Som ett yxhugg rakt in i systemet

09 mars 2013

Förstasidan, Kultur, Teater

Det är ju inte som att det inte kokar. I Europa. Kokar av utledhet på den fadda soppan som nyliberalismen kokat ihop på en kapitalism som leker med fiktiva pengar och drar undan matta, levebröd och allt för tusentals människor, för att inte säga miljontals. En liten omplacering på börsen bara. Men försmäkta inte. På Teater Galeasen i Stockholm går det just nu att få utlopp för eventuell ilska som bubblar inom. Där spelas TRUST.

Klockan är snart fyra och isen på gångvägen längs med vattnet på Skeppsholmen är hal på det där specifikt vårliga sättet. Söndagseftermiddag. Teater Galeasens foajé är full. Snart ropas vi in, vi är välkomna, spelet kan börja.
Det är TV-apparater med myrornas krig. Det är ensamma skor och skor på fötter. Det är tre kvinnor. Tre röster. Tre ansamlingar av kraft. Det är ett ordflöde som forsar in i öronen, ironiserar, biter, fräser, ber, kräver, frågar.
Det är VINST och FÖRLUST. Både vad det gäller pengar och människor.
Kapitalets fluktuationer helt enkelt. Och vinstintresset som nästlar sig in i allt, precis allt. Hur marknaden, det ekonomiska tänkandet äter sig in också i synen på kärleksrelationer. Allt ska köpas och säljas och värderas.
Samtidigt talas det om tillit. Till en annan människa? Till systemet?
Utan tillit fungerar ingenting.
”Vi ska väl inte röra till allting nu, när vi har klarat det så här långt? Det är för komplicerat att ändra på allting nu”, mässar en av rösterna, och tillägger ”förlåt”. ”Vi var gifta i fjorton år, och så en dag var han bara borta”, säger en annan gnälligt. Det talas om ”minusmänniskor” och de ”finansiella systemens sammanbrott i high tech kapitalismen”. Vi översköljs av ord. Översköljs. Av ord. Och det poppas popcorn.

Det kanske låter en smula förvirrat. Och visst, absolut, tyske Falk Richters pjäs är en smula förvirrad, på ett glasklart sätt, om det nu är möjligt. Han får med nästan allt. Rösterna insinuerar, skriker rakt ut, kräks fram, kryper.
Står till exempel det rådande systemet inför ett sammanbrott eller är sammanbrotten cykliska för att systemet bygger på fiktiva värden? Det är frågan och på tv-skärmarna rasar byggnader samman och publiken skrattar på udda ställen och det fortsätter att forsa ord över oss.
FINANSIELL KRIS. SÖNDERFALLANDE SYSTEM.
Och om systemet kollapsar om fem år, ska vi då komma överens om ett nytt?
Världen är snedfördelad och vi som HAR, har förutom vatten och mat, även ”utbrändhetssyndrom och skilsmässoadvokater”.
Det kommer fram yxor. Det är inte mer än rätt. Hugg huvudet av både de misslyckade relationerna och det sönderfallande systemet.

Det dansas. Det sjungs. Bland annat ”bröderna, bröderna, bröderna Cartwright”. Det flörtas med publiken. Någon bedrar de andra totalt, men yrkar ändå på tillit eftersom ”utan tillit kan man inte leva”. Det storskrattas åt det från publikens sida. Åt bedragaren som ska bättra sig ”på måndag eftermiddag om tre veckor”. Som, förutom att ha varit otrogen å det grövsta, även har hyrt ut spårvagnen och sjukhuset och televerket.
Kärleksförbrukningen kopplas samman med utförsäljningen av välfärden.
Överhuvudtaget kopplas allting samman. Samma gråa förbrukningsgröt alltihop. Vinstmanin. Låtsaspengarna. Pensionsfonderna. Önskan att lyckas köpa sig bort från sig själv i hopp om att bli en annan, lyckligare, mer lyckad. Att skydda resurser. Fastsälla sitt värde.
”Statens förvandling till bank föregicks av förstatligandet av banken…”
Och ovanpå det: de yngre generationerna som behöver anställningsavtal och struktur men som bara värderas utifrån sina unga kroppar och sin förmåga att till exempel samtala om konst.
Och som extraextra på alltihop: stroboskopljuset som bländar tankarna som känns som att de virvlar i ett slags kosmiskt avlopp.

Men kanske att det i grund och botten är ganska bra? Eller kanske inte, för publiken skrattar åt påståendet. Liksom åt en ändlös golfbana som inte får användas eftersom värdet på den då skulle sjunka. Och åt rösten som säger att ”Jag kan ju inte köpa en Che Guevara t-shirt och springa runt på gatan varje gång jag blir förbannad…”

Pjäsen frågar en massa saker. Påstår en massa saker. Speglar paniken över det abstrakta i dagens ekonomi. Speglar rädslan i en relation som har gått i stå, i det stora, och det lilla, systemet och kärleken. Vilket som är minst och vilket som är störst är väl upp till var och en att bedöma efter förmåga och upplevelse.
”Vi var överhuvudtaget inte VI, vi var bara ett bråk om vad vi inte var.”
Och så Facebook och Match.com har förstört livet eftersom de flesta där är bättre än individen ifråga, som helt enkelt inte orkar göra reklam för sig längre, inte orkar presentera sig som produkt: ”Jag måste hela tiden vara originell och det är oerhört krävande”.
Droger, sex och översitteri. Allt får plats. Allt är med. Även konstaterandet: ”Jag vet inte vart jag ska gå härifrån?”
Inte är det så lätt att veta. Inte när det ser ur som det gör, både i det stora och det lilla, när vi på något sätt verkar ha kommit till vägs ände på så många plan och liksom inte har möjligheten att bara köra på i samma hjulspår, för att hjulspåren kommer att vara bortgrävda, eller kanske ha förvandlats till en oändlig golfbana som ingen får beträda och som kräver så mycket vatten att det inte finns något kvar att dricka. För någon.

Klockan är närmare sex när dörren slår igen bakom ryggen och den glatta isen tar vid. Änderna småpratar vid kajkanten och en lätt aning av dagens solljus dröjer sig ännu kvar som utblandade strimmor i skyn och en lätt känsla av tillförsikt i luften. En Finlandsfärja lägger ut.
Repliker från pjäsen ekar mellan hjärnbarkens innerväggar. Sammanbrott och återuppbyggande. Systemkollapser och relationskollapser.
TRUST alltså. Tillit.
Och ja, den där inbitna tilliten till att allt ska ordna sig till slut ändå, med systemet och vårt sätt att förhålla oss till varandra, den kanske inte är vad den har varit, men den verkar, glädjande nog, vara av segt virke och vägrar att försvinna helt, finns där som en andra puls, alldeles till vänster om och snett ovanför hjärtat.
Det måste ju också, någonstans vara på grund av detta sega virke, som samhällskritiken blossar upp i konsten och kulturen, fast utrymmet blir allt snävare, pengarna dras in; marknadsekonomins maskineri bestraffar dem som vill något annat.
Men, som bekant för de flesta, en pyspunka kan vara väldigt svår att laga.

Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.