Verklighetens Afghanistan

Har du en bild av hur afghaner lever idag? Som individer, enskilda människor med drömmar? Eller som ett kollektiv, ett folk som bombats tillbaka till medeltiden? När människorättsorganisationen Human Rights Watch häromveckan anordnade filmfestival på Curzonbion i Soho i London, var det Englandspremiär för en av filmerna: My Afghanistan – Life in the Forbidden Zone. Efteråt svarade regissören, Nagieb Khaja, på frågor.

Från det högteknologiska, reklamskyltsblinkande, mångmiljonsstadsbuzzet rakt in i den skräck som lyser ur ögonen på en ung man som när som helst kan bli bombad, eller skjuten, tatatata, med en kulspruta. Råka bli ännu ett av offren. Ännu en död afghan.
My Afghanistan – Life in the Forbidden Zone är en otrolig film. En unik film. För att den danske regissören, som har afghanskt påbrå, kom på den briljanta idén att låna ut mobiler till afghaner och bad dem filma sin vardag. För att han ville visa människorna bakom siffrorna. Människorna i Helmandprovinsen, talibanprovinsen, området där kriget bara pågår, och pågår.
När eftertexterna rullar sitter vi där med budskapet i knäet: kriget är fel.

Nagieb Khaja börjar med att berätta lite om sig själv. Han har jobbat som nyhetsjournalist, både för tidningar och TV. Han har också jobbat med undersökande journalistik i Danmark och Afghanistan. Har nio års erfarenhet av södra och östra delarna av landet. Har skrivit en bok om kriget. Vet vad han pratar om.
– Bilden du får om du följer media här, är att Afghanistan har täckts på ett bra sätt. Men det gäller bara vissa ställen. Kriget har inte täckts på något bra sätt. Bilderna vi får kommer oftast från Kabul, säger han och förklarar att det bara är då vi får oinbäddad journalistik. När det gäller krigszonerna är 99 procent av journalistiken inbäddad, vilket betyder att journalisterna reser med de västerländska militärerna:
– Du har hjälm och skottsäker väst, du betraktas som en del av trupperna. Då är det väldigt svårt att få kontakt med civilbefolkningen. Det har varit en utmaning för journalisterna att få tillgång till de människor som lever med och vet konsekvenserna av kriget. Därför har vi egentligen inte sett kriget i Afghanistan, det har varit ett hemligt krig.

Själv har han vissa fördelar som journalist, eftersom han har afghanskt påbrå och pratar ett av språken.
När det gäller Lashkar Gah, provinshuvudstad i Helmand, är det få journalister som alls åker dit, de åker till militärbaserna. Och hans afghanska kollegor i städerna åker inte ut på landsbygden eftersom det finns en omfattande ovilja gentemot dem, de räknas som en del av det styrande systemet. Risken att bli kidnappad är stor:
– Jag fick själv uppleva det 2008. Jag försökte vara inbäddad med talibanerna och blev kidnappad. Men det gick väldigt bra, jämfört med andra kidnappningar. Jag kom därifrån efter en vecka. Men det var en fruktansvärd upplevelse för mig. Jag fick på nära håll se konsekvenserna av bristen på säkerhet i Afghanistan.

I Sverige firade vi 200 år av fred samtidigt som vi hade trupper i Afghanistan. Att Sverige deltar i krig verkar ligga bortom vår självbild. Hur är det i Danmark, undrar en svensk i publiken, hur mottogs filmen där?
– Danskarna är mycket mer medvetna än svenskarna om att de deltar i ett krig. Framförallt för att de har varit i ett av de våldsammaste områdena, Helmand. Problemet med danskarna handlade mer om vad kriget egentligen rörde sig om. Människorna har tittat på siffror och statistik, på militära termer som ”collateral damage”, och minskande/ökande civila dödsfall. Väldigt abstrakta termer. De hade inte sett ansiktena på de människor som själva sett krigets konsekvenser. Min ambition var att visa dem dessa ansikten. Jag vet att det låter som en kliché: ”Jag vill visa att de är människor som vi”, men folk hade faktiskt inte förstått att det handlar om människor.
Med svenskarna är det en annan sak, menar han, de har varit i ett mycket stillsammare område. De har varit defensiva, medan danskarna varit offensiva:
– På flera platser där de varit har det bara handlat om att döda så många talibaner som möjligt. Det handlar inte om att bevara freden, utan om att döda fienden. Att jaga talibaner. Att jaga, vad de kallar, al-Qaida. Jag tror inte att al-Qaida har varit i Afghanistan sedan 2002.

Danskarna var positiva till filmen. Det gjorde Nagieb Khaja förvånad eftersom han tyckte att han hade gjort en antikrigsfilm:
– Jag trodde att folk skulle ta det mer personligt. Filmen är inte ett direkt ställningstagande, men om du ser den kan du inte komma fram till någon annan slutsats än att kriget är fruktansvärt för dem som bor där. Men några av de mest positiva reaktioner jag fått kommer från militärer. Jag har fått flera långa brev där de berättar att de är väldigt glada över att ha fått se den här filmen, för att det visade dem mer av Afghanistan än vad de sett när de själva var i Helmand, för att de levde i sina bubblor, inte interagerade med civilbefolkningen.

