Polisen som sköt poliser

15 februari 2013

Analys, Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Christopher Dorner sparkades när han anmälde poliskollega för övervåld. När den juridiska vägen till upprättelse visade sig omöjlig tog han lagen i egna händer. Vad driver en människa att gå så långt?

Jakten på ex-polisen Christopher Dorner i Kalifornien är över. Den före detta polisen hade förklarat krig mot sin förra arbetsgivare LAPD (Los Angeles-polisen), och historien fick sitt oundvikliga blodiga slut.
10 000 tungt beväpnade poliser deltog i en av de största polisjakterna i USA:s historia. En miljon dollar hade satts som pris på Dorners huvud. Tre oskyldiga personer, däribland en 71-årig kvinna, blev också skjutna av poliser under jakten, när polisen öppnade eld mot bilar som påstods likna den bil som Dorner körde.
Själv har Christopher Dorner skjutit ihjäl fyra personer med koppling till LAPD, och han hade pekat ut ett 40-tal poliser som han ansåg korrupta och ville skjuta. Tidningarna skriver om den arge ex-polisen som sägs ha blivit galen och skulle hämnas för att han fick sparken, men mycket djupare än så har historien inte skildrats i media.

Men om man sätter sig in i bakgrundshistorien och försöker förstå vad som har drivit den 33-årige afroamerikanske Christopher Dorner till det han gjorde, framstår en avslöjande bild av en korrupt och rasistisk poliskår, och en ensam mans depression och desperation efter att ha fått sitt liv förstört av sin arbetsgivare.
”Under min anställning vid LAPD fick jag se de värsta tänkbara saker som människor kan göra mot varandra” skriver Dorner i sitt avskedsbrev, som finns på internet: ”Men det var inte på Los Angeles gator jag upplevde detta, utan på polisstationerna och i polisbilarna.”
Christopher Dorner beskriver det sadistiska övervåldet bland poliserna, trakasserier, morbida skämt med döda kroppar, gripandet av oskyldiga för att bättra på statistiken, hur det planteras bevis och hur poliserna håller varandra om ryggen; något han själv inte längre kunde acceptera.

År 2008 anmälde Dorner en av sina poliskollegor för misshandel av en person efter ett gripande. Fången, som hade händerna låsta med handbojor bakom ryggen, ska enligt Dorners vittnesmål ha blivit sparkad i bröstet och i huvudet av hans kollega. Men Dorners anmälan resulterade i att det var han själv som sparkades.
I flera år försökte Dorner driva sin fråga juridiskt för att få upprättelse, men att med lagens hjälp försöka ställa till svars de som själva anser sig vara lagen, visade sig omöjligt, förklarar han: ”Polisen kan inte polisa över sig själv”.
Under processen förlorade han allt, berättar han, inte bara sin heder och sitt jobb, utan sin inkomst, sin familj, sina vänner och sin hälsa. Tills sist, menar han, hade han inget annat val än att ta lagen i egna händer, och skriver att han ändå inte har något kvar att leva för: ”Jag har inget att förlora och är inte rädd för att dö. Men jag är här för att driva fram en förändring. LAPD:s fientliga kultur mot vanligt folk och de hederliga poliserna måste och kommer att förändras.”

I sitt brev skriver Christopher Dorner också om homofobin och framför allt rasismen bland poliserna. Han pekar också ut vissa poliser som öppna nazister. Han berättar att en av de poliser som var med vid den uppmärksammade misshandeln av den svarte Rodney King – vilket, efter att poliserna friats trots videofilmbevis av misshandeln, ledde till raskravaller i Los Angeles 1992 – idag är chef på en polisstation med 200 underordnade poliser: ”Litar ni på att han gör allvar i att utreda de anmälningar som görs mot hans poliser om övervåld?”
Dorner berättar också hur han sedan barnsben har blivit tillsagd att möta rasistiska påhopp som en god kristen med att göra som Jesus och vända andra kinden till. ”Men Jesus blev aldrig kallad nigger!” skriver Dorner, och gör medvetet eller omedvetet en referens till den svarte boxaren Muhammad Ali som under Vietnamkriget förklarade varför han var emot kriget: ”Vietnameserna har aldrig kallat mig nigger!”

