Demonstration mot Reva: ”Vi måste kräva flyktingamnesti och öppna gränser”

15 mars 2013

Fokus, Förstasidan, Nyheter

Den nionde mars fylldes Kungsträdgården i Stockholm av uppemot 2 000 människor som samlades för att manifestera sin ilska och sitt motstånd mot den allt hårdare migrationspolitiken i allmänhet, och polisens projekt ”Reva” i synnerhet, projektet vars huvudsyfte är att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Manifestationer
hölls även på andra platser runt om i landet. Regeringens iskalla inställning har väckt en ilska som kan bli svår att släcka.

Redan dagen innan fick proteströrelsen ett bevis på att det lönar sig att inte tyst acceptera det som sker, då meddelade gränspolisen att de slutar med de hårt kritiserade kontrollerna i Stockholms tunnelbana.
Men att gränspolisen i Stockholm lägger ned en id-kontroll som bygger på rasprofilering, mest för att de tycker att kritiken tar fokus från deras övriga arbete, ändrar inte det faktum att Sveriges migrationspolitik är uppåt väggarna inhuman.
– Rasism är osmakligt och inte värdigt ett land som Sverige, sade Sara Thiringer, ordförande för Rädda Barnens Ungdomsförbund som, tillsammans med Röda Korsets Ungdomsförbund och Ungdom Mot Rasism, bjöd in till manifestation i Kungsträdgården.
Talarlistan var fullspäckad och hade även på förhand orsakat en upprörd diskussion i sociala medier, eftersom representanter för partier som har del i den förda politiken skulle delta, bland annat Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson, Maria Ferm.

Ett slagord för dagen var ”Kärlek och respekt, ska det vara så jävla svårt?” och Anton Landehag, ordförande för Ungdom mot Rasism, avslutade sitt inledningstal med att vi inte kan acceptera ett samhälle där rasism uppbärs av de samhälleliga institutionerna:
– Jakten på flyktingar måste sluta och svaret kan bara vara flyktingamnesti.
Förslaget applåderades vilt av åhörarna, som frös så att de hoppade. Kylan hade slagit till och bet hårt, trots solen. Den politiska hettan som flödade från scenen när ”poeternas poet”, Amer Sarsour, läste sin dikt Skriva om mallen från nya EP:n Tänk själv var välbehövlig. Enligt honom är de två ord som missbrukas mest ”demokrati” och ”revolution”.

Jimmy Sserwadda från RFSL talade om hur hbtq-personer bemöts när de kommer till Sverige, om ett korrupt system och avhumanisering, om att ingen borde gripas på grund av sin hudfärg.
”Låt alla leva, stoppa Reva!” ropade huttrande röster och professor Shahram Khosravi talade om en kamp som måste föras dagligen mot ett styre som regerar genom brott:
– Att försvara papperslösa mot statens övergrepp är först och främst att försvara medborgerliga rättigheter. Glöm inte att skillnaden mellan oss som har papper, och dem som saknar det, bara är ett papper.
Såpbubblor flöt genom solstrålarna medan Shahram Khosravi fortsatte:
– Idag förs en politik som underminerar rättsystemet, bryter mot internationella konventioner och delar upp folket i vita och ickevita. Reva är ett svek mot det svenska folket, demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Slagorden hjälpte alla frusna att hålla lite värme. ”Politisk skam, att Reva kom fram!” ropades på full volym, en volym som skruvades upp ett snäpp till vid den klassiska ”Vad ska vi göra? Krossa rasismen!”
När? Nu. När, när när?
”NU! NU! NU!”
Sanna Vestin från FARR, Flyktinggruppernas riksråd, menade att alla talar om att nio av tio som grips vid t-banekontrollerna är oskyldiga. Hon ville hellre prata om den tionde, den som är ”skyldig”, enligt Sveriges nuvarande migrationspolitik, de som verkligen gömmer sig och saknar papper, mamman med sin sjuåriga son, den etiopiska journalisten, killen som riskerar att få sina lemmar avhuggna om han återvänder…
– Jag klagar inte på polisen, jag klagar på regeringen för att den tror att man löser samhällsproblem med våld när det bara leder till att allt förvärras.
Hon påpekade också att det inte är så himla kul att vara papperslös i Sverige att folk kommer att strömma hit om politiken ändras, och avslutade:
– Jag begär bara att det ska bli stopp på den här onödiga jakten på försvarslösa.

Den förste talaren som möttes av burop var Jonatan Macznik från Liberala Ungdomsförbundet. Men han lät sig inte nedslås:
– Om en förändring ska till i Sverige idag måste det finnas en aktiv majoritet som röstar rätt. Förändring krävs!
En kör av röster ropade ”Hycklare” medan Jonatan Macznik talade om att vi inte kan tåla en migrationsminister som Tobias Billström, som talar om människor som ”volymer”:
– Idag kräver vi ett slut på Reva, att utvisningspolitiken upphör och att den som behöver skydd i Sverige ska få det. Jag tänker driva på för att Folkpartiet inte ska stödja den moderata migrationspolitiken. Alla goda krafter behövs.

En grupp unga människor klev upp på scen och vecklade ut en banderoll där det stod ”Megafonen”. Bana Bisrat talade för organisationen för social rättvisa, som drivs av unga förortsbor i Stockholm. Hon menade att de har genomskådat Sverige. Det är inget land som kan vifta stolt med fina ord om antirasism och mänskliga rättigheter. Megafonen ser senaste tidens utveckling som en del av ett större politiskt projekt:
– Problemet ligger i de ekonomiska klyftor och den sociala segregation som regeringen genom sin politik förvärrat. Det sista vi får göra är att ge upp och låta rasisterna definiera Sverige och vilka som ska få bo här i framtiden.
Bana Bisrat uttryckte Megafonens vilja:
– Låt oss stå enade i denna fråga, men också i kampen för ett samhälle där folket bestämmer över politikerna och inte tvärtom. Låt oss, som är trötta på etablissemangets svek, skapa ett folkligt motstånd som kräver social rättvisa för alla. All makt åt folket!

