Operation Iraqi Liberation – Kriget om Iraks olja

Foto: Michael Larson/U.S. Navy

Det är tio år sedan Irakkriget började, och även om det är  svårt att påstå att kriget skulle vara slut, så kan det i alla fall konstateras att USA uppnådde vad man ville i Irak. Per Leander redogör för krigets  bakgrund, syfte och utgång, de stora protesterna, samt Sveriges hemliga roll i  kriget och intressen i Irak idag. 

Det har nu gått tio år sedan kriget i Irak började då den USA-ledda invasionen av landet inleddes den 20 mars 2003, officiellt för att störta diktatorn Saddam Hussein som sades hota världsfreden med påstådda massförstörelsevapen. Några massförstörelsevapen hittades aldrig, men däremot hittade amerikanarna väldigt mycket olja. En olja som de erövrade till priset av hundratusentals döda irakier, fantastiska lögner med vilka de bedrog hela  världen, och pinsamma avslöjanden om hur amerikanska soldater torterade och sexuellt förnedrade irakiska fångar i bland annat det ökända Abu Ghurayb-fängelset.

Kriget mot Irak går också till historien som ett av de riktigt stora invasionskrigen i modern tid. Runt 300 000 soldater, huvudsakligen amerikanska, men också brittiska, australiensiska och polska trupper, deltog i den första  inmarschen våren 2003. Men allt som allt har 1,5 miljoner amerikanska soldater  varit stationerade i Irak under den nästan tio år långa ockupationen av landet. Runt 4 500 amerikanska soldater har också stupat i Irak,  vilket inte låter som så mycket, men varje ung amerikan som skickades hem i en kista bidrog med tiden till att få amerikanarna själva att allt mer frågasätta  kriget. Ursprungligen hade den amerikanska opinionen varit väldigt stark till stöd för invasionen på grund av all krigspropaganda i amerikanska media, samt tidsnärheten till terroristattacken mot USA den 11 september 2001, vilket Bush utnyttjade i sin retorik, även om Irak inte hade varit inblandat alls i attacken.

Hur många irakier som har dödats i Irakkriget är svårt att få klarhet i. Det finns väldigt varierande uppgifter från olika organisationer som hävdar att det rör sig om allt från runt hundratusen till en miljon dödade irakier, inklusive  civila. USA:s president George W Bush var den mest drivande bakom kriget, men han var inte ensam utan lyckades med sin ”är ni inte med oss, så är ni emot oss”  mentalitet, samla ihop en brokig ”koalition av villiga” stater som bidrog till invasionen, och med den ständigt flinande brittiske Labourledaren Tony Blair som sin viktigaste allierade. Idag har både George Bush och Tony Blair lämnat politiken och gått vidare i sina liv utan att behöva stå till svars för den förödelse de åstadkom i Irak. Men de kommer att gå till historien som stora krigsförbrytare och massmördare, och därmed göra sällskap med Saddam Hussein själv.

Irakkriget föregicks av ett spel i FN, där många nationer verkade tro att kriget trots allt skulle gå att undvika, samtidigt som USA redan hade bestämt sig för att invadera, medan FN förgäves letade efter spår av massförstörelsevapen i Irak. ”Det vi före invasionen fick bevittna i form av vapeninspektioner, skytteldiplomati, toppmöten, uttalanden och överläggningar var ett sällsamt skuggspel som inte det minsta förmådde rubba den primära amerikanska målsättningen att avsätta Saddam Hussein”, skriver amerikakännaren Erik Åsgard i sin bok Den sårbara supermakten, som kom häromåret: ”De  krafter inom Bushadministrationen som verkade för ett krig var alltför starka.”

Den 15 februari 2003, knappt en månad före krigsutbrottet, hölls över hela världen en samordnad massiv protest mot USA:s krigsplaner. Tiotals miljoner människor gick ut på gatorna i världens stora och små städer för att demonstrera, också i USA där en halv miljon samlades bara i New York. I London blev det över en miljon, och i Madrid och Rom runt två miljoner respektive. I Stockholm hölls också den största demonstrationen i stadens historia, med upp emot 100 000 deltagare som tågade i vinterkylan från Norra Bantorget upp längs Kungsgatan över Stureplan ner förbi  överklassbostäderna på Strandvägen bort mot amerikanska ambassaden: ”Ett fem kilometer långt tåg av männi­skor” skrev Ordfront Magasin, i vilket de sista deltagarna ännu inte hade lämnat uppsamlingsplatsen när de första nådde slutmålet. Det var en demonstration som ingen av oss som var där någonsin kan glömma, och även om väl ingen trodde att Bush och Blair skulle ge upp sina krigsplaner, kändes det extra tragiskt när kriget så bröt ut, trots världens massiva protester.

Men hur såg Sveriges officiella ståndpunkt till kriget ut? Den socialdemokratiske statsministern Göran Persson ville inte uttala sig vare sig för eller emot det stundande kriget, förrän FN hade sagt sitt. När FN:s generalsekreterare Kofi Annan till sist motsatte sig invasionen och kallade USA:s militära anfall mot Irak för ”illegalt”, antog Sverige också den ställningen mot kriget. Men Göran Persson gjorde inga högljudda kritiska uttalanden mot USA, medan oppositionspolitiker från Moderaterna och Folkpartiet däremot högljutt uttryckte sitt stöd till USA:s krig. Men samtidigt som Sverige alltså officiellt förhöll sig kritiskt till kriget, hjälpte svenska staten i praktiken den amerikanska militären vid bombningarna av Bagdad genom att lämna över hemlig information om svenskbyggda bunkrar i staden, så att USA visste exakt var de skulle bomba för att döda de som försökte ta skydd. Något som avslöjades långt senare av tidningen Expressen (3/9 2012). Rapporterna duggade också hela tiden tätt om att svenska vapen användes flitigt i kriget.

