”Risken är att vi går mot ett fascistiskt århundrade”

28 mars 2013

Förstasidan, Nyheter, På plats

PÅ PLATS. Det är ingen skön ny värld vi lever i. Samtidigt som migrationsministerns skrämmande sakliga uttalande om ”blonda och blåögda” fortsätter att eka i samhällsdebatten, flödar det ännu mer oförblommerade rasistiska hatet, både på nätet och utanför. När ABF och LO höll Antirasistiskt forum i Stockholm i helgen, var kontentan ganska så skräckinjagande: att vi går mot en ny tid av fascism i Europa, om vi inte vänder skeppet omedelbart.

Det börjar med strålande sol och ett därför ganska folktomt ABF-hus. Börjar med ett samtal mellan författarna Lisa Bjurwald och Kawa Zolfagary. Båda aktuella med böcker om näthat och rasism. Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna, om kapade kommentarfält och lynchstämning, kom ut i januari precis när debatten om näthatet exploderade. Kawa Zolfagarys bok Vita kränkta män, bygger på material från nätsidan med samma namn, som han drev tidigare.
Lisa Bjurwald fokuserar på den organiserade rasismen. Kawa Zolfagary säger skämtsamt att han fokuserar på den extremt oorganiserade.
De beskriver båda hur det ofta börjar med något litet – till exempel att auberginer är invandrarmat och alltså inte borde säljas på ICA – men slutar i långa haranger om att Sverige håller på att tas över av muslimer och sharialagar.
– Även om vi skämtar lite här nu så är mitt extremexempel Anders Behring Breivik. Det är farligt, inte lustigt, säger Lisa Bjurwald.

Kawa Zolfagary menar att de som klagar över inskränkt yttrandefrihet på nätet ofta också är de som vill inskränka den för andra. Båda författarna har blivit censurerade när de försökt upprätta dialog med hatarna. Deras inlägg tas bort.
– De vill inte ha en dialog om yttrandefrihet, de vill bara göra sin röst hörd, säger Lisa Bjurwald.
Andra halvan av hennes bok handlar om motstrategier. Hon ville inte bara gnälla. Tycker att det saknas civilkurage hos medborgarna. Det enorma hatet fungerar avskräckande. Men:
– Näthatarna är världens fegaste personer. Nätet är en fantastisk present till alla människor som vill hata anonymt.
Kawa Zolfagary håller med. Säger att redaktionen på nätsidan Avpixlat inte vågar stå med sina egna namn. De som själva hotar är rädda för hot. Sätter upp egna spelregler som inte gäller för andra.

Ingen av de två författarna vill skämta bort hatet, men förklarar att de använder sig av humorn för att hantera det. De talar om det skeva urvalet på de rasistiska hemsidorna, hur det kan påverka barn och unga som hamnar på sidorna, eftersom mycket av det som står där kan vara sant, bara inte hela bilden.
Trots detta, trots allt, ser de båda att det finns ett motstånd, ett motstånd som växer sig allt starkare. Normen måste ändras, menar de, och politikernas nonchalans upphöra.

Nästa samtal leds av Alle Eriksson från Hallongrottans vänner och handlar om rasstereotyper i barnkulturen. Genusforskaren Victoria Kawesa och skådespelaren, regissören och bildkonstnären Ellen Nyman tar avstamp i höstens debatter kring Tintin i Kongo, filmen Play, barnboksfiguren Lilla Hjärtat, Makode Lindes tårta och Kalle Ankas jul. Varför blossade debatten upp när den gjorde och vad har hänt efter att den tystnat?
Victoria Kawesa menar att diskussionen pågått länge, att allmänheten bara råkade få upp ögonen för rasstereotyperna just nu:
– Den svenska självbilden är att vi inte har någon kolonial historia och att man är antirasist bara för att man är svensk. Man har ingen koll på att framställningar av bilder av den andre har ett samband med hur människor behandlas i verkligheten.

Ellen Nyman har bott många år i Danmark och ser likheter med den tidigare utvecklingen där. Hur Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har lett till att de andra partierna anammat deras retorik. Hon tror att Moderaterna har fått fler röster efter Tobias Billströms uttalande om ”blonda och blåögda”. I Danmark ledde alla liknande övertramp till fler röster. Men idag är det de som stod starkast mot den rasistiska tonen som har makten:
– Jag brukar säga att det var som en lång och obehaglig fylla där man minns alltför väl vad som sagts och gjorts, utan att ha lärt sig någonting av det.
Publiken skrattar åt detta. Men det är ju egentligen inte särskilt roligt.
– Billström gjorde tydligt vilka som ska skyddas i Sverige, den som är vit, blond och blåögd. Vi måste ta det på största allvar för det får verkliga effekter för människor som lever i mörka kroppar i det här landet. Den typen av uttalanden sprids och legitimeras, säger Victoria Kawesa.

