Feldoserat recept mot fascismen

håkan blomqvist intis

Fascismen är värre än Sverigedemokraterna. Att sätta likhetstecken mellan de båda leder vänstern i fel riktning, det menar historikern Håkan Blomqvist som har reagerat på Henrik Arnstads syn på fascismen. Arnstad har nyligen kommit ut med boken Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

KOMMENTAR. Nej,Sverigedemokraterna är naturligtvis inte ett fascistiskt parti, åtminstone inte i den mening Europa genomgick det vi kallade fascism under mellankrigstid och världskrig. Risken med Henrik Arnstads närmast gränslöst vidgade definition, återgiven i Internationalens reportage från Antirasistiskt Forum i Stockholm häromveckan (nr 13), är en kraftig underskattning av de politiska hot vi står inför i Europa, och inte minst av de reellt fascistiska. Härav följer feldoserade recept för att bemöta fenomen av Sverigedemokraternas typ.

Den klassiska fascismen utgjorde i första hand en massmobilisering av medelklass – småföretagare, lantbrukare, statstjänstemän, poliser och militärer – för att kuva arbetarrörelsen och demokratin. Det var den självständigt organiserade arbetarklassens styrka i fackföreningar, partier och folkrörelser som skulle brytas för att återupprätta mellanskiktens trygghet i en nationell statligt skyddad gemenskap. I bakgrunden stod starka ekonomiska intressen som kunde satsa på det fascistiska kortet när alternativen för att upprätthålla den ekonomiska ordningen tycktes förbrukade.
Centralt för fascismen var just handlingen – den sociala massmobiliseringen, kampen om gatorna och bostadskvarteren. Ideologiskt kunde fascism och nazism vara högst spretiga hopkok av extremnationalism, socialdarwinism, konservatism, futurism, korporativism och socialistisk retorik. Att, som Arnstad, hävda att fascismen varken var höger eller vänster, handlar om dess ideologiska ytvatten. På den nivån strävade fascismen i dess olika varianter mycket riktigt efter att beskriva sig som varken fågel eller fisk utan bara det nationella intresset förkroppsligat.

fascismInom dagens forskning och debatt är det tyvärr inte ovanligt att göra på samma sätt, det vill säga att förflytta den breda socialpolitiska analysen till den retoriska ytan. Det gäller ju allmänt i det postmoderna intresset för text och ”diskurser” efter den så kallade ”språkliga vändningen” inom humaniora och samhällsvetenskaper sedan 1990-talet. Den förskjutningen har visserligen kunnat ge ny kunskap om den mänskliga kulturen och ofta nyanserat eller omtolkat alltför ensidiga sätt att betrakta både vår samtid och historien. Vad gäller just fascismen har det handlat om att försöka förstå budskapens innebörder och lockelse i deras ”egen rätt”, och inte bara se dem som beställningsprodukter från storkapital och militär.

Men att förstå fascismen endast som ett ideologiskt fenomen leder fel. Och än mer galet om dess kärna reduceras till den så kallat ”organiska” nationalismen – eller den ”generiska”, för att tala med den populäre fascismenkännaren Roger Griffin som Henrik Arnstad stöder sig på. Denna typ av nationalism tänker sig nationen som en etnisk enhet av utvidgad familjetyp som hålls samman av kulturell – ja gärna rentav biologisk – släktskap i kontrast till den franska revolutionens civiska nationsuppfattning där medborgarskapet står i centrum.
Men ”organisk” nationalism var ingenting förbehållet fascismen utan förenade länge betydligt bredare fält. Öster om Rehn sträckte sig denna typ av nationalism länge långt in i konservativa, liberala och även socialdemokratiska läger. Ja, föreställningen att nationen förenas av etniska fenomen, i form av kulturell och historisk gemenskap – språk, traditioner, seder och bruk, minnen och ursprung – är i själva verket i allra högsta grad levande i stora delar av världen.

För Europas del räcker det med några blickar öster- och söderut – för att inte tala om gentemot vårt eget samhälle. Den dominerande svenska nationsuppfattningen var långt in i 1950-talet, ja även senare, av denna organiska typ. Det är för svenska förhållanden ett ganska nytt fenomen att betrakta nationen som en rent civisk – medborgerlig – gemenskap. Vi har inte ens ord för det, till skillnad från många andra stater. ”Svensk” står ju både för etniskhet och medborgerlighet – därav den ständiga förvirringen kring vad som egentligen menas, där Sverigedemokrater och vid många köksbord landet runt benämningen ”svensk” avser en etnisk tillhörighet medan medborgare med etnisk bakgrund som ”persisk” eller ”turkisk” i bästa fall får heta ”nya svenskar” eller invandrare. ”Amerikan”, som kontrast, är ett i första medborgerligt begrepp, liksom ”russiski” – medborgare i ryska federationen, till skillnad från ”russki”, alltså i någon mening etniskt rysk.