Men kanske allra mest svensk hjälp fick USA från den blivande utrikesministern Carl Bildt som på internationell nivå verkade mycket aktivt för att kriget mot Irak skulle bli av. År 2002 började Carl Bildt arbeta för lobbyorganisationen Committee for the Liberation of Iraq, med kopplingar till vapentillverkaren Lockheed Martin, som propagerade för en invasion. Carl Bildt satt då även själv med i styrelsen för kapitalförvaltaren Legg Mason med stora ekonomiska intressen i den amerikanska krigsindustrin. Enligt Expressen ska Carl Bildt ha tjänat flera miljoner på Irakkriget (21/2 2007).

Bushadministrationen hade själva döpt sitt krig till Operation Iraqi Liberation, vilket dock snabbt döptes om till Operation Iraqi Freedom, när man kom på att den första versionen kunde förkortas som OIL (engelska för olja). Det blev bara alldeles för uppenbart vad kriget egentligen handlade om. Troligen törstade också Carl Bildt, precis som Bush och Blair, efter Iraks olja. Att svenska företag, precis som amerikanska och brittiska, också fick vara med och ta för sig av de enorma vinster som gick att göra i det sönderbombade landet framgår tydligt av rubriken ”Iraks olja guld värd för svenska företag” i Svenska Dagbladet (9/10 2012).

Men medan de brittiska och amerikanska oljebolagen efter Saddam Husseins fall fritt började pumpa upp det svarta guldet ur den irakiska jorden, handlade det för svenska företags del mer om att tjäna pengar genom att exportera varor och tjänster till den nyinstallerade regimen i Irak. ”I Sverige har det länge talats om Irak som en god framtida marknad och nu verkar det som om förhoppningarna är på väg att besannas. Den svenska exporten till Irak växer även den mycket kraftigt” skriver SvD i ovan nämnda artikel, och forsätter: ”Under det första halvåret i år (2012) var exportvärdet drygt 1 miljard kronor, vilket var 77 procent mer än under det första halvåret 2011.”

En del har försökt jämföra kriget i Irak med kriget i Vietnam, men det går inte riktigt att göra den jämförelsen. Det vietnamesiska folket hade något att kämpa för och som USA aldrig lyckades krossa. De hade genomfört en revolution mot kolonialism och för social rättvisa, idéer och vinster som de var beredda att försvara in i döden och aldrig ge upp, trots det amerikanska napalmregnet över deras byar. De irakiska soldaterna kände inte samma trohet och vilja att dö för sin diktator Saddam. Och till skillnad från Vietnamkriget, som USA slutligen förlorade, segrade USA väldigt fort i Irak. Saddam Husseins regim föll nästan omedelbart för de amerikanska bomberna. Bara en och en halv månad efter invasionen höll George W Bush ett tal på hangarfartyget USS Abraham Lincoln,  där han skanderade sin seger: ”Mission accomplished!” Den amerikanska ockupationsmakten hade intagit Bagdad och tagit kontroll över nästan hela landet och den störtade presidenten Saddam Hussein var på flykt och försvunnen.

 

foto Per Leander

foto Per Leander

Jag bodde i New York vintern 2003 och minns uppståndelsen när nyheten kom på kvällen den 13 december att de amerikanska soldaterna hade fångat Saddam Hussein. De hade dragit upp den störtade diktatorn ur ett hål i marken där han gömde sig. Åtta månader hade han varit på flykt efter Bagdads fall. Times Square med sina neonskyltar och stora teveskärmar fylldes med bilder på den skäggige Saddam som genomgick en hälsoundersökning: Om och om igen samma filmklipp som visade hur han gapade stort och fick munnen belyst med en ficklampa av en amerikansk arméläkare. I snöslasket på trottoarerna längs Broadway låg extraupplagorna av kvällstidningar med rubriken: ”Got him!” Sedan blev han avrättad genom hängning.

Samtidigt hade kriget egentligen bara börjat. Någon fred för Irak var inte i sikte och de flesta krigsoffren skulle skördas under de kommande åren. Men visst kunde George Bush ändå med all rätt säga: “Mission accomplished” – ”Uppdraget slutfört”. Han hittade visserligen aldrig några massförstörelsevapen, och Irak är tio år efter invasionen allt annat än ett fredligt och stabilt land. Men invasionstrupperna fick vad de verkligen var ute efter.  De störtade den motsträvige Saddam Hussein och tillsatte en egen lydregim i landet, samtidigt som amerikanska och brittiska oljebolag fick fria händer i ett av världens oljerikaste länder.

USA kallade slutligen hem sina soldater från Irak i december 2011. Då hade opinionen sedan länge vänt mot kriget hemma i USA, vilket också var något som bidrog till att Barack Obama vann presidentvalet 2008. Det påstås ofta att det var Barack Obama som tog ansvaret att ta hem trupperna, men i själva verket följde han bara tidsschemat enligt det avtal som George Bush själv hade slutit med Iraks nya regering om att de amerikanska trupperna skulle lämna landet före årsskiftet sista december 2011. Det vill säga, ett avtal som USA hade slutit med den irakiska regering som USA själva hade varit med och tillsatt genom kriget. En irakisk regering som garanterar amerikanska oljebolag och andra företag fortsatta möjligheter att verka i Irak, och en irakisk regering som får fortsatt militärt stöd från USA för att kunna sitta kvar vid makten.

Per Leander

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.