Protestdag mot gruvboom och asylpolitik: ”Det är vi som är folket!”

Solgassande. Leende. Ropande. Rörande. Lördagen den 20 april, 2013, blev en dag av aktion. En dag när människor kisade vårvaket mot solen, trampade gator och skrek sina röster hesa. För ett annat Sverige, ett Sverige som slutar kriminalisera människor som flytt för sina liv, och som slutar sälja ut mark och vatten för inga pengar alls till multinationella gruvbolag som tar allt och lämnar kvar miljökatastrofer. Ett Sverige som lyssnar på vad folket vill och kräver.

Det börjar med dansande isbjörnar och sambatrummande pingviner på Sergels torg i Stockholm. Med Greenpeaceaktionen ”I love Arctic” som kräver ett stopp för oljeborrningen i Arktis och samlar namnunderskrifter att ge till politikerna när Sverige den 15 maj lämnar över ordförandeklubban i Arktiska rådet till Kanada. En aktion som pågår i 35 länder och 280 städer samtidigt. Med solen i ögonen och hjärtan i händerna skrattas det och samtalas för fullt bland alla som samlats för att bilda bokstäverna i budskapet.
Ett stenkast bort har det börjat höras andra rop. Det är en manifestation mot REVA, lite undanskuffad bakom Kulturhuset på grund av det som redan pågår på torget.
Här krävs det allmän flyktingamnesti, lika löner och samma rätt för asylsökande och papperslösa, som för resten av samhällsmedborgarna. Slagorden skallar när tåget vandrar mot Mynttorget och Riksdagshuset: ”Riv REVA, låt alla leva!”, ”Vad ska vi ha? Rätten till asyl!”, och ”Jalla, jalla, papper åt alla!” Sightseeingbussarna som sakta rullar förbi Kungsträdgården får sig en fin utsikt och ett rungande ”Billström till månen, enkel biljett!”

Alla partier har blivit inbjudna att tala, men det är bara Vänsterpartiet som tackat ja. Kalle Larsson talar om ett samhälle där människor inte diskrimineras, inte jagas, inte hetsas, inte tvingas att leva som papperslösa, bara för att de en gång tvingats att fly. Talar om att vi samlats i protest mot de partier som utövar den människovidriga politik som Tobias Billström står som ytterst ansvarig för. Talar om de papperslösas skuggtillvaro. Kräver att asylpolitiken förändras i grunden:
– Ge alla papperslösa papper och rätten att få stanna och bygga en framtid här i Sverige.

Sedan är det bara att skyndsamt styra stegen mot Norra Bantorget. Klassiska demonstrationsmarker för den som kan sin arbetarrörelsehistoria. Här är det redan fullt med folk, och det fylls stadigt på. Det är Fältbiologerna som slagit på stora trumman och kallat samman krafterna mot den mineralstrategi som regeringen nyss antagit, och den gruvboom som mineralstrategin är ämnad att underblåsa och underlätta för.
Banderoller och plakat vittnar om att människor från hela landet hörsammat Fältbiologerna. Här är aktivister, unga, gamla, somliga aldrig tidigare politiskt aktiva, andra som har kämpat mot till exempel kärnkraft och för urfolksrättigheter under långa tider.
Det är människor från de många, många lokala nätverken som alla på sina håll arbetat på i kampen mot de stora bolagen. I kampen om miljön, marken, vattnet, livsbetingelserna. Som nu samlas. Enas. Och det går bortom landsgränserna. Det rör sig om hela världen. Om Cajamarca i Peru och Pondoland i Sydafrika. Överallt där regeringarna sätter lokalbefolkningars hela existens på spel för att tillfredsställa gruvbolag och riskkapitalister.

Daniel Heilborn och Nisse Karlström är två av alla Ojnarekämpar som är här. De har rest från Gotland på morgonen. I höstas for de cirka 270 mil, fram och tillbaka till Kiruna, för att överlämna en budkavle och föra samman samernas kamp för sina marker med kampen för Ojnareskogen och sjön Bästeträsk på norra Gotland. Och budkaveln fortsatte att vandra, nätverket att växa.
De två Ojnarekämparna fullkomligen strålar av glädje över att vi är så många.
Det gör också Matti Berg, från Girjas sameby, Kiruna, och Carmen Blanco Valer från Uppsala, Latinamerikagrupperna, och Urbergsgruppen. Båda har under året arbetat med detta att föra samman alla de kämpande.

