa argument, gick att väcka den antingen djupt sovande, eller helt och hållet tynande socialismen inom Socialdemokratin och få den att ryta med ett fullkomligt vilddjursvrål som får alla floskler att falla, kapitalismen att krackelera och rämna, och som återupprättar alla mänskliga värden som måste återupprättas.
Det kanske inte ens låter hårt och elakt det jag skriver. Det kanske bara låter lite småfånigt. För att det är så simpelt. Men vad jag inte kan förstå är, att om det nu är så simpelt, varför är det ingen som fångar upp och fullföljer? Varför är det så dött? Varför står Socialdemokratin och fånglor på de folkliga upproren, uppropen, kampanjerna och förhoppningarna om att det går, att det fortfarande går att vända skeppet.
Det är första maj och arbetarrörelsen är ingen arbetarrörelse.
Det är första maj och vänstern sackar och mumlar.
Det är valår nästa år och det finns ingenting att rösta på. Inget parti som klart och tydligt stampar ifrån och lämnar kapitalismens inneboende och ständigt pågående kris bakom sig, utan att blinka, utan att korsa fingrarna bakom ryggen, och utan att be om ursäkt.

Emma Lundström
som tittar bortom skuggspel och tomgångstraskande och ser ett folk som kräver förändring, på riktigt.

Och så lite allmänna rekommendationer för stunden från en fanatisk bokätare:
Säger: Orlando. Säger: Virginia Woolf. Frost och skridskor. Jour de ma vie. Mitt i steget och vidare. Andedräkter och kärleksbrev och århundraden av liv. Säger: makalöst.

Säger även: To kill a mockingbird. Säger: Harper Lee. Säger: helt jävla strålande. En tidning som sakta viks ihop utanför ett fängelse mitt i natten. Och detta: att varje mobb, varje folkmassa, består av människor, och att det blir betydligt svårare för den enskilde att följa med strömmen och göra illa, om någon, kanske ett barn, når fram till själen bakom fördomarna. Själen som kanske har ett barn, varit ett barn. Som hittar en vibrerande sträng av medkänsla inom sig.

Säger definitivt: Villette. Säger Charlotte Brontë. Säger detta: att följa med Lucy Snow är lite som en rusig feberdröm i halvvaka. Nedgrävda brev och uppenbarelser. Kärleken, den outtalade och den förlista. Inget trams. Säger samtidigt: Jane Eyre. Jisses. Inget trams där heller. Bara att kasta sig huvudstupa in i texten.

Säger faktiskt också Voltaires Candide eller optimismen för den som vill bli en smula illamående och yr och få sig lite kritik mot klassamhället och kyrkan anno 1759.

Och säger: Drömfakulteten. Sara Stridsberg. Lika satans relevant nu som när den skrevs. Lika smärtsam. Lika drypande. Den kargaste, ensammaste, mest törstande av själsliga öknar, målad med ett blomstrande språk och den djupaste förståelse och insikt.

Det var mest det. För tillfället.

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.