Till försvar för oss alla

12 februari 2013

Förstasidan, Krönika

Vi kan inte skylla på att vi inget vet. För vi vet. Vi vet att småflickor blir bortgifta med äldre män. Att kvinnor säljs som sexslavar. Att väldigt många, ofattbart många, kvinnor våldtas av den människa som det är meningen ska stå dem närmast, deras så kallade livskamrat, deras make, eller för den delen sambo, eller släkting, eller förälder. Vi vet alltså att det mesta av våldet mot kvinnor sker innanför hemmets ”trygga” väggar. Vi vet att våldet också sker ute på städernas gator, i byar, på landsbygden, på dagen, på natten, i skymning och i gryning.
Vi vet helt enkelt konsekvenserna av det förkrossande patriarkatet, av de patriarkala strukturerna som krampar allt värre i panikrädsla över att förlora greppet när alltfler kvinnor reser sig upp och säger nog nu.

Vi ser upprepade mönster. Vi ser blod på lakan. Vi ser barn som inte kan se vuxna i ögonen längre. Vi ser kvinnor som hukar under slag och kvinnor som försöker tvätta bort äcklet från sina kroppar, utan att lyckas. Vi ser. Vi vet. Det finns hur mycket som helst. Så mycket skärande smärta, så mycket kväljande fruktan. Så mycket vedervärdigt elände. Så mycket som borde vara historia, som inte borde existera i nutid… just nu… alldeles NU… det där slaget, det där kvävda skriket… den där obönhörliga tystnaden… efteråt.
Snart är det den 14 februari. Dags för V-Day. Dagen då det är meningen att vi kollektivt ska säga STOPP, inget mer våld mot kvinnor.
En dag mot årets övriga 364.

Några dagar tidigare kommer ett vädjande från Amnesty: ”Kinesisk kvinna riskerar att avrättas när som helst”. Vad har hon gjort? Har hon varit politiskt aktiv på fel sett? Har hon mördat sina barn? Har hon skjutit ihjäl en skolklass?
Nej. Li Yan, 41 år, har dödat sin man, Tan Yong. Namn är viktiga. Namn gör att vi kan förstå att det rör sig om verkliga personer. Inte bara ”en kinesisk kvinna”, ”en kinesisk man”.
Men okej, hon har dödat sin man, helt oprovocerat? Nej, hon hade anledning. Under de två år paret var gifta misshandlades Li Yan både fysiskt och psykiskt. Tan Yong brännmärkte henne bland annat med cigaretter i ansiktet, högg av henne ett av hennes fingrar, tvingade ut henne tunnklädd på lägenhetens balkong där hon fick stå i timmar i ”sträng kyla”.

Det låter som tortyr. Eller, rättare sagt: det är tortyr. Ingen människa ska behöva uppleva det som Li Yan tvingades genomleva, i sitt äktenskap, i sitt HEM. Och hon försökte få hjälp. Enligt Amnesty anmälde hon misshandeln till de sociala myndigheterna och till polisen, upprepade gånger. Hon vädjade också om skydd.
HON VÄDJADE OM SKYDD.
Och skadorna var så allvarliga att hon vid flera tillfällen behövde uppsöka läkarvård. SÅ, fick hon någon verklig hjälp? Nej. Polisen fotograferade förvisso skadorna vid ett tillfälle, men det var allt, de lyfte inte ett finger för att ta itu med situationen. Tan Yong kunde fortsätta sin terror i lugn och ro.

På allvar, människor, är det så svårt att förstå att Li Yan till slut gjorde som hon gjorde? Vad skulle hon göra?
Skräck och isolering. Skräck och isolering. Skräck och isolering. Ett upprepat rop på hjälp som ingen brydde sig om att höra. En tystad, kränkt, kuvad, skadad själ i en trasig kropp. Ensam. Så vad, VAD skulle hon göra? BAM. STOPP. Inte en dag till, inte en timme till, inte en minut, inte en sekund.
Det står ingenting om hur Li Yan dödade mannen som gjort hennes liv till ett helvete. Kanske försökte hon bara försvara sig. Förmodligen. Oavsett: i fallet med Li Yan är det myndigheterna som bär ansvaret, myndigheterna och polisen, samhället, vi. Alla som håller tyst, som vänder bort blicken, som anar oråd men inte vill besvära sig med att krafsa på fasaden, inte vill se, inte vill höra, inte vill ta ansvar för att se till så att alla människor har samma rätt till ett liv i värdighet, i frihet, ett gott liv, ett liv utan rädsla.

Li Yans dödsdom fastställdes nyligen av Högsta domstolen i Peking. Men egentligen, egentligen fick hon den redan för flera år sedan, då när hon sade ”ja” till att gifta sig. Eller, för att gå ännu längre: när hon föddes. Föddes in i de förhärskande strukturer av makt och våld, våld och makt. Strukturer som vi ska riva, bryta ned i deras minsta beståndsdelar och elda upp i en klar låga av förstånd och medmänsklighet. Det är det enda. Så att ingen någonsin mer ska behöva leva i den sorts verklighet som gör för ont att föreställa sig. Och ingen heller någonsin mer ska kunna dömas till döden för att ha försvarat sin rätt till liv.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.