Kvinnodagen 2013: Varför EN dag? Kan vi inte få alla 365?

08 mars 2013

Förstasidan, Nyheter, Opinion

Så var det dags igen. Också detta ödesmättade år 2013. Dags för den åttonde mars. För en Kvinnodag.
Grattis till oss.
En dag om året för allas våra rättigheters skull. Det blir väl föredrag och allvarstal och festligheter, tårta och kaffe och dans på det. Men ändå, EN dag. Liksom. Är inte det lite LITE?
Visst, det är ju hyfsat okej nu, med tanke på rösträtt och såna grejer. Och i detta förlovade land av grädde, honung och små blågula pappersflaggor att toppa med, får vi dessutom göra abort, vi har tillgång till rent vatten, till toaletter. Vi har dessutom rätt att säga nej till sex, eller, ja, det är i alla fall meningen att vi ska ha rätt att säga nej till sex, praktiken verkar funka lite sisådär, kjollängd och sånt, ja, ni vet.
Men i alla fall, jag är inte den som är DEN. Det har ju blivit så fruktansvärt mycket bättre sedan min mormors generation bara. Kvinnoberättelser från Västerbottens inland är inget som går att lägga fram varsamt. Det är raspigt och rått och gör ont. Två generationer senare och här sitter jag och kan leva SJÄLV utan att det stör någon nämnvärt, skulle jag råka få ett barn utan att vara stadgad till tänderna, så är det nog ingen som skulle få moraliskt krampanfall av det. Förhoppningsvis.
Så helt annorlunda alltså. Och ändå så jävla mycket skit. Förlåt kraftuttrycken. Jag har lärt mig att bara använda dem när det VERKLIGEN behövs.
Men det har kommit att bli så att jag tycker mig behöva dem alltmer.

Ser Nina Björk i Min sanning, några dagar innan denna benådade dag, denna åttonde soluppgång i månaden mars, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Under den entimmeslånga intervjun nämns ordet ”näthat” en gång. Om jag nu inte minns fel. Det är Nina Björk själv som, lite eftertänksamt fingrande på en hårslinga, säger att det måste vara människor som är väldigt rädda, för kvinnor. Intervjuaren, som ser ut att vara av manligt kön (vad han definierar sig som kan jag ju bara gissa mig till), verkar inte särskilt intresserad av att gå vidare med just det ämnet. Istället vill han veta sådant som om modersrollen möjligen har förändrat feministen Björk, och om hennes dotter fick vara prinsessa. Han är faktiskt ganska usel, intervjuaren alltså. Ursäkta att jag säger det, men det blir ju inget RIKTIGT samtal. Frågorna är lite för lama, fast han gärna verkar vilja att hon ska avslöja sig som biologist, och moralist ovanpå det, och dessutom som någon som vill PRO VO CERA, barn och gift och vänsterradikal uppå det, och allt, liksom. En hyfsad bedrift att hon står ut.

Men stopp och belägg, det var egentligen inte det jag skulle säga. Inte alls. Nej. Det jag skulle säga, skriva, framställa i text, ja, ni fattar, var att jag tänkte på tiden som har gått sedan den där boken kom. Alltså boken som var självklar utgångspunkt för det där tv-samtalet: Under det rosa täcket. Feministbibeln. En av dem.
Jag tänkte på NÄR den kom. Runt 1996 var det väl. Hur det var då. Tidsandan. Jag var 16 år och jag fick den av min pappa. Minns att jag satt på den morgonsolsuppvärmda förstubron och läste, minns att det var intressant, minns inte att jag blev lyrisk, minns att jag tyckte att språket var lite stelt, minns en hel del igenkänning.

Strunt samma. Vad jag egentligen EGENTLIGEN ville säga var detta: boken kom, den väckte stor uppståndelse och lästes av en massa människor, Nina Björk blev NINA BJÖRK med hela svenska folket, eller ja, möjligtvis inte riktigt hela, sedan råkade hon ifrågasätta de långa tiderna på dagis och blev utbuad av feminister som trodde att hon menade att det var själva dagis som var dåligt, att kvinnorna borde stanna hemma med barnen, och så vidare… men i alla fall, olika feminismer böljade upp och ned i aktivitet, Feministiskt Initiativ bildades och böljade upp och ned det med, åren gick, det blev 2013 och här står vi nu.
Och antalet män som hatar kvinnor verkar inte direkt ha minskat, och då talar jag inte främst om dem som kräks ord på Internet, nej, jag talar om hatets lite mer fysiska uttryck, om hustrumisshandel, våldtäkter, prostitution, gratisjobb, jobb för mindre betalt, objektifiering, ordet ”hora” fortfarande ett nedsättande, kränkande ord i munnen på var och varannan unge, och en dumjävel till elitsnowboardåkare som blivit avstängd från landslaget på grund av kvinnoförnedrande nätaktivitet, och som, omedvetet, sammanfattar skiten så bra: jag gör ju bara det alla andra gör, varför ska jag straffas för det?

Vad han menar att alla andra gör? Objektifierar kvinnor som endast till för männens blickar, som sexleksaker.
Och om alla andra gör det måste det ju vara helt okej, inget att be om ursäkt för… kvinnoförtryck, liksom, det är väl inte något nytt, har pågått i alla tider.
Snowboardkillen må vara ett ägghuvud på alla sätt och vis, men han har uppenbarligen koll på vad som är accepterat, kanske inte alldeles direkt helt uttalat på ytan, annat än anonymt då, men alldeles under den, och fullt synligt. Ändå hör jag en sociolog på radio säga att det, i det större tidsperspektivet, nog rör sig om patriarkatets dödsryckningar. Att vi är på väg mot bättre tider men att det är mycket svårt för männen att lämna ifrån sig makt. De krampar. Det är i den fasen vi är nu. Inte alla män förstås, det finns ju en massa hyggliga typer, men en del del. EN HEL DEL.