Christopher Dorner betonar i sitt brev att han inte är emot USA (kanske för att han ska slippa bli beskylld för att vara al Qaida-terrorist). Han skriver att han beundrar president Barack Obama, samt att han hoppas att Hillary Clinton ska vinna valet 2016. Men Dorner påpekar att han inte är partipolitisk utan att han tidigare även beundrade George Bush, samt dennes förre republikanske försvarsministern Colin Powell.
Dorner citerar den amerikanske landsfadern Thomas Jeffersons ord ur den amerikanska Självständighetsförklaringen om att: ”Frihetens träd måste ibland vattnas med tyranners och patrioters blod” varpå han tillägger: ”Detta citat är inte riktat mot USA:s regering, som jag stödjer till 100 procent. Det är riktat mot LAPD.”
Christopher Dorner gjorde alltså ingen revolution mot samhället – han såg inte problemet med korruptionen och våld inom polisen som en del av en högre maktstruktur. Dorner utgjorde till synes inte heller något hot mot allmänheten. Han hade en lista på ett 40-tal korrupta poliser som han ville röja ur vägen, med förhoppning om att det därefter skulle bli ett bättre klimat inom poliskåren.

Egentligen skiljer sig Christopher Dorners uppror mot sin arbetsgivare LAPD inte nämnvärt från alla andra arbetsplatsskjutningar, som ju blivit allt vanligare i USA de senaste tjugo åren. Den amerikanske journalisten Mark Ames har i sin bok Going Postal analyserat detta fenomen och vad som får en arbetare att en dag komma till jobbet med pistol och skjuta sin chef.
Mark Ames förklarar att fenomenet uppstod på just postkontor i början av 1980-talet, i samband med att Ronald Reagan privatiserade den amerikanska posten, och allt vad det medförde av uppsägningar och sämre arbetsvillkor för arbetarna.
USA är ett land där du, om du förlorar jobbet, inte har något säkerhetsnät utan riskerar att förlora allt, hem och familj. Detta, i kombination med förnedringen av att få sparken, kan driva en människa till att utkräva en brutal hämnd, när den känner att den inte längre har något att leva för. Något som också underlättas av rättigheten att äga vapen och landets våldsamma kultur.

Till skillnad från vad som vanligtvis rapporteras i media är arbetsplatsmassakrerna inga vanvettsdåd där skytten skjuter vilt okring sig. Han har – precis som Christopher Dorner nu med sin lista på 40 poliser – klara måltavlor, och skjuter i första hand den elaka chefen som sparkade honom, och de ofta ännu mer elaka förmännen som står för den mera dagliga mobbningen på arbetsplatserna.
Men de andra arbetskamraterna blir i regel inte skjutna. Mark Ames har också intervjuat många av dessa ”överlevare” från arbetsplatsmassakrer, och visar att det bland dem finns en stor förståelse och ibland till och med stöd för varför skytten gjorde det han gjorde.

På samma sätt växte det också fram ett stort stöd för Christopher Dorner, som ses som en Robin Hood-liknande person som kämpar för rättvisa, framför allt kanske bland andra unga svarta män som har egna erfarenheter av Los Angelespolisens metoder. Sympatierna märks till  exempel på facebook, där olika stödgrupper har fått tiotusentals medlemmar.
Så här skriver till exempel en amerikansk facebookanvändare: ”Fråga er själva vilka som är de riktiga terroristerna? LAPD beskyller Dorner för att vara kriminell, samtidigt som de själva beter sig rent kriminellt och skjuter oskyldiga människor i sin jakt på Dorner. LAPD ger nu själva bevis på att Dorners anklagelser mot polisen är sanna.”

Per Leander

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.