Vänsterpartiets Christina Höj Larsen talade om Reva som en direkt konsekvens av en iskall och hård flyktingpolitik. Beskedet från gränspolisen såg hon som ett bevis på att de kritiska rösterna har verkan och hon krävde ett slut på att människor lever gömda ”i skuggan av våra liv”. Hon ville också skicka med Maria Ferm ett förslag från Vänsterpartiet att ta med sig till Tobias Billström: Stoppa Reva och jakten på papperslösa. Ändra utlänningslagen så att den ger skydd för dem som behöver det och låt papperslösa lämna sina skuggliv och bli insläppta i det svenska samhället.

Den tappra skaran människor såg alltmer blåfrusen ut och stampandet med fötter mot isfläckig asfalt tilltog i takt med att namnen på talarlistan betades av. Peter Lööv Roos från Kristna Fredsrörelsen talade om den amerikanska medborgarrättskämpen Rosa Parks och om en framtid som kommer blicka tillbaka på Sverige som ett land där skillnad gjordes på människor beroende på hudfärg, där statsministern sade ”det är inte min sak att säga vad som är rätt och fel” och justitie­ministern inte var ”bekymrad”:
– Det kan vara svårt att känna igen rasismen när man är vit, när man aldrig blir talad om som volymer och flöden. Rasism känns i kroppen. Reva river i människor och skapar djupa sår. Vi måste reclaima ett Sverige där vi aldrig skulle komma på tanken att utvisa barn.

Sissela Nordling Blanco, Feministiskt Initiativ, hade märkt att polisen tittat lite extra på henne den senaste tiden, menade att rasprofilering är olagligt och att vi har en migrationsminister som talar om att minska volymen på antalet asylsökande, samtidigt som han talar om Sverige som ett öppet och generöst land.
– Vi måste kräva flyktingamnesti och öppna gränser. 2013 är året då papperslösa jagas mer än någonsin. Men det behöver inte bli ihågkommet så, vi kan vända utvecklingen genom organisering. Genom ihärdigt gräsrotsarbete kan vi forma den framtid vi vill ha. 2013 kan bli året då vi gjorde uppror mot rasismen!

Yasri Khan, från Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, talade om att ha en pappa som tvingades att fly och starta ett nytt liv i Sverige, och frågade retoriskt: ”vilken värld vill vi leva i?”
Sedan var det dags för Miljöpartiets Maria Ferm som klev fram utan att bli presenterad och genast möttes av burop och ”hycklare”. Hon fick höja rösten för att höras när hon sade att vi bara kan åstadkomma förändring tillsammans, påpekade att Miljöpartiet suttit vid det migrationspolitiska förhandlingsbordet både med sossar och moderater som bromsklossar, och berättade om gömda hon själv besökt.
Inte förrän poeten Nachla Vargas klev fram slutade ordet ”hycklare” att hänga i luften. Hon hade skrivit en dikt särskilt för dagen och var för upprörd för att tala utöver den:
– Jag kör dikten istället, det blir för mycket känslor, jag är för arg. Och alla ni, jag hoppas att ni delar min ilska, för det här är inte okej.

Socialdemokratiska Studentförbundets ordförande, Magnus Nilsson, talade om solidaritet och medmänsklighet, om en unken fläkt från 30-talet, att gränserna i samhällsdebatten flyttas för varje dag vi inte säger ifrån, och tyckte att alla borde gå med i en politisk rörelse. Algot Thorin från Centerns Ungdomsförbund började med att säga att han var medveten om sitt partis skuld i utvecklingen, fortsatte med att understryka att så länge vi har stängda gränser så kommer vi att ha utvisningar, och avslutade med att kräva amnesti för flyktingar och en fri invandring.
Andisheh Alishahi från Asylrörelsen Stockholm tyckte att asylkampen borde göras till en facklig kamp och uppmuntrade sjukhus- och skolpersonal att vägra släppa in polisen när de kommer för att hämta utvisade människor, busschaufförer att vägra köra åt polisen, piloter att vägra flyga. Hon upplyste också om en ny manifestation den 20 april.

Genomfrusna stod fortfarande en ansenlig skara och hoppade och trampade framför scenen när till sist musikern, konstnären och aktivisten Dror Feiler klev fram med händerna nedkörda i rockfickorna. Han tyckte att det hade pratats väldigt mycket. Om jämlikhet och solidaritet och annat dylikt:
– Men väldigt få har sagt vad vi, som medborgare, kan göra när politikerna sviker de löften de har gett. Vi är faktiskt jävligt trötta på att höra politikerna tala om mänskliga rättigheter och rättvisa. När det verkligen kommer till att förverkliga dessa vackra ord, då finns det bara tomhet, svek. Det är upp till oss att se till att det ska kosta dem för mycket att svika dessa ord. Vårt enda vapen är civil olydnad. Vår enda metod: ickevåld. Det statliga våldet ska mötas av ickevåld. Jag uppmanar alla: visa inte leg, visa inte färdbevis. Reva ska bort, och med det hela detta system.
Frenetiskt studsande, köldskakiga människor applåderade för allt vad de hade medan Dror Feiler tillade:
– Vi kommer tillbaka igen och igen, tills vi når vårt mål.

Text och foto:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.