De tror inte att protesterna mot Reva hade blivit så omfattande om det inte hade varit för höstens diskussioner. Ellen Nyman tror att det har skett en förändring i hur människor uppfattar sitt utanförskap. Som 40-åring är hon tacksam för det utrymme hon överhuvudtaget fått. I de yngre generationerna har det kanske till viss del förändrats:
– Det är positivt att folk reagerar och insisterar i sin reaktion. Det inger hopp att det har etableras ett rum i det offentliga samtalet där identitetspolitisk kritik förs fram.

– Rasismen som vi utsätts för i vår vardag är fortfarande något som majoritetssamhället inte förstår sig på, säger Victoria Kawesa och ger ett exempel: när hon ställde barnvagnen bredvid sätet på tunnelbanan häromdagen fick hon en rejäl utskällning av en kvinna som menade att här i Sverige gör vi inte så. Folk runtomkring satt bara obekväma och tysta:
– Det är så obehagligt i Sverige, att ingen säger något. Och när folk väl organiserar sig, då organiserar de sig mot Tintin.

Victoria Kawesa menar att problemet i Sverige är att folk är så fega:
– Man håller varandra om ryggen, vill inte stöta sig med dem som har makten, för att inte själva förlora makten. Då blir det ingen förändring.
– Den svenska antirasistiska debatten är fortfarande väldigt vit, det kan vara svårt för vita antirasister att se det, säger Ellen Nyman.
Victoria Kawesa berättar om en svensk barnboksprofessor som snart kommer med en bok och som nyligen sagt att tillbakadragandet av Lilla Hjärtat är den största skandal som hänt barnkulturen i Sverige. Till Victoria Kawesa sade professorn att om hon tycker att figuren ser ut som en Pickaninny så borde hon kolla upp ögonen.

Men det finns många som vill ha ett annat samhälle. Ellen Nyman och Victoria Kawesa menar att vi ser frukten av självorganiseringen nu. Alle Eriksson undrar hur kampen ska föras vidare. Svaren handlar om att göra alla kamper till en – feminism, antirasism, sexuella rättigheter och så vidare. Att människor som är vana vid att bli kategoriserade kan stärka varandra. Vikten av ett feministiskt perspektiv tycker Victoria Kawesa blev tydlig i debatten kring konstnären Makode Lindes tårta:
– Det var hans röst som skulle höras men det var den svarta kvinnans kropp som skulle kapas. Det gjorde ont i mig att så många kvinnor som jobbar med kvinnofrågor inte kunde se kränkningen.
Själv skrev hon en artikel till DN i ämnet. Men kontaktpersonen på DN, en man, sade ”är det för att du vill höras som du tycker att vi ska ta in din artikel? Det räcker inte”.

Stiftelsen Expo har bestämt sig för att det inte längre går att sitta på läktaren och analysera rasismen och fascismen, inte när kartan ritats om och tankegångarna blivit mainstream. Förra året startade de en social rörelse för att få lokalsamhällena att hålla ihop mot rasismen, inspirerade av brittiska ”Hope not hate”.
Expos Alex Bengtsson presenterar Hope not hates Sam Terry som berättar om kampanjen som är en vidareutveckling av Searchlight, en Expoliknande stiftelse som grundades efter andra världskriget. Han beskriver hur det under en tioårsperiod blev alltmer legitimt att rösta på BNP, British National Party, och hur Hope not hate – genom att prata om de verkliga problemen, föra samman människor och skapa gemensamma projekt – lyckades, inte bara stävja, utan i princip få bort BNP över hela landet.
– Det handlar om att finna de bästa budbärarna för just den delen av samhället. Det ska inte vara utomstående, säger Sam Terry och beskriver hur Hope not hate arbetat tillsammans med fackföreningar, kyrkor och skolor.
Kevin Broberg från Frillesås Friendship ger ett svenskt exempel på precis just den lokala förankring som Expo är ute efter. Efter att ett rasistiskt flygblad från Sverigedemokraterna damp ned i brevlådorna i höstas, där partiet menade att de stod på bybornas sida mot det hem för flyktingar som skulle öppnas i kommunen, slöt folk upp. De hade ingen plan på att låta Sverigedemokraterna diktera villkoren. Istället tänkte de välkomna flyktingarna.
Expo tänker stötta och starta liknande initiativ i hela landet. Bygga antirasism.