Nagieb Khaja ville att filmen skulle vara representativ för folket i Helmand, han fick till exempel med två minoritetsgrupper, men det stöp på kvinnorna. Det var för riskfyllt för dem att delta. I den färdiga filmen finns bara två, den ena ersätter den andra. Huvudorsak: förutom att Helmand ligger i konservativa, södra Afghanistan, ägde filmandet rum ute på landsbygden. Där är kvinnornas utrymme än mer begränsat.
De medverkande fick betalt. Inte direkt det vanliga journalistiska tillvägagångssättet. Men de stod för 80 procent av filmandet och Nagieb Khaja ser dem som medregissörer. De var också de första som fick se filmen:
– För första gången i mitt liv, när det gäller dokumentärfilmer, var det ingen negativ respons. Alla var lyckliga över slutresultatet. Ingen ville ändra någonting. Det var en fantastisk upplevelse.
Han hoppas att filmen kommer att visas i Afghanistan. Om detta sker måste han klippa bort kvinnorna, det har han lovat dem.

Någon i publiken undrar om han fick någon uppfattning om människors tankar kring vad som kommer att hända när de västerländska trupperna lämnar landet.
– Vad som helst kan hända. Det kan vara positivt, eller negativt. Men i det långa loppet är det positivt. För jag, liksom de flesta av de afghaner jag känner, är av den åsikten att afghanerna måste lösa sina problem själva. Varje gång utländska krafter har blandat sig i fortsätter bara konflikterna.
Han menar att afghanerna hoppas på att det internationella samfundet ska hjälpa till med försoningsarbetet. Påbörja en verklig fredsprocess. Och få garantier från de omkringliggande länderna om att de låter Afghanistan vara.
Civilt stöd istället för militärt. Att bara bygga upp ANA, Afghanistan National Army, är ingen lösning på problemet med talibanerna, menar Nagieb Khaja.

En kvinna som härstammar från södra Afghanistan undrar varför ingen i filmen talar negativt om kriget. Nagieb Khaja menar att det är medvetet:
– Jag vill inte tala om för människor vad de ska tänka. Jag tycker att det är kontraproduktiv. Jag försökte göra en nyanserad film om dessa människors liv. Men medan de filmar sina liv fortsätter kriget bara att komma och komma, det låter dem inte vara ifred. Det är livet för afghanerna i det här området. De fokuserar inte på kriget. De söker inte kriget. Kriget kommer efter dem.
Han säger också att många afghaner ser talibanerna som det mindre onda. De förstår sig inte på de utländska trupperna. Talibanerna känner de till, vet hur de ska hantera.
Folket känner också av de utländska militärernas paranoia – alla män kan vara talibaner, eftersom talibanerna inte har uniform:
– Det är bara att se på historien. På alla krig mot gerillor, världen över. Ju längre utländska trupper stannar i landet, desto troligare är misslyckandet. Så är det i Afghanistan. Ju längre de stannar, desto mer paranoia från båda håll. Desto svårare att vinna hjärtan och hjärnor (Hearts and minds).
Små missförstånd kan därför sluta i katastrofer i Afghanistan. De utländska trupperna agerar oproportionerligt, menar Nagieb Khaja. Om en militär dödas kan det leda till att ett helt område bombas. För de civila är det som smällare mot en atombomb.
Dessutom har de utländska trupperna ofta, medvetet eller omedvetet, allierat sig med korrupta, kriminella människor, polisofficerare, krigsherrar, mördare:
– Om polisen är ”the bad guy”, och du stödjer polisen, då är du också ”the bad guy”.

Kvinnan med härkomst från Afghanistan undrar över al-Qaida, om inte de som går med ofta har förlorat anhöriga i kriget. Nagieb Khaja intygar att det är så.
– Jag har pratat med många talibaner. De har berättat om civila dödsfall som drabbat antingen dem själva eller deras familjer, säger han och påpekar att de flesta dödsfall på landsbygden aldrig hamnar i statistiken. Det finns dalgångar där ingen vet vad som händer. Folk begravs, inte mer med det. Människorna i väst ser inte den här sidan, menar han. Vi hör om självmordsbombarna i städerna, om civila som dödas av talibaner, och får det inte att gå ihop med att talibanerna växer sig starkare. Vi förstår inte för att vi inte får veta att det finns rationella anledningar:
– Det handlar inte om att hata väst, inte om att du vill kriga för att alla som inte är muslimer är otrogna, utan om att de har upplevt de fruktansvärda konsekvenserna av den utländska närvaron.
Sprängda skolor, sprängda hem, förstörda odlingar, förstörda liv. Sammanlagt: förödelse. Det är vad kriget i Afghanistan är. En förödelse och en skräck som aldrig kan bli vardag, bli hanterbar, hur länge den än pågår. Nagieb Khajas film visar det med största möjliga tydlighet.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.