En kopp te med dansande dämoner

03 mars 2013

Böcker, Förstasidan, Kultur

En berättare som inte stryker dig medhårs men ändå är så pass len i rösten att du inte kan låta bli att lyssna, att slå in på de vägar hon beskriver och stå alldeles intill när det förfärliga sker, liksom det ljuvliga. Emma Lundström har blåst dammet av en gammal bekant och blivit överraskad av ett uppskjutet möte och en smått oroväckande aktualitet.

För många år sedan fick jag en fantastiskt vacker bok i julklapp. Halvfranskt band, len läderrygg att stryka med handen över, osliten för att vara tryckt 1923.
Jag tänkte läsa den omedelbart men det kom andra böcker ivägen, hundratals andra böcker. Den vackra, intalande boken blev stående där i bokhyllan år efter år, lockande och avskräckande med sitt tunga arv av svensk litteraturhistoria, av nobelprisauran kring författaren. En aura som, synd att säga, för mig utstrålade tristess, tvärtemot vad som kanske borde vara fallet. Boken var Gösta Berlings saga. Författaren, låt oss säga det i kör: Selma Lagerlöf!

År av försakan alltså. Men så, i julas, var det plötsligt dags. Tiden var kommen. Jag gick upp på det vinterkalla loftet hemma på gården på ön där jag låtit boken stå bland andra som inte fått plats i kappsäcken. Jag kokade mig en kopp te, kröp upp i en fåtölj, och slog upp första sidan.
Och saken var den, att Selma Lagelöf, denna ståtliga kvinna som jag har läst så mycket om, vars korrespondens med Sophie Elkan jag har tagit del av, vars porträttögon blickar ut mot mig vänligt överseende, som om hon hade tidens gång och nycker på känn och har förbarmande med dem som ska komma att leva framöver. Hon med hältan, med gården där i Värmland, med de många historiernas sken omkring sig… hon, just hon, kom mig till mötes.
Jag fick följa med. Lite som när jag en annan jul fick för mig att läsa Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, bara så mycket mer spännande, vilt galopperande, mjukt omtalande, smekande, doftande, krumbuktande, ursinnigt och försmått. Missförstå mig inte, Proust hade sin charm, och nu vet jag vad folk menar när de dillar om Madeleinekakor.

Men Selma, hon skriver om den onda, bråda döden, om den förtärande, fåfänga, hastigt uppblossande eller långtida lidande kärleken, hon skriver om betydelserna i och av den besjälade naturen. Hon skriver livet så som det var, och samtidigt är det som att hon skådar framtiden. Skådar oss nu, och hur långt bort vi har kommit från kärnan.
Med sin ibland halsbrytande formuleringsiver forsar hon genom allt vad som är mänskligt. Även ”dämoner” och djävlar, deras påtagliga närvaro flörtar ibland, om än bara en aning, mot Michail Bulgakovs oefterhärmliga, hisnande mästerverk Mästaren och Margarita. Inte för att paralleller med, då framtida, manliga författares verk behöver dras för att Selma Lagerlöfs ord ska mätas rätt, hon är självfallet sin egen höga person. Men någon sekunds igenkänning, en tråd som dras från ett verk till ett annat, är ju ändå aldrig helt ointressant. Enligt min ringa mening. Även om det bara rör sig om det ödesmättade ljudet av pinglande klockor i natten, en vansinnesfärd under stjärnorna.