Fältbiologernas Salomon Abresparr håller ett litet tal innan vi ska börja tåga. Den nya mineralstrategin gör honom förbannad och illamående:
– Jag trodde att Sverige hade kommit längre. Trodde att vi nu strävar efter ett hållbart samhälle.
Han talar om den pågående miljökatastrofen vid Talvivaaragruvan i Finland och menar att det som händer i Sverige nu inte bara handlar om några gruvor, utan om en gruvboom utan dess like. Gruvor planeras på hundra ställen runtom i landet, från söder till norr.
Själv tänker han inte offra Kebnekaise-Sjaunja obrutna fjällområde, inte Ojnareskogen eller Vätterns klara vatten, inte friluftslivet i Tärnaby och inte heller Västerviks skärgård.
Utan fast mark och rent vatten – inget liv.
– Någonting positivt med gruvboomen, att den kommit till Sverige, är att vi förstår att den pågår över hela världen. Vi måste säga nej till gruvor i Sverige och globalt. Vi ska vara många. Husen ska skaka och Annie Lööf ska inte kunna undgå att höra oss, avslutar han.

Två andra fältbiologer, Alva Snis Sigtryggsson och Tova Melin, övar upp oss i slagord och så går vi. Vasagatan fram. Och det är sol. Och Nej till Kärnkraftflaggor vajar i vinden.
”Det finns inga gröna gruvor!”, ropar vi. ”Fast mark, rent vatten!”, ropar vi.
En äldre kvinna, som står på trottoaren och tittar på när vi svängt upp Kungsgatan och närmar oss Hötorget, börjar gråta.
Och det är rörande. Det är starkt. Vi är så många. Sametingets ordförande, Stefan Mikaelsson, uppskattar oss senare till uppemot 1 100, om han skulle tänka i termer av renar. Det är sol och det är leenden och det är tårar i ögon. Slagorden sinar inte.
Alva Snis Sigtryggsson, miljöhjälten som kungen vägrade dela ut pris till förra året, ser tagen ut där hon går:
– Jag är alldeles överväldigad. Det är sällan man ser så här mycket folk från hela Sverige samlas för en sådan här sak. Jag trodde inte att det skulle komma så många.

”Vad ska vi göra? Stoppa gruvorna! Vad ska vi göra? Börja återvinna!”, ropar vi och menar att vi ska börja återvinna metallerna som redan brutits, istället för att bryta nya. Vi behöver inte mer. Det finns tillräckligt mycket i omlopp.
När tåget myllrar rondellen fram och ned på Sergels torg är det svårt att inte känna knip i hjärtat. Det är ingen lam, tam demonstration, det är en viljestark, kraftfull folkmassa som bestämt sig för att ingenting kommer att förändras om vi inte tar tag i det själva och kräver ändring med så höga röster att politikerna tvingas lyssna.
– Det här är helt fantastiskt! Jag hoppas att ni fattar det själva, säger Alva Snis Sigtryggsson när vi fyllt torget med våra kroppar och plakat och slagord.

Salomon Abresparr skulle ha pratat, men han har skrikit sönder rösten. Istället blir första talaren årets västerbottning, Marie Persson, grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Tärnaby. Hon lever på sydsamiskt område. Sedan tre år tillbaka har hon kämpat för sina förfäders mark och för hela Umeälven. Först ropade hon ut i tystnaden. Nu står vi alla här.
Nickel Mountain, bolaget som vill exploatera i Tärnaby, har även projekt i Angola och Kongo, berättar hon.
– Vi bygger broar i solidaritet med gruvgrupper från andra delar av världen, säger hon och det blir hurrarop och applåder, innan hon fortsätter:
– Sverige är en gruvnation och används som en förebild av den globala gruvindustrin. Problemet är att Sverige har en kolonial minerallagstiftning som härstammar från 1600-talet. Den är oerhört stark, den pekar med hela handen. Här har varken miljö eller urfolk något att sätta emot.
Vi får veta att regeringen har satt upp som mål att Sverige ska ha 47 aktiva gruvor år 2030. Idag har vi 16. Vi får också veta att de stora bolagen inte har några krav på sig att lämna kvar något bestående, varken hos staten eller i lokalsamhällena. Mineralavgiften till staten ligger på en halv promille:
– Dagens mineralpolitik domineras av ett kortsiktigt tänkande och bortser även från internationella konventioner om urfolks rättigheter. Idag demonstrerar vi mot Sveriges oansvarliga mineralpolitik. Gruvnationen Sverige spelar ett högt spel på bekostnad av hälsa, miljö, urfolk, långsiktigt hållbara livsmiljöer och våra kommande generationer. Sverige måste börja ta ansvar och agera förebild i denna tid av ökande mineraljakt.
Det ger glädjerysningar att stå i den jublande folkmassan.

