Café Harakat i Husby: ”Dags för en förortsrevolution!”

Vårkväll i Stockholm. Den inbyggda segregationen frodas. Fler och fler poliser skickas till förorten för att få bukt med ”problemen”. Våldet ökar. Den politiska retoriken går på tomgång, när den inte är rent rasistisk. Samtidigt pågår en debatt i de större dagstidningarna. Blixtrande, järnhårda texter sliter med skärande precision skjortan av den omfattande strukturella diskrimineringen som pågår i landet. Äntligen. Men det är inte det viktigaste.

Det viktigaste är det som sker ute i Husby Träff en helt vanlig tisdagskväll. En ljummen kväll i april. Det är Harakat, förortsorganisationen Megafonens diskussions- och föreläsningscafé. Kvällens talare: Irene Molina, professor i kulturgeografi. Titel: “Militariseringen av förorten”.
Megafonens Basar Gerecci inleder med att tala om effekten av kombinationen av nedskärningar och ökad polisiär närvaro, hur det påverkar självbilden. När det blir normalt att betraktas som kriminell bara på grund av utseende och adress. Det behövs inte fler poliser och väktare, menar han:
– Den här föreläsningen kan ge oss mera kött på benen för att kunna argumentera. Nästa gång någon säger att vi behöver fler poliser så kan vi säga att nej, det är inte det vi behöver, vi behöver flera skolor, fler fritidsgårdar, och ett gratis Husby Träff.

Irene Molina kallar sig först och främst aktivist. Hon tycker att kunskapen inte hör hemma instängd på universiteten. Militariseringen av förorten ser hon som en global företeelse. En feltolkning av skeendena som lett till ett helt batteri av politiska åtgärder som bara förstärker segregeringen och diskrimineringen. Hon ger en bild av den mediala och politiska synen och behandlingen av miljonprogramsområdena, alltsedan de byggdes på 60-talet.
Först var det staten som skulle fixa vad som då ansågs vara ett välfärdsproblem. Idag verkar allt handla om fler poliser. Tryggheten anses vara ”problemet”, att det inte är tryggt. Orsakerna hamnar i skymundan, de stängda fritidsgårdarna till exempel.
Irene Molina menar att de mer allvarliga våldsyttringarna alltid har börjat med provokation från polisens sida, som i Gottsunda i Uppsala där det blev upplopp förra året efter att poliser hade provocerat fram en sammandrabbning genom att bråka med några killar som hängde på en parkering.
Enligt henne har bilden av att fler poliser behövs i förorterna blivit normaliserad. Hon visar på hur massmedia på olika sätt målat upp miljonprogrammen som problem genom årtiondena. Beskriver hur staten och kapitalet från början, och fortfarande, sitter i samma båt. Hur Sverige hade ett ekonomiskt försprång efter andra världskriget och behövde återinvestera. Hur bostadssatsningen blev lösningen. Trots att det inte behövdes SÅ många bostäder. Och det här:
– Man byggde på så sätt att segregationen skulle behållas. Man ansåg att lika barn leka bäst och ville ha en social separation av människor.

När flyktinginvandringen öppnades upp 1970 och flyktingarna hamnade i miljonprogrammen, beskrev medierna dem som offer, byggde stigmatisering med ord. MEN, det var fortfarande ett ”svenskt” problem.
På 80-talet började det talas om ghetton, och om White flight, att vita svenskar flydde misären. Så kom 90-talet och Sverige började på allvar anamma nyliberalismen. Politikerna minskade mycket lydigt välfärden, påpekar Irene Molina och menar att det mest dramatiska var den ändrade bostadsmarknaden, vårdreformen och pensionssystemet.
– Alla reformerna kom som en chock i början på 90-talet och ingen har backat. Nu börjar man vakna upp på vissa håll, men det är kanske lite försent, säger hon och talar vidare om den så kallade rasifieringen. Om att diskrimineringen är resultatet av medvetna politiska beslut. Om att områdena slutade att räknas som Sverige på 90-talet. Om att medierna skrev om tunnelbanelinjerna som Orientexpressen, om att resa hundra år tillbaks i tiden, och om farligheten. Om att det inte längre ansågs vara Sveriges problem. Hon talar också om den retoriska segregationsbekämpningsretoriken som hela tiden fått rakt motsatt effekt.

