Ken Loach och hans nya film Spirit of ’45: ”Vänstern i England behöver ett nytt parti”

23 mars 2013

Fokus, Förstasidan, Kultur, Nyheter

 

Ken Loach är socialisten och filmaren som aldrig har stuckit under stol med sina åsikter och alltid
försökt ta sig an de verkliga problem som de arbetande människorna står inför och deras vardagliga erfarenheter. I det avseendet är han unik. Oliver Huitson intervjuar Ken om hans senaste film och om hur han ser på politiken idag.

 

Ken Loachs nya film, Spirit of ’45, är en lidelsefull uppvisning av den enhet som byggde upp välfärdsstaten efter kriget, i motsättning till den nedmontering vi ser idag. Oliver Huitsom talar med honom om filmen, välfärden, Thatcher, fackföreningarna och nutidens labourparti. Kan vi återerövra denna anda?

Att filmen skulle produceras meddelades strax efter att lagen om vård och social trygghet antogs i mars 2012. Hur mycket påverkade reformerna inom den offentliga vården beslutet att göra filmen? Handlade det mera om en reaktion på de allmänna attackerna mot välfärdsstaten sedan 2010?

– Den där lagen är uppenbarligen bara ett av kliven nerför trappan. Att dokumentera efterkrigsandan har jag funderat på länge. Jag fick möjlighet att göra den här dokumentären och tyckte att det här var rätta ögonblicket. Det andra skälet var att folk som minns det hela klart… vi behöver få tag i dem medan de fortfarande finns med oss. Så på det sättet var det brådskande.
Men det främsta skälet var att vårt ekonomiska system helt uppenbart misslyckas på varje punkt. Och ju mer det misslyckas, ju mer tvingar anhängarna igenom det och försöker stötta upp det, med än mer desperata resultat. Jag tyckte det var dags att vi kom ihåg vad som hände efter 1945 och lärde oss någonting av det. Det har skrivits ut ur historien eftersom inget av de stora partierna har något intresse av att minnas det.
Tories vill naturligtvis inte minnas det, inte heller liberalerna, och Labourpartiet vill absolut inte eftersom de själva är glödande anhängare av den fria marknaden.

/…/
Den lagstiftning som byggde upp välfärdsstaten berättar du mycket om i filmen, men vad var andan från den tiden?

– Den handlade om att arbeta tillsammans. Erfarenheten av kriget var att de väpnade styrkorna helt uppenbart organiserades av staten, det var inte privata arméer som gav sig ut för att slåss. Det var inte, som vi har nu, privata utförare som åker ut för att göra militärens jobb, det var statens arméer. En del av industrierna togs över eftersom de inte kunde drivas av privata företag, de var så ineffektiva, och gruvorna måste också tas över. Och uppoffringarna och bombningarna och hemmafronten förde människor samman, liksom soldaterna, man måste helt enkelt vara goda grannar, och detta gav upphov till en känsla av kollektiv, av solidaritet, och det var en faktor.
En annan faktor var depressionen och massarbetslösheten på 30-talet, konflikterna på 20-talet, fascismens framväxt, och diktatorerna, och en allmän känsla av att vi nu skulle lösa fredens problem, och varför inte använda den metod vi använde för att lösa krigets problem, nämligen genom att arbeta tillsammans? Och det handlade om sunt förnuft, inte om ideologi. Vi hade arbetat på det sättet i sex år med bra resultat, så därför borde vi fortsätta att arbeta tillsammans för att bygga upp människors hem och ta hand om dem och upprätta industrierna igen.

 

Det fanns en lång historia av framstötar inom arbetarrörelsen, men tror du att skapande av en välfärdsstat hade varit möjlig utan kriget?

 

– Jag tror att kriget var katalysatorn. Jag tror att då, liksom nu, fanns en känsla av bitterhet, av desperation, men 30-talet var en mycket lugn period. Storstrejken var långt tidigare, 1926, och de stora kolstrejkerna var i början av 20-talet. Så på 20-talet hade vi strejker och på 30-talet höll sig arbetslösheten mellan 2,5 och 3 miljoner. Det var en mycket lugn period, och sett från vår tid kan man säga att den behövde denna fruktansvärda chock, fruktansvärt var det, men utan den chocken är det svårt att se vad som kunde ha skakat folk ut ur 30-talets förtvivlan, att organisera sig och välja en labourregering med delar av ett socialistiskt program. Det var inte ett socialistiskt program, men vissa delar av det.

I filmen finns uppbygget av välfärdsstaten med, sedan hoppar vi till 1979, Thatcher, privatiseringar – hur föreställer du dig att Thatcher inte bara kunde vinna valet 1979 utan två val till på ett program som handlade om att ta bort många av erövringarna från efterkrigstiden?

– Tja, den långa Toryregimen på 50-talet och Labourregeringarna på 60- och 70-talet ägnade sig inte åt att förnya tanken på gemensamt ägande, de inrättade ingen demokrati inom industrin. De förblev statliga organisationer men drevs som privata företag, där det fortfarande fanns konflikt mellan ledning och arbetare. De förnyade ingenting, de investerade inte ordentligt, så begreppet fick dåligt rykte och industrierna förföll också, de var mogna att tas över. Och Thatcher fullföljde givetvis detta genom att vägra investera så att alla tröttnade på begreppet, och då kunde hon lägga fram privatisering som botemedel, och jag tror att det var ett helt medvetet beslut.