– Det är fullkomligt sanslöst att stå här inför alla dessa engagerade människor, man blir alldeles knäsvag, säger Tor Lundberg Tuorda, från Urbergsgruppen Jokkmokk. Han menar att Sveriges mineralpolitik omvandlats till en helig skrift för staten, regeringen och det utländska kapitalet. En skrift som innebär att ett antal riskkapitalister ska tjäna så mycket pengar som möjligt, på så kort tid som möjligt.
I Jokkmokk prospekterar det brittiskägda Beowulf Minings dotterbolag Jokkmokk Iron Mines. Tor Lundberg Tuorda menar att kommunpamparna i sina drömmar ser företaget som ett nytt Vattenfall. Men:
– Alla ingrepp sker på bekostnad av vår natur, vår kultur, kommande generationer och befintliga arbetstillfällen inom renskötsel, köttförädling och turism. Det förstör också Jokkmokks prägel som natur- och kulturkommun med Sarek-Padjelanta, världsarvet Lapponia och en stor och dynamisk samisk befolkning.
Också Tor Lundberg Tuorda kopplar ihop mineralpolitiken med kolonialpolitiken. Människor, djur och natur förväntas maka på sig när exploateringarna ska fram:
– Det är respektlöst. Nya gruvor ger ingen ljus framtid. Inte vid Vättern, inte på Gotland, inte vid Kebnekaise, inte vid Tärnaby eller Jokkmokk. Nya gruvor ger skitigt vatten och skitig luft. Förstörda ekosystem och en utslagen rennäring. Eftersom vi tror på framtiden kräver vi att regeringen reviderar sin mineralpolitik och avslutar sitt koloniala kapitel i Sveriges historia. Tack.

Folkmusikgruppen Gålmuk (betyder ”Tre tillsammans” på lulesamiska) kliver upp på scen. Kvinnan i gruppen kommer från Jåhkågasska sameby, Jokkmokk. En sameby som hon menar kommer att utplånas om gruvorna blir verklighet.
De börjar med att spela Annas visa som en av männen skrev på 70-talet. En visa som är lika högaktuell idag: ”våran fjällvärld försvinner, blir de arbetslösa färre om våra älvar inte mera rinner…” Sedan får vi den bästa sången av dem alla, den som bandet Norrlåtar gjort alldeles oförglömlig: Ko över Sarek. Den som gör att det inte går att stå still och hålla tyst. Men de har ändrat lite i texten: ”Vår värld trasas sönder av malmproduktion, kortsynt taktik och gruvexpansion. Det gagnar ingen med en utarmad jord, när vi behöver mat på våra bord.”
Många sjunger med. Det är ljuvligt. Det är som om vi alla transporterats till en annan tid. Innan den under det tidiga 80-talet blossande miljörörelsen sögs upp av ett nytt parti och protesterna tystnade. Nu är tystnaden bruten. Ojnareupproret såg till att det skedde, fullt ut.

Sametingets ordförande, Stefan Mikaelsson, har blå naglar dagen till ära och han vänder sig mot Kanadas ambassad som ligger alldeles bakom våra ryggar, menar att det kanske ekar i Kanada det vi säger här idag.
– En annan värld är möjlig, säger han med betoning på varje ord och folket bifaller.
Han talar om vikten av att inte förstöra möjligheterna för den lokala matproduktionen, i ljuset av klimatförändringarna och den globala uppvärmningen. Menar att effekterna av exploateringen ackumuleras. Vattenkvaliteten sjunker och produktionen av marknära ozon triggas igång, något som påverkar den process som gör det möjligt för oss människor att leva, nämligen fotosyntesen:
– Idag håller Sverige på att avhända sig produktion av mat, i tron att man kan importera det som fattas, säger han med emfas och menar att det är i strid med FN:s första millenniemål: utrotande av extrem hunger och fattigdom:
– En ökad fragmentarisering och en förstärkt rörlighet av varor, tjänster och kapital, kommer att förstöra våra förutsättningar som kultur, och grunden för det samiska folket.
Stefan Mikaelsson avslutar med att citera en bit av Paulus Utsis dikt Så länge vi har marker, sedan ropar han:
– Det är vi som är folket, Vad ska vi göra?!
Och folket svarar med hög röst: ”Stoppa gruvorna!”
– Jag hör inte, vad ska vi göra?!
”STOPPA GRUVORNA!”
– När?!
”NU!”