Framme i nutid och vi har ordet ”renoviction” att leka med. Detta att renovera områden och kasta ut dem som lever där:
– Det är helt förenligt med den nya bostadsmarknaden där vi har gått från allmännytta till vinstgenererande. Bostadsbolagen får inte göra en renovering utan att göra vinst, enligt lagen, det hör vi aldrig talas om i debatten.
Det som sker är så kallad ”gentrifiering”, att befolkningen byts ut eftersom renoveringarna leder till att hyrorna höjs. Folk har inte råd att bo kvar.
Men det har ju inte skett utan protester och motstånd. Husby är ett exempel på det.
– Det som är positivt är det som händer nu, att folk börjar förstå, prata om det och protestera. Det låter idag. Det finns organisationer som Megafonen, Alby är inte till salu, och Pantrarna i Göteborg, säger Irene Molina som är imponerad av organisationernas arbete.
Men hur svarar staten? Ökat våld. Normaliserat våld. Det talas om terrorister. Och med rapporter som, enligt Irene Molina, bygger på grova felaktigheter, legitimeras den våldsamma polisiära närvaron. Polisen terroriserar folket, men det är folket som blir kallat för terrorister.
Hon är väldigt noga med att understryka att det polisiära våldet är sammankopplat med det systemiska; det politiska, det massmediala.
Samtidigt skapas hela generationer utan framtidsutsikter.

Efter en liten paus blir det frågestund. Och det är nu det blir verkligt intressant. Det är nu det bränns och blir hoppfullt. För först är det tyst och Basar Gerecci får peppa en stund. Men sedan börjar frågorna sippra fram och snart är det fullt ös. En ung kille långt bak i salen undrar:
– Vad händer när det man vill framföra inte ger någon förändring, när man kämpar och kämpar för att framföra sitt budskap, men inget händer?
Irene Molina anser att det bara är att fortsätta, och att alltid agera kollektivt:
– Ju flera röster, desto svårare att bortse från rösterna. Alla de lokala rörelserna är ju fortfarande marginaliserade i maktens korridorer, men jag tror inte att de i längden kan ignorera det som sker nu. Vi kan inte ha en politisk klass som inte lyssnar på de medborgare som dagligen drabbas av deras politik.
Basar Gerecci tycker att killens formulering är en nyckelfråga. Menar att alla i rummet vet hur det ser ut, att det nu rör sig mer om vad som händer med den kunskapen; om vi ska gå hem och titta på film, eller om vi ska agera. Han passar på att be en kille från det nystartade nätverket Risingeplans framtid att berätta vad det rör sig om.
Och det rör sig.
Rör sig om privatägt och jättedyra hyror, om renovering för sex år sedan, mögel och kryp två år senare, om 320 satsade miljarder som ingen vet vad de använts till. Rör sig om att många i Risingeplan har tappar hoppet. Med bränder försöker vissa visa att stället är skit, menar killen och förklarar att de startat gruppen för att försöka förändra det de kan, fördjupa sig i problemet och förstå vad det är som sker.

En annan ung kille tycker att frågan är filosofisk: varför kämpa när det inte leder någonstans? Hans eget svar:
– Om man inte gör det har de redan vunnit. Om man inte gör motstånd betyder din existens ingenting. Jag tror att man måste finna sitt eget svar till varför man bedriver kamp.
Det blir starka applåder.
En äldre kvinna ser likheter med kvinnornas kamp genom historien, att det bara är att fortsätta att kämpa, hitta nya sätt att organisera sig, aldrig sluta.
Irene Molina tycker att politikerna har förbrukat sitt förtroende.
– Ingen förändring är en legitimerad förändring om den inte kommer från dem förändringen gäller, säger hon och en av de Husbypensionärer som kämpat tillsammans med ungdomsorganisationerna mot utförsäljning och nedskärningar, rekommenderar att bilda nätverk. Irene Molina säger att det finns något speciellt i Husby, och att det bara måste fortsätta växa. Hon menar att aktivismen är det enda som kan ta oss ur ett ojämlikt samhälle.

Flera har tankar om att våld kanske är den enda utvägen. När Megafonen ockuperade Husby Träff, innan det blev flyttat från byggnaden mittemot den där vi nu sitter, var det flera som tyckte att det inte räckte, förklarar en kille från Megafonen. Svaret från organisationen var en motfråga: vad är det ni vill ändra på?
De menar att våld bara leder till att splittra förorten istället för att ena. Våld är, enligt dem, kanske EN lösning, men det är inte en lösning som får omvärlden att lyssna. Är inte konstruktivt.
Irene Molina håller med om ineffektiviteten:
– Det är precis det de vill ha för att kunna slå upp stort i medierna och skicka mer poliser. Det ska brännas bilar för att de ska kunna fortsätta den segregerande politiken.
– Då går det inte att lösa problemet, våld är ju ett sätt att försvara sig, säger killen som ställde den allra första frågan.
– Det är ett sätt, och det ger kanske makt en liten stund, men inte i längden, svarar Irene Molina.
En kille beskriver hur Megafonen tänker kring sitt arbete.
– Vi arbetar socialt och vi arbetar politiskt. Vi ser och arbetar med de problemen som är akuta, men om vi inte också arbetar för att förändra de politiska strukturerna så kommer vi att få fortsätta i all evighet att arbeta socialt. Politikerna har inte gett oss några alternativ att gå efter så därför måste vi skapa dem själva. Om vi lyckades i Alby, i Risinge, varför inte i hela Sverige? Det enda alternativet politikerna har gett oss är att organisera oss. Vi ska kämpa tills vi nått förändring. Vi försöker med de mjuka metoderna men vi stannar inte där, säger han och citerar Malcolm X om att nå kampens slutmål: ”by all means necessary”, med alla de medel som krävs.

