Det där med hjärnskada. Vem hävdar det?

02 mars 2013

Debatt

Lars Lundström gör härmed ett sista inlägg i debatten om neuropsykiatriska funktions­nedsättningar för den här gången.

 

I min replik om ADHD-diagnoser återfinns ordet ”hjärnskada” tre gånger ”fastän det ordet inte använts av någon auktoritet på neuropsykiatriska funktionshinder”. Detta är David Muncks huvudargument när han bemöter ”de värsta av förvrängningarna” i min text.
Här uppstår kommunikationssvårigheter. Man skulle önska att Munck (liksom Jörgen Hassler i tidskriften Röda Rummet) äntligen kunde inse att det är deras auktoriteter ”på neuropsykiatriska funktionshinder” som försvarar hjärnskadebegreppet: ”Tillstånden är antingen ärftligt betingade eller uppstår till följd av skador i nervsystemet” (Gillberg/Ekman).
”Forskare är överens om att ADHD beror på skador i hjärnan som man föds med. Man kan ärva det från sin släkt. Men det kan hända att man får skadorna när man ligger i mammans mage eller när man föds” (Uppsala landsting).
Diagnoskritiken ifrågasätter denna neuropsykiatriska förklaringsmodell som hävdar att ADHD orsakas av biologiska/medicinska förändringar i hjärnan och som ser ärftlighet som den viktigaste bakgrundsfaktorn.

Istället föreslås en stress-sårbarhetsmodell som en vetenskapligt mer hållbar förklaring. Biologiska/medicinska orsaker är i denna modell inte allt överskuggande. ADHD-beteendet blir inte mindre besvärande men prognos och behandling förändras.
Det vore undertecknad fjärran ett förneka att det finns även neuropsykiatriskt betingade funktionsproblem, inte minst på grund av det växande hotet från miljögifter. Under ett par decennier som lärarutbildare har jag verkat för att vi alla, med såväl synliga som dolda funktionsproblem av olika orsak och intensitet, ska bemötas med förståelse och respekt. (Om autism se till exempel den fina TV-dokumentären Patrik och Johanna).

För läkemedelsindustrin gäller enbart tvångsmässig vinstmaximering. Det är bakgrunden till den skenande medicineringen med icke godkända, narkotikaklassade preparat mot ADHD-beteende. Industrin mörkar allvarliga biverkningar och risk för missbruk och har stora resurser att köpa upp och manipulera forskning. Varför är Aina Olsvolds undersökning av barnperspektivet så unik? (www.morgenbladet.no/ideer/2012/barnas_rost)

Ett mycket viktigt och förbisett grundproblem är att medicinska preparat har placeboeffekt (förväntanseffekt). För att få ett läkemedel godkänt måste det i försök testas mot placebo (socker­piller). Det var så ADHD-medlet Concerta (metylfenidat) inte blev godkänt för vuxna eftersom det inte var effektivare än socker­piller. Dessutom bedömdes risk/nytta-balansen vara negativ, det vill säga riskerna övervägde eventuella positiva effekter. Trots detta ökar förskrivningen till barn och vuxna och patienterna informeras inte om de allvarliga biverkningarna som bland annat aggressivitet, depression och avsevärd missbruksrisk. Det är förstås en skandal av stora mått. Förr eller senare briserar den.
Enligt Hassler (i Röda Rummet) vore det en katastrof för vänstern att engagera sig i dessa frågor eftersom inte ”de diagnostiserade, deras föräldrar och delar av sjukvården, sluter sig samman för att påverka vården och samhället”.
Offren organiserar sig ännu inte för masskamp. För Hassler är detta det helt avgörande argumentet för att inte bry sig. Tja, tillämpa samma resonemang på den svenska vänsterns förhållande till den kapitalistiska ekonomin.

Lars Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.