När boken åter ligger på bordet, genomläst, har den små pappersremsor instoppade på var och varannan sida. Här säger hon något som bekommer mig och den tid jag lever i, och här, och här med. Pappersbitarna blir mindre och mindre ju längre in i boken jag kommer, jag har inte velat gå och hämta en ny bit. Jag har inte haft tid, inte när jag måste springa med i texten, bli blöt när regnet faller efter torka, lyssna på det mörka och det ljusa, på snålheten, godheten, envisheten och förtrytelsen… läsa profetiska, sanningssägande stycken som detta: ”Ty sådana fålar finna livet svårt, som inte tåla sporre eller piska. Vid varje smärta, som övergår dem, skena de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder. Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam, veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap.”
Eller detta: ”Må vi inte ängslas över livet? Vem seglar i en trygg farkost? Runtom oss svallar sorgen som ett böljande hav, se, vågorna slickar hungriga skeppets sidor, se, de rusa upp till äntring! O, intet säkert fäste, ingen fast mark, ingen trygg farkost, så vitt blicken når, blott en okänd himmel över en ocean av sorg!”

Är det inte makalöst! Hon skriver rysningar längs min ryggrad med sitt rättframma språk. Hon skriver mig den förtappade Gösta Berling och hans kavaljerskamrater; men hon skriver dem lätta, inte tunga. Det är ingen kraftansträngning, eller trögaktigt viljeverk att följa äventyren i Gösta Berlings saga, det är en vårflod och en långsam, het sommardag, en äppeldoftande hösteftermiddag och en vinterafton med fullmåneljus över blåskuggorna på skarsnön. Det är vankelmod, ädelmod, svårmod, mod och armod.
Och det är lyckan i att låta blicken glida över stycken som detta, om hur själviakttagelsen plockar sönder vår varelse: ”Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: ’Se, det är trasor, bara trasor.’”

Jag tänker på skrivprocessen. Hur Selma Lagerlöf skriver in sig själv i texten. Jag hör hennes självrannsakan. Hur hon gör upp med både män och kvinnor, med missunsamheten och girigheten. Hur hon gör upp med kärleken: ”Vänner, människors barn, I, som dansen, I, som skratten! Jag ber er så hjärtligt, dansen varligt, skratten milt, ty det kan komma så mycken olycka åstad, om era tunnsulade sidenskor trampa på ömtåliga hjärtan i stället för på hårda plankor, och era lustiga, silverklingande skratt kan jaga en själ till förtvivlan.”
Bland annat. Mycket annat. Som den här fingertoppskänslan, eller, snarare, ryggradskänslan för naturen och det som sker med den, vikten av en nära kontakt med den, en förståelse för den. Här är en profetia som passar för vår tid: ”Den, som vill se tingens sammanhang, må gå bort från städerna och bo i en enslig koja i skogsbrynet. Må han vakta milan nätterna igenom eller bo ute på de långa sjöarna dag och natt under en ljus sommarmånad, medan timmerflotten gör sin långsamma färd till Vänern, så skall han lära att ge akt på alla tecken i naturen och förstå hur de döda tingen bero av de levande. Han skall se, att då det är oro på jorden, störas de döda tingens fred.”
Nog kan vi väl tänka en stund på de orden? Visst kan jag väl få vara så högtidlig att jag föreslår det? Så här i skenet av den nya minerallagen och den fartblinda exploateringslustan världen över. Hur blir det, i det långa loppet, om vi stör de döda tingens fred?

Och så ber jag att få avsluta med döden. Jag är på det humöret och Selma Lagerlöf har döden som följeslagare boken igenom. Så med en liten bugning mot hennes vålnad citerar jag detta att vi bara blir till stoff, sedan, när slutet kommer: ”Den, som är utbränd, kan inte brinna mer, han är död. Ved äro vi, som kringfladdras av livets lågor. Livets gnista flyger från en till en annan. Man tändes, flammar och slocknar. Det är livet.”
Ganska så trösterikt egentligen. Vi kan göra det vi har möjlighet till så länge vi lever, sedan blir vi ett med allt annat stoff. Vilsamt.
Hela släkter föds och dör. Historien går vidare. Och under tiden stryker Selma Lagerlöfs ord med handen längs gamla, lent gråslitna, gistna gärdesgårdar, lapar sol i blåsippsbacken, väntar på nästa läsare.

Text och illustration:
Emma Lundström 

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.