Vättern är inte bara en av Sveriges största sjöar, den är också en av våra absolut viktigaste dricksvattentäkter. Nu är den hotad. Johan Elwing från nätverket Rädda Vättern berättar om den gruva som planeras en och en halv kilometer från sjöns strand. Men det är inte nog med det. Johan Elwing kan tala om att det har getts så kallat undersökningstillstånd för att borra efter skiffergas, inte vid, utan i själva Vättern. 1 600 hektar.
Folket buar högljutt. Med mycket känsla i rösten fortsätter Johan Elwing:
– Tills för ett år sedan trodde jag att jag levde i en demokrati. I en demokrati är det en rättighet för människor att ta ansvar för sin miljö. Den rättigheten raderas av den svenska minerallagen.
Applåder. Instämmande.

– I en demokrati fungerar samrådsprocesser som en konkret möjlighet för människor att påverka landskapets utformning. Den konkreta möjligheten existerar inte i den svenska minerallagen, fortsätter han och buropen haglar igen.
– I en demokrati kan människor ha tillit till att de som förstör miljön lagfars och straffas. Den tilliten krossas av den svenska minerallagen. I en demokrati är den som tar någonting från det gemensamma, skyldig att betala för sig. Den skyldigheten upphävs av den svenska minerallagen. Ingen annan lag i Sverige ger några få så stort inflytande, kopplat till så lite ansvar, och så få skyldigheter, som den svenska minerallagen ger gruvbolagen. Den svenska minerallagen är en skamfläck på demokratin och måste grundligt göras om om den ska vara trovärdig inför det svenska folket.
Alla håller med.

Från Ung Minoritet, som har träff i dagarna, kommer Helena Partapuoli från Sametingets Ungdomsråd, och Dennis Barvsten från Sverigefinska Ungdomsförbundet. De tror inte på de ord om ”respekt, samverkan och hållbarhet” som näringsminister Annie Lööf yttrade vid presenteringen av den nya mineralstrategin. De hörde istället mer på de ord hon upprepade många gånger: ”investeringar och efterfrågan”.
– Regeringens hunger efter pengar och ambition att vara Europas största gruvland, har gått för långt. Med denna mineralstrategi kommer vår regering att gräva djupa sår i marken, som inte kommer att läka, säger Helena Partapuoli som vill se en framtid för rennäringen men just nu bara ser ett gruvhål, en ständig oro och press för de samiska ungdomarna:
– Många har idag psykiska problem och desperationen ökar. Vi har förlorat vänner och släktingar på grund av detta. Det är därför vi är här. Denna respektlösa mineralpolitik är ohållbar.
Rösten bryts lite mot slutet och applåderna är starka.
– Gruvboomen påverkar inte bara samerna, den påverkar oss alla. Därför är jag extremt glad att alla de nationella minoriteternas ungdomsförbund står samlade här idag tillsammans, säger Dennis Barvsten och tillägger på finska: ”Regeringen nu är det nog!”:
– Sluta välja den kortsiktiga lösningen. Sluta tänk på vilka resurser vi kan utnyttja för stunden, och vilken ekonomisk avkastning det ger oss. Vi måste tänka långsiktigt. När naturresurserna är slut och gruvorna flyttar vidare, lämnas ett trasigt landskap och ekosystem kvar.

