Med tonvikt på det atonala

16 mars 2013

Förstasidan, Kultur, Nyheter

Ett samtal om träd, kan det vara något? Kanske till och med innehålla politisk sprängkraft? Jo, möjligen, när det är Bertolt Brecht som är inspirationsgrundbulten i samtalsbygget. Det tycker åtminstone tidningen Arbetet som i veckan bjöd in till en helkväll på Teater Reflex i  Stockholmsförorten Kärrtorp.

Vin och snittar och en medelålder på femtiofem plus. Den gemytliga trängseln i foajén på Teater Reflex ser ut att bestå av en hyfsat välmående medelklass, och av de surrande samtalen att döma finns här en hel del socialdemokrater. Det talas om rörelsen. Men kanske menas då arbetarrörelsen. Inte så lätt att veta. Morotssopporna ryker i alla fall och brödet bryts, innan dörren slås upp till scenrummet där scenografin från Brechtpjäsen Den goda människan från Sezuan ramar in orden som ska ramla över läpparna denna kväll.

Det började i höstas, med ett seminarium som Arbetet ordnade med Göran Greider och Susanna Alakoski, om ”arbetets existens eller nyttighet”, berättar tidningens kulturredaktör, John Swedenmark. Samtalet kom in på en dikt av Bertolt Brecht, publicerad 1939. En dikt som bland annat handlar om hur vi kan tala om träd när världen ser ut som den gör.
Där och då lovade John Swedenmark en fortsättning på samtalet. Och här sitter vi nu.

Musikern Jan Hammarlund läser sin översättning av dikten. Han har valt att direktöversätta tilteln: Till dem som föds sedan. An die Nachgeborenen. Orden intar skallen. Ännu mer så när vi får höra en uppläsning av Brecht själv, från 1951. Efteråt resonerar Jan Hammarlund kring Hanns Eislers tonsättning av dikten. Hur den första delen är så vansinnigt atonal:
– Den som sjunger den här sången och råkar hamna i harmoni med pianot, kan vara säker på att ha sjungit fel.
Det atonala, menar han, ligger helt i linje med Brechts vilja att förfrämliga, att få publiken att se på ett annat sätt:
– Bara för att någonting är vanligt, så ska vi inte tro att det är naturligt, det skulle kunna vara tvärtom. Det skulle kunna vara arbetarna som bestämmer i samhället.

Professor Lars Kleberg introduceras som en av Sveriges stora kännare när det gäller den modernistiska litteraturens villkor. Han anser att den franske kritikern Roland Barthes sade något väldigt träffande om Brecht i en beskrivning av pjäsen Mor Courage: att vi SER den blinda Mor Courage, att vi SER att hon INTE ser. Lars Kleberg menar att Brecht älskade rättegångar, därför att de tvingar oss att ta ställning:
– Han ville väcka åskådaren och tvinga till reflektion, få oss att upptäcka skenseendet, lyfta på slöjan.
Idag skulle det kunna röra sig om medialiseringens slöja, menar Lars Kleberg och tillägger att Brechts ärende var att få människor att se på världen med nytvättade ögon. Brecht uppmanar oss: ”Fråga. Det är du som ska betala räkningen.”

Vi får två låtar, två ”smakbitar”, ur Den goda människan från Sezuan. Sedan är det tjugo minuters paus innan det blir dags för själva samtalet.
Förutom John Swedenmark och Lars Kleberg är det poeten Jenny Wrangborg, och poeten och samhällsdebattören Göran Greider som kliver upp på scen.
Dikten An die Nachgeborenen skrevs i samband med andra världskrigets uppblossande och enligt John Swedenmark uttrycker den att det nästan är ett brott att samtala om träd eftersom det samtalet skulle dölja så många illdåd. Hur ser det ut idag?
Göran Greider menar att ett samtal om träd nu snarare i allra högsta grad är politiskt, sett i skenet av den globala temperaturhöjningen och det stressade ekosystemet.
Jenny Wrangborg tycker att dikten är väldigt aktuell idag:
– För att kunna njuta av den så måste vi göra motstånd och se till att allt fördelas.
Hon nämner en annan dikt av Brecht, där han beskriver en kamrat som har gett upp och samtidigt säger att det inte är ett val, att vi måste fortsätta kämpa:
– Så känner jag i mitt dagliga fackliga arbete. Det enda som hjälper mot hopplösheten är att, tillsammans med andra människor, försöka förändra.