För en ung tjej är Megafonen den bästa kanalen för förändring, en lösning på hopplösheten:
– Det skulle vara magiskt om alla invånare i förorterna gick ihop. Tänk vilken kraft. Vi är få, vi är en minoritet, men tillsammans är vi så jävla starka!
En annan tjej berättar om en namninsamling som gjordes i Hagalund och som samlade 6 000 namn:
– Det låter kanske töntigt men politikerna blir fett rädda för 6 000 människor som inte skulle rösta på dem.
En yngre tjej ställer sig upp och berättar om ungdomsföreningen Blue Hill vars lokal nyligen brunnit ner.
– När någonting brinner ner så brinner också kontraktet upp och nu har vi fått ett mejl som säger att de inte vill ha tillbaka oss när de har byggt upp lokalen igen, säger hon och förklarar att ingen politiker vill hjälpa dem, att de inte vet vad de ska göra:
– Allting är borta. Det enda vi hade kvar var Blue Hill, nu har vi ingenting. Det är viktigt att vi alla krigar tillsammans, viktigt för oss ungdomar, viktigt för oss alla.
En av Megafonenkillarna undrar om vi kan göra något, om de behöver hjälp, och tjejen berättar att det kommer att hållas en demonstration utanför Korv-Ingvars i Solna Centrum klockan 17:45 på måndag.
Basar Gerecci uppmanar alla som har möjlighet att komma till Solna Centrum och visa solidaritet med de unga.

Irene Molina säger att det är så mycket bra och så mycket negativt som händer samtidigt just nu. Talar om kollektivisering, att gå ihop, fixa nya strategier tillsammans. Att det är lösningen för framtiden.
– Är det inte dags att starta den här förortsrevolutionen helt enkelt? Förändringen ska komma från förorten, säger hon och får dånande applåder som inte vill ta slut.
En kvinna säger: ”Det är de som har makten som är få, det är vi som bor i förorten som är många, glöm aldrig det.”
Problemet är att polisen har så mycket pengar, säger Irene Molina. Hon menar att staten under tjugo års tid har prioriterat militariseringen i budgeten, istället för sånt som dagisplatser och fritidsgårdar, och att polisen måste hitta på konflikter för att legitimera sin närvaro i områdena. Talar igen om en medveten politik:
– Politikerna har valt den här modellen. Det är en pervers modell som håller på att döda hela generationer. Vi måste lämna den bakom oss.

När en ung kille luftar sin känsla av att möjligheten att nå framgång blir större ju längre bort från förorten du tar dig, säger Irene Molina att det inte är riktigt sant, att bilden är mer komplicerad, att det rör sig om strukturer och att det inte är säkert att det blir bättre för att du flyttar, arbets- och bostadsmarknaden kommer att fortsätta se likadan ut.
Killen går inte med på att det inte skulle spela roll om han flyttar eller inte, men de kommer överens om att strukturerna måste förändras.
En annan kille säger att vi måste visa att vi är arga men att vi måste tänka på vilka det skadar. Menar att det är bättre att blockera motorvägen än bränna privata bilar. Det är staten som ska känna att det smärtar.
En ung kvinna som arbetar med ungdomar i Rinkeby säger att hon ser två sorter: den frustrerade som antingen tar ut ilskan genom att skriva och debattera, eller genom att bränna bilar, och den passiva, som gett upp. Hon undrar vad hon ska göra för att motivera dem. Irene Molina tycker: tjata, tjata, tjata, vet inte vad mer hon kan göra. Basar Gerecci tror inte att tjat spelar någon roll:
– Det enda vi kan göra är att visa att det lönar sig att kämpa, vi som anser att vi ska lära oss mer, mobilisera, skriva. Om vi kan visa det kommer de automatiskt att komma med.
Irene Molina tillägger att det är viktigt att ha kul, som här, ikväll. Hon är superimponerad över att så många kommit:
– Om det här håller i sig så kommer det att göra skillnad, säger hon och Basar Gerecci påminner om nästa Harakat. Då blir det en föreläsning i Hässelby gård, om ungdomsarbetslöshet.
Kvällen är över men överallt surrar samtalen, folk dröjer sig kvar. Det är inte helt mörkt fast klockan är nio. Det känns hoppfullt. På flera plan.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.