Varför Tories blev valda? Därför att Labour misslyckades som socialdemokrater. Jag antar att det världsekonomiska läget var emot dem, men det berodde på det som somliga av oss skulle kalla de inneboende konflikterna i själva systemet, inbyggda motsättningar, kapitalismen går igenom sådana cykler. Den började svikta, och Labourpartiet försökte stötta upp kapitalismen som de har gjort sedan dess, och det fick de betala för.
Thatcher kunde komma in som en ny kvast, hitta en lösning för de trötta gamla nationaliserade industrierna, och angripa fackföreningarna, för att Labour hade haft allt arbete med att tas med fackföreningarna men befann sig i konflikt med dem. Samt Torypressen förstås, den får vi aldrig underskatta. Men Thatcher var tvungen att besegra facken, och somliga av oss skulle säga att privatiseringarna kunde genomföras för att facken var besegrade och gruvarbetarna slagna till marken med polis.
/…/

Din film är öppet polemisk. Hur ser du på populärkulturens gensvar på finanskraschen och nedskärningarna i allmänhet, där den här sortens polemik verkar rätt sällsynt?

– Svårt att säga. Jag är inte säker på vad populärkultur är. Det finns en kultur som har utvecklats genom de nya media, som kan vara riktigt subversiv och kritisk, en produkt av nedskärningarna och så vidare. Men det här fungerar ju oundvikligen som ett fyrverkeri, det kommer inte att leda till en sammanhållen rörelse med ett sammanhållet program, ändå är det en oundviklig reaktion.
Jag tror att de populära media i form av mainstreampress och radio, som man kan vänta sig, är mycket positivt inställda till regeringen. De ger upphov till splittring bland de arbetande, de hittar syndabockar, bidragssökande demoniseras till skillnad från skatteflyktingar som strömmar in och ut, men var och en som söker bidrag ska känna sig skyldig. Det pågår en enorm attack mot invandrare, vilket är enligt traditionen, de måste alltid hitta syndabockar när ekonomin kraschlandar. Det är aldrig befolkningen som orsakar kraschen eller drar nytta av den, det är befolkningen som har det sämst, och där finns inga överraskningar.
Faran är givetvis att detta är en grogrund för fascism. Vi har massarbetslöshet, utvalda syndabockar, ingen politisk representation för vänstern. Vi är inte representerade, inte i någon politisk rörelse, inte i radio, inte i pressen… Den uttalade vänstern existerar knappast, ändå finns en väldig våg av vrede över vad som har hänt, men den är inte fokuserad i en politisk rörelse, och den hålls utanför fokus av mainstreammedia.

Om vi nu till sist talar om Labour som det ser ut i dag, finns det något hopp om ett reformerat Labourparti eller är tiden inne för en bred demokratisk rörelse bortom Labourpartiet?

– Vi har talat om att reformera Labourpartiet i hundra år, eller hur? Sedan Ramsay McDonald vandrade bort från storstrejken… Regeringen från 1945 var faktiskt en tillfällig ljusglimt om man ser till vad Labourpartiet har uppnått, men jag kan inte se Labourpartiet utveckla ett socialistiskt ledarskap. Jag kan inte se det. Jag har befunnit mig i politikens utkanter i femtio år, och detta är vad folk har sagt hela tiden, och Labourpartiets ledarskap har ständigt gått åt höger.
Jag tror att fackföreningarna har nyckelrollen. Om facken sa att de tänker göra det de gjorde för hundra år sedan, bilda ett parti för de arbetandes intressen, och bara stödja kandidater som står för vänsterpolitik, då kunde vi börja om igen. Men vi behöver en ny rörelse och ett nytt parti. Och då krävs det att alla de vänstermänniskor inom Labour som har ägnat sitt liv åt att klaga på partiet kommer ut och startar ett nytt parti tillsammans med fackföreningarna.

Fackföreningarna behövs eftersom de har resurser. Om Unite, Unison, GMB sa att nu har vi fått nog… Men de är som hundar, ju mer man sparkar dem desto ivrigare kryper de tillbaka till husse. Och nu måste de vakna upp och säga att det här kommer inte att hända, vi kommer inte att återkräva Labourpartiet. Jag menar att i det senaste valet till Labours ledning hade vänstern inte ens en kandidat, detta efter tiotals år när folk hade sagt att vi måste återkräva Labourpartiet – kunde inte ens ställa upp en kandidat eftersom de hade blivit utrensade av Blair och hans gäng. Facken måste skära av banden, börja om på nytt, med alla inom vänstern, med alla kampanjer, för den offentliga vården, för bostäderna, för offentlig service – alla. Låt oss börja om igen, då kan vi verkligen komma någonstans.

Oliver Huitson
Översättning Gunvor Karlström

Tidigare publicerad i Socialist Resistance
(här något förkortad).
Filmen The Spirit of ’45 hade biopremiär i England 15 mars, eventuell svensk premiär är ej bestämd.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.