Åsa Lindeborg uteblir när ”Mittens rike” ska diskuteras (alltså inte Kina, utan frågan om Sverigedemokraterna vinner på att alla de andra partierna samlas kring mitten och är oförmögna att adressera frågor som SD villigt tar upp). Istället blir det mera av en enmansshow med författaren till den rykande färska boken Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia, Henrik Arnstad. ABF:s kulturpolitiskt ansvarige, Peter Gustavsson, står för frågorna.
Henrik Arnstad börjar med att berätta om boken han har skrivit på i sex år. Han har läst allt han kommit över när det gäller internationell forskning om så kallad ”generisk fascism”. Forskningen talar om att den är ultranationalistisk och folklig. Att ”bästa exemplet” är förintelsen. Och att fascisten ser sig själv som den gode trädgårdsmästaren som plockar bort ogräset från rosenodlingen.

Henrik Arnstad menar att det är en myt att det är i tider av ekonomisk kris som fascisterna kommer till makten. Det är snarare efter krisen, när kuggarna börjar rulla igen:
– Vad som händer i krisens ögonblick är att etnicitet blir viktigt. När Herman Lindqvist börjar sälja massa böcker om Karl XII, då kommer Sverigedemokraterna om några år. När människor börjar prata historia och Sveriges vagga, då kan ni börja ladda er med ideologiska argument.
Det enda de internationella forskarna är verkligt överens om, menar Henrik Arnstad, är att vi nu har en neofascism som på intet sätt är mindre farlig än klassisk fascism. Och: alla länder i Europa tycker att de andra ländernas fascister är värre.
Sverigedemokraterna är ett skolexempel på fascism, enligt Henrik Arnstad.

Vad kan då de demokratiska krafterna göra för att undvika att fascismen växer? Henrik Arnstad menar att vi idag har två block i Sverige. Ett demokratiskt och ett fascistiskt:
– Vi har ett block med konsensus om alla människors lika värde, förvisso med vissa skönhetsfläckar, som en minister som talar om blonda och blåögda, och så har vi ett parti som vill ha organisk demokrati, att vissa grupper ska diskrimineras, om det inte passar kan de lämna landet.
Han påpekar att den fascistiska rörelsen i Sverige på 30-talet var 0,6 procent. Idag är den tio procent, och Henrik Arnstad tror att den möjligen växer till 15 procent i nästa val. Det fungerar inte att alla partier riktar in sig på bostadsrättsägarna på Södermalm, säger han, de måste rikta in sig på lägre medelklassen:
– Det är lätt att lyssna på ett parti som säger: älskade vän, vi kan bygga ett bra Sverige, du och jag, för vi älskar ju det här landet. Kommer du ihåg hur bra det var?
De politiska alternativen är för matta och luddiga, har ingen udd.
– Risken är att vi går mot ett fascistiskt århundrade. För det finns en ideologi som erbjuder optimism och dagens människor är absolut svältfödda på optimism.

Under frågestunden pratas det bland annat om att fascismen inte föraktar svaghet, inte om den svage är blond och blåögd. Det talas också om att Hitler införde lika lön för lika arbete, att det var viktigt för nationalsocialisterna att de var ett arbetarparti, även om fackföreningsledarna sedan sköts.
Henrik Arnstad påpekar att för några år sedan hade en ambulanschaufför som inte ville hjälpa en person som hoppat från sjätte våningen, på grund av den skadades hudfärg, inte uttalat den oviljan högt. Nu är det möjligt. Fascismen är insläppt i det offentliga samtalet. Och Henrik Arnstad tycker att politikerna i Sverige är naiva amatörer i många fall:
– De befintliga partierna får banne mig skärpa sig! Vad hände med vänsterns framtidstro?, utbrister han och sjunger en bit ur Internationalen:
– Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Upp till kamp! Vi kan bygga ett bättre Sverige! Jesus Christ, se framåt, vi kan faktiskt göra världen bättre!
Och solen är kvar därute. Som en understrykning av Henrik Arnstads avslutande ord.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.