Lovisa Negga ger oss musik som gör glad. Innan hon kliver av scenen säger hon: ”Kom ihåg: våga säga emot. Var stolta och starka. Det är vi som har makten”. Sedan får vi en hälsning från lokala grupper i norra Grekland, där vanliga grekiska medborgare motsätter sig gruvbolagens och den grekiska regeringens planer på att utvinna guld, utan en tanke på naturkänsliga områden och de människor som drabbas. Hälsningen framförs av Andreas Boukas, från Grekiskt Kulturcentrum:
– I Grekland har vi idag sjukhus som inte fungerar, orimliga och skyhöga skatter, förnedrande löner, upphörande av allmänna villkor för anställningar, barn som svimmar av hunger i skolan, fattigdom, arbetslöshet, självmord, och värst av allt: fingret som pekar mot oss, och anklagar oss, vanliga greker, för att vara ansvariga för krisen. Ingen politiker och ingen av de verkligt skyldiga bestraffas. Allt detta skulle vi kanske kunna klara av om de lämnade våra hus ifred, vårt vatten och vår luft. Men nej, de vill att vi ska berövas även dessa.
Brevskrivarna menar att det är ett hån att beskattning av ett hundratal gruvarbetartjänster skulle få landets ekonomi på fötter. Men just det argumentet används för att legitimera att norra Grekland ska bli ett eldorado för gruvbolagen. Sverige och Finland ges som exempel att följa när det gäller mineralpolitiken:
– De döljer olyckan i Finland, de döljer denna demonstration. De kastar och förstör vår historia, våra monument, vårt jordbruk, boskap, fiske, biodling, turism, och andra relaterade utvecklingsalternativ. De kastar bort våra egna livsval, våra hem, vår luft, vårt vatten, vår jord, vårt hav.
Lagar, föreskrifter och mänskliga rättigheter ignoreras:
– Fattigdomen och misären skulle vi troligen klara av. Men inte allt detta. Detta är utförsäljningen av våra själar och det kommer vi aldrig att tåla. Vi kämpar med alla medel, juridiska, aktivistiska, politiska.
Men medierna går ofta storbolagens ärenden och folket behandlas som brottslingar. De besprutas med kemikalier och beskjuts med gummikulor, arresteras på falska anklagelser. Genom skrämseltaktik försöker regeringen övervinna motståndet:
– Detta kommer inte att hända. Vi har inget annat val. Vi kommer att kämpa för att guldgrävarna ska ge sig av, vi kommer inte att tillåta att de ska förstöra våra barns framtid. Lycka till med er kamp, och kom ihåg att solidaritet mellan folken är något otroligt omstörtande.

Carmen Blanco Valer, Urbergsgruppen, vill påminna om de urfolk och lokalbefolkningar som runtom i världen utsätts för att deras vatten, mark och kroppar förgiftas av gruvor:
– Bara i mitt hemland Peru, är det cirka 3 000 urfolksbyar som drabbas. Under mer än 500 år har industrialism och välfärd skett på bekostnad av människoliv och miljö, särskilt i den koloniserade delen av världen. Idag drabbar den intensifierade mineral- och råvarujakten även här. Men de som drabbas är inte passiva offer. Så gott som överallt i världen där gruvnäringen hotar, vatten, mark och liv, finns det folk som kämpar till vattnets, livets och Moder Jords försvar, precis som vi gör här idag.
Det jublas och Carmen Blanco Valer fortsätter:
– Därför är vi globalrättviseaktivister här idag. För att förmedla lite av kampenergin som finns i Syd till våra samiska systrar och bröder, och till alla andra gruvhotade samhällen i Sverige.
Applåder, applåder, applåder.
– Vi gör det med våra slagord, med våra banderoller, med våra dräkter som har motstått och levt vidare, men inte minst med Carta Gaia, säger hon och håller upp en symbol som Urbergsgruppen skickat runt till olika platser i Ecuador som gjort motstånd mot gruvor och oljebolag. Symbolen är laddad med positiv energi och ska stärka kampen, menar hon.
– Moder Jord är odelbar och utan gränser. Därför bör kampen till hennes försvar och gruvmotståndet byggas över nationsgränserna. Den globala girighetens framfart, kräver globalt motstånd!
”JAAAA!”
– Ja till livet! Nej till gruvor!

