”Pingvinernas revolution” växer Chiles studenter i jätteprotester

22 april 2013

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

De var 150 000 i Santiago de Chile den 11 april. Studenter, gymnasieelever, föräldrar, lärare. Chilenska LO stöder studentrörelsen, och gruvarbetarna gick i egen kolonn i tåget. Slut med vinsterna i skolorna, utbildningen måste vara en rättighet för alla, gratis och av god kvalitet är kraven. Det är val i Chile i år och högerregeringen är djupt misskrediterad – utmaningarna för vänstern är många, skriver Alex Fuentes från Santiago de Chile.

Studentprotesterna i Chile har pågått i flera år. Förklaringen står att finna i utbildningens bedrövliga tillstånd, det vill säga det som Pinochetdiktaturen lämnade efter sig när diktatorn tvingades göra sorti 1991. Chile styrs idag av en högerregering som hävdar att utbildning är en handelsvara; skolpolitiken styrs efter denna devis. Föräldrarna tvingas skuldsätta sig när de försöker ge sina barn något så elementärt som rätten till utbildning. Med förevändningen att födelsetalen minskar lägger man nu ner kommunala skolor och avskedar lärare medan privata skolor växer upp som svampar ur marken. Det är nyliberalismen när den tillämpas i utbildningen.

Även universitetsvärlden drabbas hårt. Universidad del Mar (ett privat universitet) håller till exempel på att läggas ner och tusental universitetsstudenter står inför en minst sagt oviss framtid, medan olika privata universitet fortsätter att drivas med vinst på bekostnad av studenterna och deras familjer. Officiellt heter det att universiteten inte får drivas med vinst, men det är precis vad som skett, och i dagarna har utbildningsminister Bayer ställts till svars i ett parlamentariskt konstitutionsutskott för att han ljugit om detta.

Universitetens ledningar får statliga medel, skolpeng som i Sverige, men fifflar sedan med pengarna för att alstra enorma vinster. När detta bedrägeri avslöjades 2004 ignorerades det av dåvarande regeringen, och strax därefter startade studenterna en långvarig och massiv protest som kom att kallas ”Pingvinernas revolution” (gymnasieelevernas uniform har en färg och form som för tankarna till pingviner). Oavsett regeringarnas politiska kulör har privatiseringen av utbildningen, ett arv från diktaturens tid, administrerats av dessa regeringar  och lett till förödande konsekvenser för studerande som inte har välbeställda föräldrar. Studenterna har bekämpat privatiseringen av skolväsendet genom mängder av massiva protester vilka fått allmänhetens stöd – 80 procent stöder studenternas kamp. Och på den vägen är det.

Sedan de nya stora studentprotesterna började 2011 har utbildningsministrarna avlöst varandra. Jag befinner mig i Santiago och studenterna har manat till en ny protestmarsch onsdag 11 april. Protesten går under parollen ”Skolministrarna går men vinsten finns kvar”. Det är universitetens och gymnasiets liksom lärarnas fackliga organisationer som manat till denna massiva protest. Tusentals och åter tusentals sluter upp i huvudstaden Santiago liksom i andra städer runt om i landet.
Den legendariska musikgruppen Inti-llimani sade några dagar före demonstrationen det som majoriteten i Chile tycker om saken: ”Vi skulle kunna säga att denna torsdag 11 april kommer studenterna att demonstrera, men i själva verket kommer vi alla att demonstrera. Det är det som är viktigt eftersom deras krav är rättmätiga, kanske det mest rättmätiga av alla och vi är alla med dem … de ska veta att de inte är ensamma.”

Från olika håll i Santiago kommer folk, framförallt ungdomar, och sammanstrålar på väg mot Plaza Italia som bokstavligen utgör den geografiska gränsen mellan de rika och den övriga befolkningen i huvudstaden. Därifrån påbörjar vi en marsch genom huvudavenyn Bernardo O’Higgins. Det är utan tvivel en jättedemonstration, många säger att man aldrig tidigare sett en sådan på landets gator.
Studenter och lärare hävdar att utbildningen måste vara en rättighet för alla, inte bara för ett fåtal, och kräver därför att utbildningen ska vara gratis och av god kvalitet. Studentledaren vid Universidad Catolica riktar sin kritik mot regeringen: ”Regeringens åtgärder är huvudvärkstabletter med vilka man försöker återuppliva en döende” och tillägger: ”I år är det avgörande att förankra studentrörelsens krav, där lärare, studerande och föräldrar marscherar tillsammans för att säga att den sociala rörelsen för gratis utbildning inte kommer att gå med på regeringens ytliga åtgärder.” Andres Fielbaum, studentledare vid Universidad de Chile, säger å sin sida: ”Vi fortsätter att demonstrera och mobilisera tills vi uppnår vårt mål.”

