Vad kommer efter Chávez?

17 mars 2013

Fokus, Förstasidan

Ny tid väntar i Venezuela, och den börjar med en valkampanj.  Nicolás Maduro, Chávez kandidat, har goda chanser att  vinna det valet. Men vad händer sen? ”Vi är alla Chávez” ropade många de senaste veckorna  i Venezuela. På sätt och vis har de rätt, skriver  Rolf Bergkvist. Det behövs inte bara en, utan  många Chávez, det behövs ett valt och avsättbart  politiskt ledarskap, om historien på allvar ska  ändras till förmån för de fattiga och maktlösa.

Hugo Chávez historiska betydelse för miljoner människor runt om i världen är svår att överskatta. Enbart i USA handlar det om närmare två miljoner familjer som fått gratis eldningsolja från Venezuelas statliga oljebolag, för att hålla sina bostäder varma under den kalla årstiden.
Men vid sidan av de omfattande sociala reformerna som minskat den extrema fattigdomen i Venezuela från 11,36 procent 2001 till 6,97 procent 2011, samt ökat medellivslängden från 74,5 år till 79,5 år, så är det framförallt hans demokratiska initiativ, som öppnat för maktlösa människor att själva organisera sig och börja ta politiska beslut, som gjorde honom så föraktad och hatad bland borgerlighetens politiker och deras följsamma journalister. Så vad kommer nu att hända då han inte längre finns bland oss?

Hugo Chávez död innebär att en ny period öppnas i Venezuela. Den nya perioden inleds med en valkampanj. En ny president ska väljas. Nicolás Maduro, som Chávez själv utnämnt till sin efterträdare, kommer att kandidera mot den borgerliga, nyliberala Henrique Capriles. Sannolikt kommer Maduro att vinna det valet och bli folkvald president.
Det som talar för Maduros seger är att miljoner fattiga människor, med rätta, uppfattar det hot mot de sociala rättvisereformerna, som Capriles faktiskt står för. För att försvara dessa reformer kommer de att lägga sin röst på Maduro, även om han bara kan beskrivas som en blek skugga jämfört med Chávez.

Till detta ska läggas den politiska demoraliseringen på den borgerliga kanten efter förra årets valnederlag. Först den klara segern för Chávez i presidentvalet i början av oktober med 55 procent av rösterna. Sedan den kanske än tydligare segern för PSUV, det socialistparti som Chávez skapade, i de regionala valen i december.
PSUV:s kandidater inte bara behöll de delstater där de regerat tidigare. De vann dessutom i ytterligare fyra delstater där den borgerliga oppositionen regerat. Totalt segrade PSUV i 20 av 23 delstater och vann 186 av 237 platser i delstaternas parlamentariska råd, mot 51 för den borgerliga oppositionen.

Men en nödvändig – och trolig – seger för Maduro den 14 april är bara inledningen på den nya perioden. Det blir en period som kommer att karaktäriseras av osäkerhet och politiska kriser, som kan komma att hota en fortsatt revolutionär process och öka möjligheterna för den internationella borgarklassen och deras allierade att återta den politiska makten i Venezuela.
Redan under den gångna höstens valkampanjer var det uppenbart att det ”nya” borgerliga ledarskapet med Capriles som frontfigur lyckats mobilisera sin sociala bas av över- och medelklass, och en mindre del av den fattiga befolkningen. Jämfört med presidentvalet 2006 fick Chávez 700 000 fler röster, medan den borgerliga oppositionen ökade sitt röstetal med 2,2 miljoner röster.

I delstatsvalen var resultaten lite mer komplexa. I de delstater där PSUV sedan tidigare haft guvernörsposten minskade faktiskt partiet sitt röstetal. Att partiet ändå vann berodde på att den borgerliga kandidatens röstetal minskade mycket mer. Men med fyra viktiga undantag: i de delstater där borgarna styrt, och som PSUV nu vann, ökade partiet relativt kraftigt sitt röstetal. Det folkliga missnöjet med de borgerliga guvernörerna ledde till ökad uppslutning för PSUVs kandidater.

På kort sikt saknar den borgerliga, nyliberala, pro-imperialistiska oppositionen det stöd som gör det möjligt att avsätta den nuvarande regeringen på lagligt sätt. Snarare siktar de in sig på att vinna valet 2018.
Samtidigt återspeglar valsiffrorna de problem som revolutionen står inför. Det sociala missnöjet, som borgarna försöker fånga upp, har sin grund i de reella problem som blir en följd av det existerande kapitalistiska systemet, den kvarlevande borgerliga statsapparaten och ett bromsande byråkratiskt skikt av funktionärer inom PSUV, som ser mer till att berika sig själva än att utveckla den revolution som inletts.

Ett av de viktiga skälen till att många av Chávez sympatisörer valde att röstskolka i delstatsvalen var missnöje med PSUVs kandidater och det odemokratiska sätt de utsågs på. Istället för att partiets basmedlemmar fick möjlighet att själva välja kandidaterna utsågs de uppifrån av partiledningen. Ibland av Chávez själv.
Om de reella problemen ska lösas kommer det att krävas en radikalisering av PSUV:s politik. En kraftig utvidgning av den direkta demokratin, som påbörjats med kommunala råd i bostadsområdena, ett förstatligande av hela finanssystemet med någon form av demokratisk kontroll (istället för återkommande devalveringar som slår mot den fattiga befolkningens levnadsstandard), utveckling av arbetarkontrollen över produktionen och en utökad demokrati inom de egna organisationerna för att bekämpa byråkratin, är bara några av de omedelbara nödvändiga åtgärderna.

Ett av de populäraste slagorden under den senaste veckans massiva minnesstunder i Venezuela har varit ”Vi är alla Chávez”. I det ligger en del klokskap. För att bestående ändra historien till förmån för fattiga och maktlösa människor behövs inte bara en Hugo Chávez – hur outtröttlig och dynamisk han än var – det behövs många Hugo Chávez!
Det behövs ett valt och avsättbart gemensamt politiskt ledarskap med sina rötter i de sociala folkrörelserna och i kampen för en rättvis värld. Om inte ett sådant kollektivt revolutionärt ledarskap kan fylla upp tomrummet efter Hugo Chávez i den osäkra period som nu öppnats, kommer de sociala reformerna på sikt att rivas upp av nya borgerliga politiker.

Rolf Bergkvist

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.