Lisa Wanneby är också en del av Urbergsgruppen, men hon är även en stolt Ojnarekämpe. När hon säger det bryter jublet ut igen.
– Jag är en liten del av en lång kedja. Här i publiken finns trädkramare, trädklättrare, aktivister, lammbönder… alla möjliga från Gotland som är här idag! Det är helt fantastiskt! Ojnareskogen, ropar hon och möts av ännu mera jubel. Ojnareskogen har etsat sig fast inombords på många, många.
– Det jag vill ha sagt idag är: inte ett träd till ska falla i Ojnareskogen. Låt Ojnareskogen bli den nationalpark som var tänkt, skydda sjön Bästeträsk! säger hon och efter en tredje omgång rejält jubel förklarar hon att mineralstrategin, som inte har antagits av riksdagen, bara är en chimär och en dimridå där begrepp som ”hållbarhet”, ”samklang med natur” och ”öppenhet” kidnappas:
– När man menar, och nu citerar jag mineralstrategin rakt av: Sverige är idag EU:s ledande gruv- och mineralnation, och en del av målet med Sveriges mineralstrategi är att den positionen ska förstärkas.
Hon säger att det är dags för regeringen att förstå att vi som är här idag har begripit att det är frågan om kortsiktiga vinster, tillfälliga arbeten, en obefintlig äganderätt, utvinning och prospektering i skyddsvärda områden – med risk för mark och vatten, och undanträngning av urfolk och gröna näringar.
– Vi är här för att vi säger nej, vi accepterar inte detta förfarande. Vi behöver en förstärkt miljöbalk, och en förstärkt minerallag, för fast mark och rent vatten, och för kommande generationers välfärd. Ojnareskogen!

Mirja Palo från Arvidsjaur tycker att vi borde gräva i vårt koloniala arv istället för att gräva upp marken. Hon sjunger Allan Edwalls När små fåglar dör. Solen fortsätter att skina och folket fortsätter att vibrera av kamplust på Sergels torg när Diana Fernlund från nätverket Nej till uranbrytning i Storsjöbygden, Jämtland, kliver fram på scen:
– Atomer för fred hette det för ungefär femtio år sedan. Då skulle det aldrig bli några krig. Det var uppehåll i tre år och sen har de bara krigat hela tiden. Avveckla vapenindustrin, då behövs inga nya gruvor. Det finns material att återvinna som räcker till de verktyg som vi behöver för att odla jorden. Att förgifta de bästa jordbruksmarkerna med skifferutvinning, gasutvinning genom fracking, spridning av radioaktiva partiklar och avfall i miljön löser inga klimatproblem, men det hotar vårt DNA och jordens beboelighet.
Hon säger att det som händer nu i Talvivaara i Finland, där stora mängder gifter läckt ut i vattendrag och marker, inte är någon olycka utan en följd av modern företagskultur, lean production: spara pengar. Hon avslutar med att be beslutsfattarna att freda alunskiffern.

Från Nätverket för samhället kommer Therese Johansson som kopplar samman den internationella gruvnäringen med dagens andra stora demonstration, den mot REVA:
– Det är ett faktum att en biprodukt av den internationella gruvnäringen är flyktingar, hemlösa, jordlösa, skyddslösa, rotlösa. Minst en miljon människor tvingas varje år lämna sina hem på grund av gruvbrotten. Många av dessa tillhör urbefolkningar som har levt i områdena i många generationer, och har starka band till marken man lever på, och av.
En av anledningarna är miljöförstöring menar hon och förklarar att det för varje utvunnet ton av sällsynta jordartsmetaller, produceras 2 000 ton avfallsprodukter, varav en stor del är miljögiftiga. Ofta dumpas avfallet i känsliga naturmarker. Resultatet: jorderosion, förgiftade vattendrag och förstörda naturområden. En annan anledning: våld. Gruvområdena militariseras.
– Vi får inte vara naiva, för även om våra liv inte hotas, nu, så hotas vår livsmiljö om vi inte skärper miljöbalken och skyddet för vår befolkning omedelbart, säger hon och kallar den pumpanordningslösning som Nordkalk lovat gotlänningarna om det planerade brottet i Ojnareskogen skulle sänka grundvattennivån och sabotera tillrinningen till sjön Bästeträsk, för en Kalle Anka-lösning. Hon tar också upp det kanadensiska bolag som nyligen smet från att betala ersättning för uteblivna inkomster till samerna i ett område där de prospekterat.