”Det ska bli slut med manin att göra vinst!”, ”Pinochets utbildning ska falla!”, ”Vi vill ha gratis utbildning, vi kämpar för vad som är folkets behov!”, ”Ockupera gatorna igen, den chilenska utbildningen är inte till salu!” Talkörerna är många och en livlig folkmassa skanderar dessa oupphörligen. Den breda avenyn är fylld till bristningsgränsen. Den folkliga stämningen går inte att ta miste på. Demonstrationen som sådan är definitivt inte partiernas utan studenternas; de ungas protestmarsch. Demonstrationståget stannar upp hela tiden, det är för många människor och det är svårt att röra sig framåt helt enkelt.

Det jag är med om just nu påminner mig om folkmassan i Göteborg i samband med toppmötet 2001 då 15 000 gick ut för att protestera mot Bush, men nu i Chile är demonstrationen minst tio gånger större. Det är den största manifestationen hittills i år. Det finns här en folklig mobilisering med en enorm politisk sprängkraft. ”Ett annat Chile är möjligt”, läser jag på ett plakat. Det är sant, det är fullständigt möjligt. Bland demonstranterna förekommer mängder av uttryck för en kompakt kritik mot högerregeringen, men också för en klassmässig inriktning som pekar framåt.
Studenterna är helt emot högerns politik men är samtidigt djupt skeptiska till den proborgerliga socialdemokratin som har före detta president Bachelet som galjonsfigur. ”Vi är många, skitmånga – arbetare och studenter förenade i kampen!”, ”Vad folket behöver är gratis utbildning, folket är trött på statens lagar”.

Folkmassan rör sig sakta framåt genom den långa Bernardo O’Higgins-avenyn. Vi har gått drygt en timma och halva vägen är fortfarande kvar. Banderoller, talkörer, kamp och massiv glädje överallt. Vi närmar oss Santiagos centrum, men det är en bra bit kvar. Stora delar av Santiagos gator är avstängda och trafiken är omdirigerad. Polisen håller sig på avstånd. I detta folkhav går det inte att provocera fram oroligheter.
Har nu gått i ungefär två timmar och talkörerna är bedövande. Jag är inte van vid denna typ av mäktiga manifestationer – det är omvälvande. Demonstrationståget når fram till slut, efter drygt två timmar. När demonstrationen upplöstes marscherade fortfarande folk på Bernardo O’Higgins-avenyn. Strax därefter får vi genom media veta att vi var 150 000, bara i Santiago. Det är utan tvekan en magnifik folklig manifestation. En varning till den politiska härskande klassen och alla som vill göra vinst på elevernas och studenternas bekostnad.

Studenternas protest sker i ett sammanhang av arbetarprotester. 30 000 hamnarbetare genomförde nyligen en ”vild strejk” under en vecka för rätten till en halvtimmes lunch, något som borde vara en självklarhet. I och med privatiseringarna som drabbat landet – från diktaturens tid tills nu – har den arbetande befolkningen utsugits maximalt. Men de arbetande har uppenbarligen börjat få nog och säger nu ifrån.
Hamnarbetarnas strejk segrade och var inspirerande. För ett par dagar sedan gick 24 000 gruvarbetare i strejk och förde fram egna krav, bland annat för ett förstatligande av kopparindustrin och för att avskaffa det nuvarande pensionssystemet som i mycket liknar systemet som finns i Sverige. Chiles ideologer och även Sebastian Piñera, landets president, har beklagat att dessa arbetarprotester är manifestationer av ”politisk karaktär” som skadar Chiles anseende utomlands.

Men vad är i så fall 150 000 beslutsamma protesterande människor mot regeringens förda politik på Santiagos gator i april om inte en kraftig politisk intensifiering av en folklig ungdomsradikalisering som sätter tydliga spår i det politiska klimatet?
Rodrigo Pinochet, högerkandidat till parlamentet och sonson till före detta chilenske diktatorn Pinochet, angav tonen när han kritiserade den inflytelserika studentdemonstrationen: ”Tusentals dåligt klädda snorungar ska inte fastställa landets utbildningspolitik.” Den förhållandevis unge Pinochet må tycka vad han vill, men det är precis vad studenterna gör just nu – de påverkar landets politiska utveckling och övriga måste förhålla sig till detta faktum, vare sig man vill eller inte.

Studentrörelsen har vuxit sig stark under den senaste tiden och fått ett brett stöd från CUT (chilenska LO) och allmänheten. Ett konkret uttryck för detta stöd var gruvarbetarnas egen kolonn i studenternas framgångsrika demonstration den 11 april i Santiago. Det blir allt tydligare, studenter och arbetare i en gemensam kamp för en förändring som i grunden måste betraktas som en politisk vägledning. Det är allmänna val i Chile detta år och högerregeringen är djupt misskrediterad – utmaningarna för vänstern är många.

Alex Fuentes

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.