Franciscus teg under diktaturen

23 mars 2013

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

▶ Nye påven beskylls för inblandning i kidnappning av jesuitpräster   ▶”Mycket tyder på att Bergoglio var en del av kyrkans medbrottsliga tystnad under diktaturen”   ▶Argentinska kyrkan har gjort offentlig avbön för det som hände under diktaturen

 

I Argentina råder det idag en känsla av global triumfatorisk karaktär. Jorge Mario Bergoglio, Vatikanens nyvalde påve, skulle ha levt som en slags modern Jesus Kristus, helt hängiven de fattigas sak. Det har berättats till exempel att när påven var ärkebiskop i Buenos Aires reste han inte med bil och egen chaufför utan med tunnelbanan.
Det sägs också att han har gått i slitna skor som han fick av en änka efter en avliden fackföreningsman. Vid påsk, sägs det, tvättade han fötterna på fångar och missbrukare som var föremål för rehabilitering. Skämtsamt sägs det också i Argentina: allt detta är en bekräftelse på att Gud är argentinare och nu med Messi och påven är det vi som ska frälsa världen.

Plötsligt ska världens katoliker ha fått en påve som är villig att genomföra de reformer som behövs för att kunna komma ur krisen som denna mäktiga institution befinner sig i. Den katolska kyrkan har hittills skakats av en lång rad av skandaler där pedofili kanske är den mest avskyvärda. Bergoglios motstånd till kvinnors rätt till abort hör till och är väl känt i Argentina likaså konfrontationen med president Cristina Kirchner då prelaten motsatte sig enkönade äktenskap. ”Det handlar om ett destruktivt försök mot Guds vilja”, tyckte han.

Denna moderna återuppståndelse fläckas emellertid av det förflutna. Det mest obekväma för prästmännen är Bergoglios samarbete med militärdiktaturen som mördade 30 000 människor mellan 1976 och 1983. Det har nämnts, även av kyrkomän från Bergoglios eget ärkestift, att den nuvarande påven blev stum då militären satt vid makten och att han aldrig konfronterade dem.
”De galna mödrarna” som har letat efter ”de försvunna” krävde till exempel att Bergoglio skulle kallas till förhör då politiska fångars nyfödda bebisar kidnappades av militären medan föräldrarna försvann spårlöst.

Betydligt mer obekvämt är fallet med två jesuitpräster, Orlando Yorio och Francisco Jalics, som bosatte sig och arbetade i slumkvarteren och som jesuiternas egen kyrka, styrd då av Bergoglio, överlämnade till militären 1976. Detta ledde till att dessa två jesuiter, anhängare till befrielseteologin, anklagades för att vara ”terrorister” och därför kidnappades och torterades i flera månader.
Chefredaktören för den borgerliga tidningen Página 12, Horacio Verbitsky, har under de senaste åren publicerat flera utredningar där Bergoglio förknippas med de två jesuitprästernas försvinnande 1976. Bergoglio har själv författat boken El Jesuita (Jesuiten) där han säger att han tog upp frågan med generalerna Massera och Videla för att se till att prästerna skulle släppas. Men det anmärkningsvärda är att Bergoglio vid det tillfället ingenting sade om dessa påstådda ansträngningar till de kidnappades familjer.

Myriam Bregman, advokat för Professionellas centrum för de mänskliga rättigheterna, förhörde påven som då var ärkebiskop i Buenos Aires. Inför domstol anklagade hon Bergoglio för att ha underlättat kidnappningen av jesuitprästerna Orlando Yorio och Francisco Jalics. I media, i Pateando el Tablero (16/3) har Myriam Bregman uttalat sig:
”Han försökte göra ett formellt försvar av sina handlingar under den period som kidnappningen av jesuitprästerna varade och hävdade att när han fick reda på att dessa bortfördes hade han rapporterat detta för sina överordnade. Han gjorde även några mycket allvarliga påståenden, såsom att två eller tre dagar efter att kidnappningen fullbordats visste han att de befann sig på ESMA (Marinens tortyrcentrum). Det är något som många mödrar från Plaza de Mayo inte ens idag känner till trots sitt intensiva sökande efter sina ”försvunna”. Hur fick han reda på det? Han sa att han mötte Videla och Massera, fast långt senare. Han erkände också att när Yorio och Jalics släpptes berättade båda för honom att det fanns kidnappade människor kvar på ESMA, och ändå gjorde han ingenting.”

Francisco Jalics berättar i sin bok Ejercicios de meditación (Meditationsövningar) från 1995 att människor från extremhögern ogillade de två jesuiternas närvaro i slummen: ”Det faktum att vi bodde där tolkade de som ett stöd till gerillan och bestämde sig för att ange oss som terrorister. Vi visste vartåt det barkade och vem som var ansvarig för detta förtal. Så jag bestämde mig för att prata med personen i fråga och förklarade för honom att han lekte med våra liv. Mannen lovade mig att han skulle tala om för militären att vi inte var terrorister. Vid efterföljande uttalanden från en officer och 30 dokument som jag senare fick tillgång till kunde vi utan tvekan konstatera att denna man inte hade uppfyllt sitt löfte, tvärtom, han hade lämnat in en falsk anmälan till militären.”

Hur som helst erkände den argentinska kyrkan sin skuld (8 september 2000) och gjorde offentlig avbön och bad om ursäkt för det som hände under diktaturens tid. Det har inte hindrat Vatikanens talesman, Federico Lombardi, som pladdrade om att det är den ”antikyrkliga vänstern” som ligger bakom ”attackerna” mot påven.
Bergoglio har å sin sida uppmanat sina undersåtar att vara ”klanderfria”, något som han själv har svårt att bevisa för egen del. Den kidnappade jesuiten Francisco Jalics, som blev förrådd av sina egna, anklagade nuvarande påven just för detta. Jalics sade nyligen att han vill dra ett streck över det som hände 1976. Han sa att han är nu ”försonad med dessa händelser”. Jesuiten Yorio förlät däremot inte Bergoglio. Mycket tyder på att Bergoglio var en del av kyrkans medbrottsliga tystnad under diktaturen.

Alex Fuentes

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.