”FAST MARK! RENT VATTEN!”, ropar vi igen och sedan blir det musik med Peruaner i Sverige. Musik för Cajamarca:
– Folken i Latinamerika lider på samma sätt som samerna. Den liberala globaliseringen attackerar våra byar. Vi gör motstånd genom att vi globaliserar vår kamp!
Applåder och glädjetjut.
”Öst till väst! Syd till nord! Enade här för att skydda vår jord!”, får Alva Snis Sigtryggsson oss alla att ropa innan det är dags för Karl-Gunnar Karlsson, från nätverket Nej till uran i Nianforsen, som menar att det bara finns en nation som har vekare gruvlagstifning än Sverige. Namibia.
– Vi har kommit hit, jag och min sambo, därför att vi vill förmedla kampvilja, hos oss finns inte längre ett enda undersökningstillstånd!
Det hurras det för innan han fortsätter:
– Men, det finns inget farligare än en uttråkad, sovande riskkapitalist. Det är jordens farligaste djur. Det är en ohygglig animal. Vem har utsatts för övergreppen? Bushmän i Namibia, i Kalahari, aboriginer i Australien, hela indianstammar i Kanada, Latinamerika, och Grekland. Vårt absolut farligaste vapen som vi kan resa mot de här människorna som hotar oss, det är kunskap. Kunskap är makt!
Folkmassan instämmer absolut.
I Nianforsen överklagade de allting, fast de inte fick, och till slut gav bolaget upp. ”Vi kräver en ren jord”, ropar han på spanska och på svenska och folket strålar.

Så är det dags för dagens sista talare. Det är den samiska norrbottensmästaren i spoken word, Mimi Märak:
– Jag vill börja med att tacka alla fantastiska människor för att ni är här, fy fan vad grymma ni är, applåd till er!
Hon har skrivit en dikt mot gruvan. Den är hur bra som helst. Den sätter sig i blodomloppet. Om galen gruvpolitik och förtryckartaktik. Om att strypa en minoritet. Om alla dem som är de lokalbefolkningar gruvbolagsstyrelserna inte ens bryr sig om att ta reda på om vi finns. Men vi finns: ”Vi som slåss för vårat arv, för att statens lathet och slarv kommer tillåta en gruva som ruvar på så mycket död att ingen jävla Greenpeaceglöd kommer hjälpa oss i efterhand.”
Innerliga applåder till Mimi Märak och så avslutar Alva Snis Sigtryggsson:
– Det här är bara början! Och vi kan alltid vara trygga med att vi har SÅ rätt, oavsett vad som händer, och vi ska fortsätta kämpa, från och med idag, på våra håll, men också tillsammans, mot den här minerallagen, och mot den här gruvboomen. Tack så jättemycket!
Tor Lundberg skyndar sig att kliva fram innan alla börjar bryta upp:
– Största tacket måste gå till våra fantastiska hjältar, Fältbiologerna, som har gjort detta möjligt. Utan de här ungdomarna så hade vi aldrig kommit nånstans!
Och jublet bryter ut igen. Och plötsligt står en kör och sjunger en gruvmotståndsversion av Någonstans i Sverige. Och kvällssolen är i ögonen och ingen vill riktigt bryta upp.

Någon dag senare och många lokaltidningar har rapporterat om demonstrationen. Men i riksmedia är det förhållandevis tyst. Märkligt och mycket synd, med tanke på att en ny miljörörelse håller på att få rejält med luft under vingarna. Med tanke på att den tusenhövdade demonstrationen i Stockholm kanske till och med var ett märke, en första aning om en ny tid av protest och folklig samordning.

Text och foto:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Till sosseledningen: byt fokus nu!

Dem vi skyldiga äro

Ojnareaktivist inför rätta

Ojnare: på kort eller lång sikt?

När kakan är äten är den borta

Ojnarerörelsen fortsätter

Gruvmotståndets röster möttes i Stockholm: “Slaget ska inte gå förlorat”

Vad sker i Cajamarca?

Bädda inte för miljökatastrofer

Gruvboomen: Fritt fram för utarmning!

HD ger andrum för Ojnareskogen

Budkavlen från Ojnareskogen till Kebnekaise: ”Tillsammans är vi starka”

Möte om Ojnareskogen i Visby: ”Misshandlad natur slår tillbaka”

Efter Högsta Domstolens beslut: Oklart läge för Ojnareskogen

Grundvattnets liv och Högsta Domstolens ord

Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

, , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.