Lore – kryper in under huden, kliar på själen

08 mars 2013

Film, Förstasidan, Kultur, Nyheter

Nu går den australiensiska regissören Cate Shortlands flerfaldigt prisbelönta drama Lore upp på biograferna runtom i landet. Många kanske har fått för sig att det bara är ännu en film i mängden av hyfsat likartade andra världskrigsskildringar. Men det är det inte. Inte på långa vägar. Det verkar helt enkelt vara dags nu, att gå ett steg längre.

Lore är en ovanlig film, en film som inte går att skaka av sig, som sätter sig i magen, i själva andningen. Som kryper nära, nära inpå och inte låter oss komma undan. Inpå bara skinnet, nej, innanför bara skinnet, kryper den. Med sina kontraster. Skönhet och skräck. Ett högsommarglödande landskap som vägrar slicka tårarna från kinderna på den skara syskon som hittills levt i nazismens vagga, i tron på Hitler som landsfadern och föräldrarna som människor med sanningen i sitt grepp, och som nu står avskalade och förvirrade i ett Tyskland som delats upp mellan de allierade i krigets dödsrosslingar. Hitler har skjutit sig och föräldrarna gripits.
Kvalmigt, kvavt, dovt. Mot glittrande, daggfuktigt, skirt. Koltrastens lätta sång mot flugorna som surrar död, död, död, pissmyrorna som kryper på blodiga ben i ett övergivet hus. Kärlek och hat blandat i en rykande sörja av känslor som skvalpar av ångest.

Bästa film, bästa musik, bästa skådespelerska och bästa foto. Stockholms Filmfestival 2012 prisade Lore. Det är inte svårt att förstå. För det är som att det inte är en film. Det är som att det är på riktigt. Som att det utspelar sig i realtid, alldeles just i det ögonblicket bilderna faller mot näthinnan. Avskyn slår upp som en äkta känsla inför hur nazistiskt uppfostrade Lore, fantastiskt spelad av Saskia Rosendahl, beter sig gentemot den judiske mannen Thomas (Kai Malina) som hjälper syskonen på den av fasa omgärdade flykten mot mormor i Hamburg. Andetag och sotflagor som singlar genom luften. Flagor från tusentals människors försök att sudda ut vad de hittills trott på. Rädda sig undan domen.
Vem är det som svikigt? Vem är det som är smutsig? Vem är överhuvudtaget vad? Flagiga, torra läppar sluter sig om det tysta, outsagda. Med detaljerna, närbilderna, omsluts vi av det bryskt verkliga i det ofattbara.

Det finns hur mycket som helst att säga, om fingrar som rör en handflata som förblir öppen istället för att sluta sig, stöta ifrån, om den mossmjuka storskogen där ingen går säker för döden, om att springa åt fel håll, om betydelsen av vatten, om väderkvarnar och porslinsfigurer, och om att börja se med en annan blick, öppna nya kamrar av förståelse i sitt inre, och knappt stå ut.
Det var på tiden att just den här filmen kom. Det är inte mer med det.

Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.