Odyssé i blomsterlandet

Jo, men det blir ju så, att plötsligt en dag så står de där, snödropparna. Så sirliga och samtidigt kompakta. Och bara någon tid senare: krokusarna. Ett litet kortstammat myller av lila och gult. För att inte tala om de högresta, nickande påskliljorna och pingstliljorna, och de starkdoftande, rakryggade hyacinterna. Och tulpanerna. Tulpanerna! Alla olika, ibland hukande i senpåkomna kylsvängar, ibland bladvarma och mjukt vilande i den tilltagande vårsolen. Vindarna från havet. Tången. Allting vaknande, sträckande på sig.

Så är det. Och sedan tilltar det bara. Med tussilagon och tusenskönorna och maskrosorna och bondpionen och häggen och syrenen och äppelblommen och körsbärsblommen och allt, allt, allt vad de innebär tillsammans och var för sig av dofter, dofter, dofter! Dofter som väcker tusen, åter tusen minnen. Väcker förnimmelser. Väcker slumrande kittlingar i själen.
Liljekonvaljer! Gullvivor! Svalört och nunneört och violer. Violer! Violer! Violer! Att känna den friska söta doften på avstånd, hitta fram till deras gröna gömsle, sticka näsan alldeles nära inpå och dra in, djupt, djupt.
Och det blir midsommarnatt, det blir ljusa dimsjok slingrande kring brudslöja och daggkåpa, blåklocka och hundkäx, smörblomma och midsommarblomster, såklart, och så aklejan invid förstubron. Det blir avtryck efter sju blommor under kuddar, eller avtryck efter minnet av sju blommor under kuddar, eller förnimmelsen av avtrycket efter minnet av människor som drog koftan tätare omkring sig när de en gång gick ut i skymningen och plockade sju daggfuktiga blommor för att lägga under kuddar som för länge sedan har upphört att existera.

Sedan faller det vidare, in i sommaren, in i den djupaste grönskan. Faller in i humlor och fjärilar – blåvingar, citronfjärilar, nässelfjärilar, dödskallefjärilar – som vimmelkantiga av pollen (humlorna), eller fladdrande lättjefullt (fjärilarna) flockas kring lavendeln, gör en och annan avstickare till purpurskimrande lejongap, lupiner, honungsrosor, gurkört, blåeld, vallmo, tobak, de tornande kungsljusen och den inflyttade cikorian som det går att färga tyg med, eller göra kaffe av. Också ett och annat bi vimlar bland de luftburna. De blir ju alltmer sällsynta. Vi bråkar för mycket med naturen.
Men vinbären mognar, både de svarta och de röda. Hallonen också, och krusbären. Björnbärssaften rinner längs fingrarna på den som plockar oförsiktigt. Det blir pajer som får det att vattnas i munnen när de ställs fram rykande på bordet under ett valnötsträd.
Ja. Så är det. Och ljungen. Och malörten. Och hösten.
Äpplen och päron och plommon och multnande löv. Eldar.
Och så vintern. Julkaktusen som ger sig till att blomma. Doften av snö. År som går. Ett efter ett annat. Doftfyllt, själfullt, genomgripet.

Text och foto:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.