Om fascism kunde reduceras till organisk nationalism, låt vara i dess upphettade form, då vore vi betydligt värre ute än Arnstad föreställer sig och de ”hundra år av fascism” som Internationalens reportage varnade för, redan här. Vi omges ju av mer eller mindre het organisk nationalism i stora delar av världen. Från förtryckande majoritetsnationalism till undertryckta ursprungsbefolkningars kamp för sin egenart och sitt självbestämmande.
Men med fascism bör vi förstå något betydligt mer långtgående. På det ideologiska planet kombinerade fascismen sin heta etnonationalism med arsenaler av idéer om styrkans och våldets rätt, ledarvälde och socialdarwinistiska visioner om urval och selektion, avsky mot demokrati, mot olikhet, degeneration och svaghet, för patriarkala ideal, militarism och diktatur. Som samhällspolitiskt fenomen handlade dess strävan om att upprätta en nationell statlig tvångsgemenskap kring den rådande sociala ordningen gentemot utmaningarna från arbetarrörelsen och andra radikala riktningar.

Sverigedemokraterna och dess motsvarigheter är inte fenomen av samma art utan ett parlamentariskt främlingsfientligt, opportunistiskt högerparti som ideologiskt slits mellan – eller koketterar med – uttalad nationalism och konservatism. I partiets ursprung och grundargeneration finns dock tentakler bakåt till äldre svensk fascism – och partiet bereder genom sin politik marken för mer kampinriktade nationalister av fascistisk typ, som exempelvis Svenskarnas parti.
På det sättet kan man betrakta Sverigedemokraterna och dess olika grader av likasinnade i Europa, som Dansk folkeparti, norska Fremskrittspartiet, Sannfinländarna, Front National i Frankrike eller Lega Nord i Italien och så vidare som vägröjare för eller förebådare av politiska alternativ av fascistisk typ, om de sociala motsättningarna skulle skärpas till öppen kamp. Ungefär som det reellt fascistiska Gyllene Gryning under krisens tryck vuxit fram ur högerextremistiska miljöer i Grekland.

Men spelar de någon roll, etiketterna? Vi på vänstersidan levererar ju gärna ganska oreflekterat benämningen ”fascism” mot många avskyvärda fenomen, som brutalt förtryck och förakt för olikhet eller svaghet. Men det är en sak att polemiskt drämma till med ”fascism” som invektiv, en annan att i politisk analys omtolka verkligheten. Man kan naturligtvis lägga in helt nya innebörder i begrepp och mena att de numera avser något annat än när de tidigare användes. Men då måste de skillnaderna klargöras.
Och såvitt jag förstår gäller detta inte Henrik Arnstads tolkning. Han citeras i Internationalen för påståendet att den fascistiska rörelsen i Sverige på 1930-talet var 0,6 procent medan den idag är tio procent! Fascismen har aldrig varit starkare i Skandinavien än idag, menar Arnstad i tidningen ETC 15 mars, och manar till samling kring ett liberalt demokratiskt block mot det fascistiska…

Som recept i kampen mot dagens nationalistiska extremhöger vore Arnstads rekommendation en säker väg till nederlag. Dessa strömningar växer just för att det liberala politiska etablissemanget alltmer kommit att identifieras med finanskriser, växande klyftor och förstörelsen av välfärdsstaterna. Bara om arbetarrörelsen och radikala vänsterkrafter förmår förena sina idéer om alla människors lika värde med kamp mot det marknadsliberala förstörelsearbetet och dess segregering av människorna, kan vi hindra överströmning till den nationalistiska extremhöger som öppnar dörrarna för lösningar som många hoppades tillhörde historien. Arnstads recept, som uppenbarligen på sina håll uppfattas som radikala ord i rättan tid, riskerar paradoxalt nog att röja väg för just en sådan utveckling.

Håkan Blomqvist

Se även Håkan Blomqvists recension av Henrik Arnstads bok Älskade fascism: Oförskräckt om fascismen – men varför jaga enkel formel?

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.