Lars Kleberg blir ombedd att göra en jämförelse mellan tidevarven.
– Man kan säga att tiderna är ännu mörkare idag, globalt sett, säger han och talar om Brechts osvikliga optimism i svärtan, ljusglimten som hela tiden finns i hans arbete, trots situationen i Europa:
– Det är svårt att hitta någon som har den ljusglimten idag.
Göran Greider tycker att dikten ändras varje gång han läser den. Ibland är den hoppfull, ibland simmar hoppet iväg i ett hav av tröstlöshet. Den aktiverar hans medvetande.
Jenny Wrangborg tycker att den är hoppfull för att den talar om att vi kan förändra, göra misstag och ändå fortsätta.
– Om jag får säga något riktigt dåligt om den här dikten så är det att den vältrar sig i självmedlidande, ibland rent outhärdligt. Han tycker nästan synd om sig själv. Det där kan man ju hitta hos även nu levande radikaler, säger Göran Greider som anser att riktigt bra dikter bör ha något outhärdligt i sig.

Brecht talar om godhetens omöjlighet och det förutsätter att godheten finns, menar Lars Kleberg som vill läsa en annan dikt av dramatikern, en om sveket. Den skrevs 1935 och heter Till de likriktade. Han har själv översatt den. Och stark är den. Handlar om den obönhörliga kapplöpningen mellan dem som inte vill förlora sitt levebröd och därför ser de värsta förbrytelser utan att blinka, och därmed gör förbrytelserna till något naturligt.
Han tycker att den passar idag.
– Det där kan man kalla medie­kritik, säger John Swedenmark.
Göran Greider påminner om Brechts tonfall i diktuppläsningen, att han förmodligen hade samma tonfall som när han skrev den:
– Det säger något om diktens betydelse. Den enorma klarheten som nästan har bedövande effekt.
– Han var bra på att ställa saker mot varandra och göra konflikter tydliga, säger Jenny Wrangborg och citerar: ”Köpmännen skriker efter makten och folket skriker efter bröd”.

De talar om att dikterna är så enkla och kan framstå som något hastigt hopkommet, fast de är minutiöst komponerade. Den fruktansvärda precisionen, menar Lars Kleberg, är det som gör att känslan av dem växlar för varje läsning. Göran Greider läser en Brechtdikt om att se sin klass för vad den är och lämna den. Det ger applåder. Sedan tycker Greider att samtalet gått i stå och för att få lite fart nämner han en Brechtmening som irriterar honom: ”Inget av det jag gör berättigar mig till att äta mig mätt”. Han undrar om inte den är lite rubbad, som skriver så. Då reser sig Jan Hammarlund upp och protesterar.
– Den är väl jättebra. Här säger han ju precis som det är. Han vet att han bara har haft tur och sätter fingret på överklassens tro att det är deras förträfflighet som gör att de har det bra.

Samtalet anses vara fulländat. Göran Greider läser några dikter. Om 80-talet, om Årsta, och om att den folkliga kärleken ställer sig i vägen för att han fritt ska kunna hata kungahuset:
– Den här dikten är aktuell nu efter att prinsessan Lilian gått bort. Gruvarbetardottern från Wales, som vi bör minnas som just gruvarbetardotter, och inte som prinsessa.
Jenny Wrangborg läser en dikt som hon skrev till tidningen Arbetet efter förra valet, om bulldozers som rullar in över välfärden, om marknadsvärde över människovärde och om rasister som marscherar in i riksdagen. Hon läser en dikt om att ta ställning och stå kvar, och en som hon skrev på uppdrag av tidningen Flamman, om tiden vi lever i. Om politisk glömska i många nyanser av grått.
Det är ödesdigra dikter. Det är en ödesdiger tid.
På baksidan av programmet uppmanas vi att komma in med förslag på former för fortsatt samtal. Och samtal behövs ju. Idag. Inte tu tal om saken. Rubriken kan ju alltid vara Samtal om träd, och innehållet ett försök till att sätta fingret på samtiden med utgångspunkt i en dikt från en dåtid.

Text och foto:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.