Hej polisen …

02 mars 2013

Förstasidan, Krönika

Jag har ett utländskt utseende. Första gången jag hade en diskussion om det var på dagis. Min bästa vän undrade plötsligt, mitt i en lek:
– Var kommer du ifrån, egentligen?
Ja, från samma ö som hon naturligtvis, tyckte jag. Men hon nöjde sig inte. Var jag inte adopterad? Nä. Inte adopterad. Helt säkert? Helt säkert… eller? Inte utan att tankarna började virvla när inte ens bästa vännen trodde på mig riktigt.
Mina föräldrar fick också, åtskilliga gånger förklara att jag var deras barn, ingen förväxling, ingen adoption, bara gener som trängt sig fram och fått till en liten svarthårig, snedögd typ, efter föregående lintott. Inget konstigt i det. Kan jag tycka.
Men jisses amalia så många frågor, så många samtal om utseende, utseende, utseende. Och ursprung, så klart. Så många: Men HUR kan du se ut som du gör när du kommer därifrån du kommer? Så många ordväxlingar av typen:
– Var kommer du ifrån?
– Sverige.
– Ja, men var kommer du ifrån, egentligen?
– Gotland.
– Jaha… var kommer dina föräldrar ifrån då?
– Gotland och Sundbyberg/Vilhelmina.
– Jamen, var kommer de ifrån från början?!

Men okej. Inget ont i det. Egentligen. Ibland till och med lite komiskt. Kan ju sluta i roliga samtal. Eller åtminstone i oväntad kontakt på stan. Det goda med det onda och så vidare. Men ändå, så himla irriterande i längden, denna kliande vilja som verkar sitta inneboende i var och varannan människa att få kategorisera, lägga alla de möter i rätt fack. Varför?
Varför, varför, varför är det så viktigt att veta exakt vart jag kommer ifrån? Och varför är det så obekvämt för så många att mitt utseende inte går ihop med bilden som uppenbarligen måste sväva för deras inre blick när jag säger att jag är född på Gotland?
Finns så klart tusen och en förklaringar. Jag vet. Jag tänkte inte dröja vid dem. Mer än att konstatera det uppenbara: att utseende spelar roll, för alla som inte har just det utseende som klassats som det normativa i just ett visst land.

I Österrike till exempel, där har jag, bland mycket annat, fått höra att jag ser ut att komma från Georgien. Och då spelar mitt utseende i allra högsta grad roll, för i Österrike finns många asylsökande och papperslösa georgier, och polisen där har länge kört med den typen av beteende som svenska polisen aspirerar på nu med det omtalade Revaprojektet. Häromdagen blev vänners georgiska släktingar gripna i Wien och förda till ett utvisningscenter för familjer. De har levt länge i landet, arbetat, sonen har vuxit upp där.

Hej polisen. Jag kan vara latinamerikan, jag kan vara rom, jag kan vara kurd, jag kan vara italienare, jag kan vara spanjor, jag kan vara indier, jag kan vara egyptier, jag kan vara ryss och rumän. Men tydligen inte svensk. Aldrig svensk. Och grejen är ju den, att det gör mig ingenting. Jag har inga problem med det. Jag ÄR ju svensk. Enligt myndigheterna. Jag har svenskt pass och svenskt körkort, en fast hemadress, familj, släktingar och vänner. Så jag kan bete mig hur jag vill när jag passerar tunnelbanespärrar, jag behöver inte oroa mig för om jag kanske, utan att veta om det, ”beter mig misstänkt”. För om det skulle råka vara så att någon polis fick för sig att mitt utseende är så pass utländskt att det kräver kontroll, så skulle uniformen få stå där med lång näsa sedan. Och det är det som är det jävliga. Att jag har den förmånen, medan andra måste gå med rädslan i halsgropen, fast de oftast redan har haft rädsla tillräckligt.

Jag mår illa när jag läser om polisernas agerande, både när det gäller asylsökande människor som ankommer till Arlanda, och människor som önskar passera tunnelbanespärrarna i storstan. Jag mår illa när jag läser att poliser som är kritiska mot tillvägagångssättet blir omplacerade, eller får sluta. Jag mår illa när jag lyssnar på lektorn/centerpartistiska kommunalpolitikern som uttryckte sig rasistiskt i ett mejl och sedan, när det uppdagas, förklarar att det inte är någon fara eftersom det han uttryckt inte är representativt för hans åsikter.
Jag mår illa när jag hör den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén stå med avslagen blick i TV-nyheterna och försvara den förkastliga svenska migrationspolitiken, de hårdare tagen, Reva. Jag mår illa för att han skulle vara en så fantastisk byråkrat i ett Hitlerland. För att polisen kör med rasprofilering. För samhällets blinda fläckar. För att rasismen finns överallt och att det inte bara går att avfärda den som att det rör sig om människor som inte ”vet bättre”.
Jag mår också illa för att mitt utländska utseende blir något exotiskt och intressant, just för att jag inte är utländsk. Hur SJUKT är inte det?

På senare tid har jag börjat säga att jag har samiskt blod, att det kanske är därför jag ser ut som jag gör. Ibland låter utfrågarna sig nöja med det, de har fått en förklaring, de har hittat ett fack för mig. Ibland insisterar de: Men egentligen, var kommer du ifrån EGENTLIGEN?

Emma Lundström som inte tål förutfattade meningar

 

Utöver detta:

Boktipset (repris):
Jag har gjort det förut, men det var ju ett bra tag sedan minst, så jag passar på, så här på en kant, att å det varmaste, av hela mitt hjärta och min arma själ, rekommendera en av de bästa böcker jag har läst: The Book Thief (på svenska: Boktjuven), av australiensiska författaren Markus Zusak. Appropå rasism, andra världskriget och människor med eller utan ryggrad.

Filmtipset:
Har jag öst mina hyllningar över den gamla 80-talsklassikern Moonstruck någon gång? Om inte så varsågoda: För samspelet mellan en grym Cher (i rollen som den uppgivet rättframma, under ytan blossande, italienskättade änkan Loretta) och Nicolas Cage (som bagaren Ronny, vaknande ur bitterhetens mörkerfamlande). För de fantastiska replikerna och sättet de sägs på, för hundarna som ylar mot månen, köldröken, och, framförallt: Olympia Dukakis som mamma Rose. När hon med sin släpiga, bistra röst säger ”It ain’t over til it’s over”, ja, då vet du att det är så.

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.