Nina Björk önskar i Min sanning, att hon hade haft en lösning på det hon framlägger i förra årets hit Lyckliga i alla sina dagar. En lösning på hur vi tar oss bort från det kapitalistiska systemet. Bort från detta enda: vinst.
Men hon har ingen lösning. Hade hon haft en lösning hade hon inte suttit där i tv-studion, då hade hon väl varit ute och tågat i spetsen för en massrörelse. OCH, hade hon haft en lösning på hur vi avvecklar detta dysfunktionella system så hade hon nog också haft en lösning på hur vi blir av med detta tröttsamma, klistriga patriarkat.
För att det överhuvudtaget ska kunna ske måste vi bort från det samhälle som hon beskriver effekterna av i Lyckliga i alla sina dagar, det samhälle där den politiska människan slutat existera och ersatts av den enbart ekonomiska – som röstar efter plånboken, och som inte ens av arbetarrörelsen förväntas rösta i solidaritetens anda och med tanke på det större, demokratiska perspektivet.

(Här skulle jag ha kunnat sluta. Lite lagom modest. Men inte då.)

Tillbaka till själva dagen. KVINNODAGEN. Varför har jag lite svårt med den just i år? Med åttonde mars, med denna ENDA dag. Jag vet inte riktigt. Jag brukar glädja mig åt den, åt att gå ut tillsammans med systrar och vara arg, vara robust och med fötterna i marken knyta näven runt ett hopp och ett krav på att inte bara vi utan ALLA kvinnor i hela världen ska få det så bra som det bara är möjligt. Reell jämställdhet och reell jämlikhet för alla, och det sista då även för män i fattigdom.
Men i år. I år känner jag mig enslig. I år tänker jag ännu mer än vanligt på allt övervåld. På gruppvåldtäkter, på kvinnor som kommer hem till ett knytnävsslag i ansiktet, på abortförbud, på döda flickkroppar, lemlästade av att bära barn i för tidig ålder, ja, på de tusen sinom tusen konsekvenserna av synen på kvinnor, i resten av världen, lika väl som i Sverige.
När HATET (a.k.a. RÄDSLAN) sticker fram sitt föraktfullt lipande ansikte känns det som att vi hela tiden går ett steg framåt, två steg tillbaka, inte tvärtom, som det ju BORDE vara. Framförallt med tanke på vad den där sociologen sade om det större perspektivet, hon hade till och med en smula hoppfullhet i rösten.

Men ändå. Tvåstegtillbakakänslan gör att jag har lite svårt att delta i festen, fast vi såklart borde ta alla chanser att släppa loss våra krafter tillsammans. Kanske bottnar min missmodiga enslighet också lite i att jag tycker att det verkar vara så mycket trampande på stället, och även på varandra. Revirpinkande liksom. För att alla, i kapitalismens och patriarkatets namn, har lärt sig att tävla om utrymmet, äran och pengarna. De ”manliga” värdena. Sådant orkar jag inte med. Då stannar jag hellre hemma och läser Elsie Johanssons Nancytrilogi och känner samhörighet med udda ut-flickan som vet att beskriva en vårskymning.

Och här skulle jag ju möjligtvis också ha kunnat sluta. Dramatiskt värre. Tadaa. Men eftersom det ändå är KVINNOdagen så vill jag passa på att hylla lite. Några kvinnor som varit grogrund för mitt eget träd av liv. Ordningen är huller om buller, ingen rankning.
Tack mamma. Tack mormor. Tack mormorsmor. Tack Eira i Strandkullen. Tack Hedvig Persson. Tack Tove Jansson. Tack Kerstin Sundh. Tack Michelle Magorian. Tack Frida Kahlo. Tack Rosa Parks. Tack Rosa Luxemburg. Tack Sufragetterna. Tack Katarina Taikon. Tack Sara Lidman. Tack Joni Mitchell. Tack Marilyn French. Tack Buffy Sainte-Marie. Tack Marianne Greenwood. Tack Maria Gripe. Tack Billie Holiday. Tack Ella Fitzgerald. Tack Arundhati Roy. Tack Simone de Beauvoir. Tack Virginia Woolf. Tack Margaret Atwood. Tack Nina Simone och Barbro Lindgren. Tack. Tack. Tack så många fler.
Och tack alla som hindrat en våldtäkt. Tack alla som satt ner foten. Tack alla som sagt ifrån. Tack alla som lyssnar på vad andra har att säga. Tack alla som bestämmer sig för att sluta fälla sexistiska kommentarer, bestämmer sig för att sluta objektifiera. Bestämmer sig för att sluta bidra till patriarkatets fortsatta överlevnad. Bestämmer sig för att bete sig som folk, när folk är som bäst.

Som avslutning och dessutom, och förutom allt så har jag fattat ett enhälligt beslut, i tidens individualistiska anda: hädanefter blir det internationell kvinnodag 364 dagar om året, samt en mansdag den nionde mars. Det borde vara rimligt och inte mer än rätt om det fram tills nu har varit tvärtom. Så kanske vi kan enas sedan, när vi haft det så ett tag, om att alla dagar är för alla. Och leva därefter.
Kan vi inte bara vara överens om det?

Text och illustration: Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.